Familjesplittring och partybrud

Brorsan bland kossor, höns, skabbiga kackerlackor, curry curry mat, palmer, galna gator och tjutande trafik i Indien. Päronen i det lite modernare poppislandet bland vita stränder, pumpade muskel-gyllenbruna-schtek surferkillar, brinnande skogar och feta ormar i Nya Zeelands främsta konkurrentland, Australien. Jag i en oerhört chilled out kultur i Nya Zeeland, bosatt i Wellington bland mängder av asiater och maorisar, spektakulär natur och en skön mix av storstadslivet och havsbruset. Där har ni mig och min familj nu.

Vi är alla ute på villovägar. På våra egna äventyr. Upptäcker världen och förgyller våra liv med vackra stunder och underbara minnen. Gör det som vi mår bra av. Tar stora kliv ifrån varandra och frigör oss från varandra. Kliv som någon gång måste tas i livet och som kan vara ganska stora. Kliv då barnen inte längre ska bo hemma utan ska ut på sina egna äventyr, stå på sina egna ben och testa sina egna vingar. Då föräldrarna plötsligt blir "barnlösa" och bara kan götta sig utan att behöva ta hand om någon annan än just sig själva. Det är en omställning det. Vi har aldrig varit så här splittrade och utspridda ifrån varandra förut och det känns konstigt men framförallt coolt. Vi står fortfarande varandra lika nära psykiskt men inte fysiskt. Vi har varandra i våra hjärtan och vi är glada för varandras skull. Snart sitter vi tillsammans i Rinnefors igen och kramar om varandra med en kanonmiddag uppdukad framför oss med katten som bara blir fetare och fetare i knät och vattnet från sjön som glimtar så fint. Livet är en enda stor fest!

Jag hade en underbar resemånad tillsammans med mamma och pappa. Man ser så mycket mer av landskapet när man reser runt med bil och ständigt förflyttar sig till nya vackra platser. En lång månad där vi riktigt hann njuta, skratta, prata, kramas, skaffa en vardag, sjunka in, irritera oss och tröttna på varandra. Tänk er själva, en hel månad tillsammans med sina föräldrar i en liten campervan med kök, sängar, toalett, grejer och mat överallt, huller om buller. Inte direkt något privat space. Det gällde att ta allt med en nypa salt. Ta ett djupt andetag när irritationen blossade upp och ignorera varandra lite då och då för att inte bli helt panikslagna. Stänga av och göra sin egen grej ett litet tag för att sedan kunna vara social igen och riktigt uppskatta varandras sällskap. Tålamodskrävande och utmanande för oss alla tre men i det stora hela en perfekt, strålande och värdefull resa!

Så nu är jag tillbaka i Wellington igen. Till det verkliga livet. Då kan ni räkna med att få lite mer uppdates här på bloggen som under den senaste tiden stått ganska still. Är man upptagen så är man. Det kändes skumish att komma hit efter en månads avbrott men jag har verkligen längtat efter alla och har haft en riktig rivstart på den sociala fronten efter att jag i fredags sade hejdå till mamma och pappa vid flygplatsen. Efter att ha varit borta så länge kändes det lite som att jag hade glömt bort hur man socialiserar sig och pratar med folk. En sådan där typisk oro som självklart inte är sanning. Det har bjudits på festligheter båda helgdagarna och jag känner mig som partyprissen nummer 1. Det har varit strålande väder och under dagarna har jag chillat på stranden, jobbat på brännan som faktiskt har börjat ta sig, njutit, ätit glass i solskenet och simmat i det fantastiska havet. Det är så ett avslut på ett sommarlov ska tas! Cheers!

Vandringar och reseslut

Det har blivit en del äventyrliga promenader på sistone. Det har bjudits på en ca 30 minuters lång vandring genom en blöt och lerig kohage sprängfylld av färska, enorma bajshögar. Det gällde alltså att se upp för dem för det hade inte varit en höjdare att fastna med ena flip-floppen i en sådan blajja. Herreud vad kor kan skita alltså, det säger jag då bara! En dimension i sig. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att de tillbringar hela dagarna åt att smaska i sig gräs, där har man alltså det direkta resultatet vare sig man vill eller inte! Själva stigen kallades ironiskt nog för beach walk så det hela blev inte riktigt som vi hade föreställt oss innan vi gav oss iväg. Det var i alla fall kul att känna på bonnelivet lite och väl framme väntade en fin solnedgång på oss vid havets brus. Inte helt fel.

När vi för några dagar sedan besökte den lilla turiststaden Franz Josef som är känt för sina fascinerande glaciärlandskap begav sig jag och pappa ut på en cirka fem timmars lång hike. På min förra Sydöresa åkte jag upp till glaciären med helikopter för att få stå på vinterlandskapet med egna ben men den här gången blev det istället en vandring som till sist ledde till en fantastisk utsikt över glaciären och vattenfall som drypte ned på grund av det varma vädret. Minst lika värdefullt! Det blev en riktig BUSHWALK genom mystiska skogar, free style stigar, små vattenfall som jag drack färskt vatten ifrån, halkiga mossiga stenar, svajiga broar, sommarväder, svalkande vindar från den friska glaciären och natur som hela tiden påminner en om att man faktiskt befinner sig i Sagan om Ringens hemland. Det blev ett äventyrligt och allsidigt träningspass med vandring (såklart), klättring, balansgångar och upp- och nedförsbackar som riktigt fick bena att gå tunga på slutet. Roligaste och finaste hiken jag någonsin gjort som dagen efter bjöd på en skön träningsvärk!

Jag ska nu avverka min näst sista natt i den här campervanen och även för den här månadens långa resan tillsammans med mina päron. Det börjar riktigt bli dags att lämna campervanslivet och återgå till den normala vardagen igen. Imorgon har vi en hel dag framför oss här i Christchurch som vi nu befinner oss i och dagen därpå lämnar vi campervanen och flyger över till Welly. Vi chillar där i två dagar tillsammans innnan det är dags för mamma och pappa att lämna mig ifred igen för att se vad Australien går för och jag börjar skolan igen. Vi har haft en underbar semester tillsammans och en mer beskrivande slutvärdering om tiden vi varit med om kommer senare. Juste, imorgon kan det bli en tennisrond vid morgonkvisten eftersom det finns tennisbanor precis i närheten. Har inte hållt i racket på ett bra tag så det blir nog en jädra massa felsvingar och flygande bollar hit och dit men kul ska det bli!




Fader och dotter på hike som var suitable for experienced hikers, yeah baby!

whoopsis

Idag efter att jag var freshhh och duschade så råkade bommulstussen från topsen som jag hade inpetandes långt in i mitt öra åka av. Jag kände hur det liksom blev ett lock för örat och försökte greppa tag i den lilla jävlen men råkade nog peta in tussen ännu länre in. I skräck och panik sprang jag ut från rummet och skrek efter pappa som minuten senare fick leka doktor till en liten skitunge. Det räckte visst med en pincett och så var den ute! Jag som nästan var lite taggad på att få åka till sjukhuset för första gången i NZ. Någon gång blire for sure!

Mamma tyckte att jag såg ut som Homer i Simpsons på detta kort och det tyckte jag var hur kul som helst :D Blev lite småchockad, ofta att min mor vet vem han är när knappt jag vet hur han ser ut. Detta är i Milford Sound när jag blev omringad av en flock galna blodtörstiga myggor som attackerade mig i skogen! Lyckades därmed få till den där sexiga Homer looken.



Likheter? Jag och Homer, buddies forevva!

Paradise hotel

Jag sitter i detta rum. Hör hur vattnet från den lilla vattenfontänen ute på min alldeles egna terrass droppar ned och skapar ett ljud, så ljuvligt, så fridfullt. Jag tittar mig omkring i rummet som för fem dagar om inte mer är mitt. Mitt egna. Det vackraste rummet jag någonsin har haft och troligtvis sett. Skulle utan tvekan kunna tillägna vistelsen vi har här i detta krypin, men öppnar man rumsdörren så träder man in i ett ännu större paradis. Ett paradis som får en att häpna, känna sig mållös och i extas. Som får en att vilja skratta och gråta på samma gång. Kan verkligen ett hus vara så underbart, så drömlikt, så harmoniskt och så jävla snyggt så att man inte vet vad man ska ta sig till? Så genomtänkt, så inspirerande, så flott och så PERFEKT?

Ord kan inte beskriva det jag upplever nu, det måste upplevas. Vi snackar om en nivå above allt man kan tänka sig. Jag, mamma och pappa befinner oss nu i Wanaka efter en mycket härlig vistelse i Queenstown där det blev stadsstrosande, lyckad shopping, restauranger, en första pubrunda med pärona (klackarna upp i TAKET), gondolatrip upp till ett av Queenstowns mäktiga berg som jag tidigare hoppat bungy ifrån och allmänt unnande. Igår var det dags att ’hit the road igen’ och det blev en riktig rivstart. Pappa bakom ett styre i en campervan som liknar en lastbil = inte det mest stabila man kan tänka sig. Det har trots allt gått som smort hittills men igår inträffade första tabben, pappa backade ut från en parkering och plötsligt började folk skrika till från caféet bredvid. Ett crunchigt ljud hördes inifrån bilen och det kunde ju trots allt inte båda gott. Vår monstertruck hade visst backat in i en personbil och mosat dess ena baklyse samt bildat ett risigt rivmärke på bilens silvriga färg. Just innan incidenten inträffade hade pappa skämtat med en kärring som parkerade in bredvid oss och frågade om vi trodde det var ok att hon ställde sig där. Pappa: “Yes sure, but your car might not look the same when you come back!” Tanten gav en orolig blick som respons och pappas skämt hade uppenbarligen inte gått hem. I samma veva backar pappa nöjt och mosar en bil. Hjälp, hon måste ju ha trott att pappa var helt seriöst. Att vi var en helgalen familj. Som tur är betalar bilkompaniet för allt så vi kan alltså fortsätta i samma takt, krascha bilar och inte betala ett enda öre. Se upp i backarna.

Igår anlände vi i alla fall till Wanaka, lite norr om Queenstown, för att besöka en vän som pappa har här. Vi visste att han hade ett otroligt vackert och unikt hus som han hade byggt med egna händer ihop med andras hjälp. Men, aldrig kunde vi drömma om något sådant som jag nu sitter i, inte jag i alla fall. Michael bor i en liten stuga och har sedan detta flotta boende precis ovanför som han hyr ut till folk som vill. Och det är i detta hus som vi bor i nu, helt själva. Och det är fantastiskt. Rena rama lyxen. Varje litet hörn och varje smådetalj är så genomtänkt. Färgkombinationerna, olika trädsorter som virke och underbar design. Svårsmält men samtidigt så lättsmält. Redan så hemtrevligt, så hemmastatt. Vi har under de senaste veckorna bott i en campervan, en yta mindre än mitt rum i Sverige. Från att inte ha träffat varandra på över fem månader till att bo så tätt ihop, otroligt mysigt och uppskattat men samtidigt ganska påfrestande som ni kan förstå. Och så kom vi hit, egna rum och en sådan upplevelse. I vardagsrummet finns det swimmingpool, dock kall eftersom värmepumpen i den är trasig, över den öppna brasan finns en äkta pizzaugn och utomhus på terrassen med en utsikt över de dramatiska bergen och sjön finns ett varmt bubbelbad där jag ska sitta ikväll, gazza och titta upp i den vackra himlen.

Om du någon gång vill resa till Nya Zeeland med mig, tro mig, jag har kontakterna. Imorgon ska jag gå runt och ta kort som en riktig paparzzi så att även ni får ett litet smakprov. En liten aptitretare. Men något är det som inte stämmer med blogspots bilduppladdning nuförtiden, eller kanske är det pappas minidator. Något fuffens är det tyvärr, därav kan jag inte lova några bilder på ett tag. Nu väntar ett bad i hotspringen efter en lång vacker sommardag. LYXBRUDEN!

En liten dokumentering

Cool fader och cool dotter. Det enda kortet som vill uppladdas. Jsg älskar när internet suger.

Äventyren fortsätter

De senaste dagarna har spenderats ute i vischan i den troligtvis vackraste platsen jag vet, Milford Sound. Enorma snötoppade berg, vattenfall som rinner ned från dem, bäckar, hav och mystiska skogar. Att ta sig in dit genom den kurviga vägen är som att kliva in i en helt annan värld, en sagovärld. Det går inte att fånga in hur vackert det är genom ett klick på kameran, helheten kan enbart uppnås genom att själv besöka denna underbara plats. Sammanlagt regnar det cirka 8 meter per år där och i och med att vädret varit så ostabilt som det varit under den senaste perioden så måste vi ändå se oss själva som mycket lyckligt lottade då solen blossade upp mellan molnen och bjöd på ett härligt väder på dags båtturen som vi hade anmält oss till. Jag har varit i Milford Sound en gång förut då vi på Sydöresan i september fick turen att övernatta på en vacker liten färja omringad av den magnifika naturen. Den här gången fick det duga med en dagscruise och sedan spenderade vi två nätter på två olika kampingplatser. Fridfullt, lugnt och vackert men jädrigt myggigt. Myggen älskar mig och jag hatar dem. Dödarinstinkten inom mig har fått stora utlopp på sistone, ändå har jag blivit riktigt uppsluken.

Idag lämnade vi Fjordland och det kändes konstigt att komma ut i civilisationen igen efter en riktig naturkick into the wild. Man känner sig lite som en ny människa efteråt. Jag har till och med ägnat tid till att krama om ett träd i Milford, så långt har det gått. Jag förstår att man kan bli lite halvt galen av att spendera en längre tid på en sådan plats men på samma gång mycket nyttigt. Jag har inte laddat upp några bilder än så därav ingen dokumentering från Milford Sound.

Vi har nu anlänt till Nya Zeelands äventyrsstad, Queenstown. Från bushen till fart och fläkt det vill säga! Och vi har haft en riktigt lyckad första kväll. Supergod middag på en flashig restaurang och en liten krogrunda på staden för att se vad som erbjuds. Och standarden är hög. Queenstown är en otroligt mysig plats, kompakt, äventyrlig, partyglad och vacker. Sagan om ringen finns överallt här, det går inte att undgå. Imorgon väntar en shoppingdag och förhoppningsvis en mängd solstrålar. Väderrapporten lovar nämligen strålande väder för de närmaste dagarna. Se på fan!

Dunedin och bonnelandet

Det är meningen att det ska vara sommar i Nya Zeeland. Januari är trots allt högsommarmånaden. Jag vet att jag i era öron låter lite gnällig och bortskämd. Självklart har jag hört om det brutalt kalla vädret som ni tvingas genomlida där hemma i Sverige. Det har jag inte kunnat gå miste om med tanke på alla stackars facebookstatusar, minus 30 grader är trots allt inte helt ok. Det har gått över styr. Något är fel. Och jag tänker på er med ett litet (stort) egoleende ganska ofta. Ni är ihärdiga! Men nu har jag faktiskt rätt att klaga. Befinner man sig på andra sidan jordklotet i ett land som Nya Zeeland så förväntar man sig ändå sommar och sol vid det här laget. Men så är inte fallet. De senaste fem dagarna har fört oss tillbaka till novemberkänslan. Ständigt regn, isiga vindar och hör och häpna, HAGEL. Då fick jag huvudvärk. Två dagscitat som sitter mitt i prick: Pappa: "Jag ser sol, om 10 minuter kommer sommaren!" (jag och mamma tittar huttrandes ut från camerpvansfönstret). Mamma: Det var som fan, första dagen på ett bra tag som jag inte har dragit på mig långkalsongerna!" Nya Zeelands mest ostabila sommar och Sveriges typ kallaste vinter; är det globaluppvärmning jag hör?

Jag har i alla fall inte låtit vädret deppa ned mig, jag har haft en fin vistelse i Dunedin. Och Dunedin ligger trots allt mycket långt ned på Sydön och där är det kallare. Först hälsade jag på Kaz i några dagar och sedan Angies familj som jag bodde med sista veckan i Dunedin innan det var dags för mig att flytta till Wellington i september. Jag trivs så bra tillsammans med dem och jag känner mig verkligen så välkommen och som en i familjen. Och det är en speciell varm känsla, att faktiskt sitta i ett vardagsrum med en familj som man tekniskt sätt inte hör ihop med men som man smälter in helt naturligt i. Och det var trots allt den familjen som räddade mig i nöden, då jag mådde så oerhört dåligt pågrund av vädfamiljen som jag först bodde i och det chockerande dåliga stödet jag fick av min organisation. Dunedin förknippas med så många dåliga, starka och smärtsamma minnen för mig och de har kommit upp extra starkt nu när jag varit där igen. Vuxna människor som trampade ned mig, panikångest och så långt hemifrån. Jag levde faktiskt i en mardröm. Men som tur var hade jag mina asiatiska mates, mina änglar att luta mig tillbaka hos och sista veckan så fick jag turen att byta familj. Byta till en underbar familj, få uppleva hur häftigt det var att bo i värdfamilj. Att få det bekräftat för mig själv att det inte var mig det var fel på. För det var det jag fick höra av min organisation, att jag inte var en passande utbytesstudent. Helt otroligt. Som tur var fick jag en bra sista tid i Dunedin, flyttade till Welly och sitter nu i en campervan med mina päron och semestrar. Livet vänder alltid.

Imorse lämnade vi Dunedin och nu är vi tillbaks på vägen igen. Vi befinner oss just nu på en bondgårdscamping omringade av lamadjur, får, höns och andra spännande djur som vi har roat oss riktigt mycket med ikväll. Farmlivet har verkligen sin unika charm Tittar ni in imorgon igen får ni se en liten bildserie.Värmen är på, raggsockorna likaså, vi hoppas på varmare väder för framtiden och förbereder oss nu för läggdags. Jag anar att det inte blir någon sovmorgon, antagligen kommer tuppen gala vid gryningstid.

Jag har precis läst en nyhet som inte går att ta in, som inte hör till sanningen. Som påminner oss om vilken sorts värld vi lever i. Att det finns människor där ute som har kapacitet till att döda. Bahman, jag kände dig inte jätteväl men nog för att bli berörd och nog för att ha samlat på mig fina minnen tillsammans med dig som jag nu sitter och tänker på. Du var den klyschiga killen alltid på humör med ett leende på läpparna och du har fått mig att skratta många gånger. Vila i frid ängel!

Gott nytt!

2009 har alltså blivit 2010, jahapp säger jag på den. Så många människor bli hypade av att ett nytt fräscht år står framför en. Äntligen får man börja om på nytt, släppa allt som tidigare har hänt och slänga sig in i det nya årtalet. Nästan som om man föds på nytt. Självklart är målet att det ska bli det bästa året någonsin, ett minnesrikt och fylligt år. Och kanske är det därför som jag inte riktigt känner den där nyårskänslan, för det är mitt utbytesstudent år, det som jag befinner mig i just nu som är mitt år. Det klart häftigaste året i mitt liv utan tvekan. Och det här året kommer att finnas inuti mig för resten av mitt liv. Därför sitter liksom 2009 och 2010 ihop, för jag räknar den 14 Jul 2009, dagen då jag lämnade Sverige, som början av ett år och sedan min hemkomst vid juni som slutet, skiftet. Spejsat?

Tänk att ett litet datum kan ha en sådan stor effekt. Folk lovar sig själva nyårslöften, går in för dem stenhårt i sisådär 3 veckor och är jätte stolta, sedan går det bara utför. Folk lovar att byta livsstil, bli en bättre människa och unga tjejer att gå ned de där 10 kilona, undvika den där maten och träna bort det där flötet som inte ens existerar. Människor blir stressade över att de första månaderna bara tickar förbi utan att det där "lilla extra" ännu inte har slagit in. Februarideppen smyger sig på. Sommarlängtan likaså. Har jag inte rätt? Min teori är att man ska må gött, äte gött, leve gött, träne gött och låta allt få komma i sin egen takt. Och vill man ändra på något så är det väl bara att ge sig fan på att man ska göra det, inte vänta på ett fånigt litet datum och tro att allt kommer att bli så mycket lättare då. Vad gör det egentligen om man bär på de där 2 extra kilona några månader om man trots allt mår jädrigt bra? Sverige är ett så bra mycket mer fåfängt och hektiskt land än Nya Zeeland och det ser man så tydligt!

Min nyårsafton blev lyckad. Pankaksfrulle på Foxtons ödsliga camping, promenad i sanddynerna och bilfärd till Welly och mitt kära hem. Mina två familjer samlades då på en plats, alltså mina värdföräldrar + mina riktiga päron. Jag trodde jag såg dubbelt men det hela var sanning trots att det kändes väldigt mysko i början! Nyårsmiddag, tog bussen in till stan med mamma och pappa som skulle utforska lite och sedan tillbringade jag resten av kvällen med firande på en mysig playa. Beach, hav, partypeople och fullmåne. Inte helt fel. Och vad hände för mig vid tolvslaget: Jo, jag stod med självaste Basshunter i öronluren som någon stylade med samtidigt som jag hörde three, two, one! Då kände jag mig som en äkta svenne, skön start på året.

Resten av tiden i Wellington rullade på bra och vi hade en trevlig vistelse med lite sight seeing runt staden. Självklart var jag den privata tour guiden (stabilt eftersom jag gick vilse här på campingen i mörkret när jag skulle hitta tillbaka till campervanen från toaletthuset). Vi gick på bio en kväll. Ständiga rysningar hela vägen från topp till tå. Scener då hela jag darrade och inte riktigt visste vart jag skulle ta mig till. Stunder då det bara inte gick att hålla ögonen öppna eller fötterna på marken. Ruggig, spännande, dramatiskt, mystisk och one of a kind. Det gick inte att få bort bilden av den skabbiga peddo/mördarmannen innan läggdags. Vi såg The Lovely Bones, "grannens" (ja, han bor i samma område som mig), närmare bestämt Peter Jacksons nya skapelse. Vilken jädra rulle alltså! Sverige är väl säkert efter och kommer få den på biopremiär om sisådär ett år ;)

Imorse lämnade vi Wellington och Nordön för att forstätta vår semester på Sydön istället! Så det blev en morgonsfärja till Picton, toppen av Sydön och vi befinner oss nu på ett mysigt campingställe i trakten. Campervanen är fortfarande med oss och det känns skönt att vara back on track igen, har saknat mitt tredje boende lite de senaste dagarna! Imorgon ska jag bege mig av på egen hand till Dunedin, blir en rätt så lång buss och tåg resa. Ska bli skitkul att träffa alla där igen. Sedan kommer mamma och pappa efter några dagar.

Nu ska jag stänga ned datorn och sova för imorgon förmiddag ska vi besöka en vinodling. Rivstart på dagen med sofistikerad vinprovning, ska bli intressant! Ha det gott!