PERKULE

Fy fan vad jag är sur. DATORJÄVEL!!! Jag skulle precis avsluta mitt långa inlägg som jag kämpat med ett bra tag, och då råkar jag klicka in någon knapp så att inlägget skulle publiceras. Men eftersom jag inte var uppkopplad till Internet så försvann alltihop. Det finns inget mer frustrerande. RUMPA.

Andas in och ut Julia. Nu gör vi ett nytt försök. (OBESKRIVLIGT PEPP)

Igår var det tydligen första advent. Dagens fråga lyder som följande: Vart är år tvåtusen-nios julkänsla? Inte här i alla fall. Men det spelar faktiskt inte så stor roll. För, (jag vet att jag har sagt det ett antal x förut), jag har sommarlov. Och då längtar man faktiskt inte så mycket efter Sveriges pissiga gråa november/december väder. För hur ofta slår egentligen den idylliska soliga vittäckande julen in? Men självklart kryper suget upp inom mig när jag ser mig själv sittandes med en köpp glögg i handen framför brasan, med en fetto katt i famnen och då jag känner värmen i kroppen, knaprar i mig en pepparkaksgubbe, hör julmusiken i bakgrunden, blickar upp mot adventsljusstaken och tittar in i köket där det bakas lussekatter och knäck för fulla muggar. Det kan man trots allt kalla mysfaktor på hög nivå. Och sådana traditioner verkar Nya Zeeland inte ha, de går miste om något. Men jag ser verkligen fram emot att se vad denna julmånaden har att erbjuda. Det blir antagligen många soliga dagar och förhoppningsvis en minijulafton ihop med the internationals. Alla kulturer ska alltså ihop till en kompott. HADERAJA.

Jag har inte berättat så mycket om Wellington där jag numera bor. Jag tycker att det är en mycket fin, mysig och härlig stad med en perfekt mix av storstadsanda och natur. Inte för stor men inte heller för liten. Man stöter ofta på folk man känner men samtidigt en massa nya ansikten hela tiden, staden har trots allt en befolkningsmängd på ca 300 000. 2-3 stora shoppinggator, en massa caféer och nightclubs och i kontrast till detta playan och den magnifika hamnen nära tillhands. Mångkulturellt (vilket hela Nya Zeeland är), mycket konst, coola gallerior, konserter och musiker ute på gatorna. Staden har en chillkänsla som jag aldrig riktigt känt i någon stad i Sverige. Det negativa med Wellington är det svängiga vädret. Man pallar inte riktigt med det. Ena dagen är det strålande playaväder medan det dagen efter lika gärna skulle kunna vara November i Sverige. Lite chockerande va? Och inte tala om vinden. Hold your horses. Soft, en massa backpackers nu på sommaren, feststämning, skön anda och en cool stad. Där sätter vi punkt.

De senaste dagarna har varit mycket bra, sociala och positiva för min framtid! I lördags var jag och Katrine hos Alice eftersom hennes uncle (som kan prata svenska) hade personalferre med hola hola tema. Och det fick mig att längta hem till svenska familjefester, för det är verkligen en mysig känsla. Sedan drog vi oss till Alice pojkvän som hade 17 års kalas med vänner och familj. Kvällen slutade i umgänge med den internationella ligan på en mycket lame och skum fest i samma hus som vi hamnade i på hallowen. Ca 8 pers var där när vi kom, otroligt sunkiga och lite äldre. Huset luktade urban, det var rave i hallen, en tjej försökte para ihop mig med hennes lillebror (som fortfarande var för gammal) som tyckte att jag var hot, någon slängde en skabbig gräddklick i mitt hår, dålig musik och då var det dags att åka hem runt ett snåret.

Alice och Katrine sov över hos mig och nu kanske jag låter väldigt tjejig, men det är väldigt mysigt att ha riktiga sleep overs med vänner och verkligen känna den där hemmakänslan att jag faktiskt får ta hem kompisar hit. Vi knödde ihop oss i min underbart bekväma säng och jag kände mig som en korv mellan två bröd. Okej, USCH. Morgonen därpå lagade min värdpappa ägg och bacon brunch och eftersom det var fint väder tog vi bussen in till stadsplayan. Och där bakom mig låg tre svennekillar, två av dem har jag träffat förut när jag var på bio en gång. Det var i alla fall mycket roligt att bre på lite värmländska med tre norrköpingar. Och sådana sammanträffanden, att bara höra svenska bakom ryggen ger en obeskrivlig kick kan jag lova. Fantastiskt!

Kvällen spenderades hos Roxanne med fem andra kiwitjejer (kiwis= Nya Zeeländare) och det var ännu en obeskrivlig känsla. Att faktiskt sitta där som den enda internationella och umgås, det gjorde mig riktigt stolt. Sådant vill verkligen jag ha mer av och om det inträffar lite oftare så kommer nog känslan av att det är så svårt att skaffa kiwikompisar sakta men säkert att lossna.

Vad har hänt idag? Inte mycket men vädret är boven. Det vettigaste jag har gjort är att ha städat mitt rum, satt på en tvätt och tagit bussen in till skolan för att lämna in min holidayform eftersom jag kommer vara bortrest en månad då mamma och pappa kommer. 26 DAGAR KVAR NU! Föressten, kvinnan i skolkontoret sa att jag såg mycket fräsch, brun och frisk ut, det gjorde min dag! Ikväll blir det slapp till max.

Golf och ferre

God eftermiddag! Pyjamasen är fortfarande på, ute är det ruggigt och regnigt och jag sitter och chillar i min säng med gott samvete, en position som jag förmodligen kommer att dra ut till sista sekund då jag någon gång senare idag måste rycka upp mig och bege mig av till Alice hem eftersom hennes uncle har storparty. Det blir alltså mingel med 40 + vad jag förstår. Och extra kul för han kan nämligen prata svenska eftersom han en gång i tiden bodde i Sverige. Det är bara uppladdningen för dagen, sedan ska vi till en annan födelsedagsferre och vistas bland den yngre generationen. Skönt att ha en liten mix, det skadar inte att känna på vuxenlivet och slinka in med lite törra skämt då och då.

I torsdags stod golf på aktivitetsschemat och det blev en succé för min del. Jag och Katrine ägde nämligen och blev lika förvånade och taggade varje gång då bollen faktiskt flög upp i luften efter en lyckad träff. Det var en enormt härlig känsla att dra till med värsta golfsvingen, träffa bollen och faktiskt se att den flög som en fågel. Inte trodde jag att skillsen fanns kvar, jag hade trots allt en liten golfkarriär för en sisådär sju år sedan då vi till och med köpte golfutrustning till mig, miniklubbor, väska och hela kittet. Men den perioden varade inte så värst länge eftersom det krävs en massa tålamod med golf och eftersom jag hellre ville bli fotbollsproffs. Vi alla har väl haft våra stora drömmar här i livet?

Kanske är golf en smygtalang som ligger i generna med tanke på att min broder, fader och grandpa spelar. Och det vore ju verkligen hur kul som helst att kunna spela med er grabbar någon gång i tiden. Kanske till och med spöa skiten ur er. Vilken grej det skulle vara, skandal. Som ni hör själva har jag byggt upp ett enormt golfsjälvförtroende, lite väl stort tror jag för självklart blev inte alla svingar fullträffar. Och speciellt inte när vi skulle dokumentera hur bra det faktiskt gick. Att spela under press går bara inte. Ett litet smakrpov finns på facebook om ni inte redan har sett den filmen. Jag och Katrine ska i alla fall börja ta golflektioner ihop från och med nästa vecka. Haha det blir tämligen intressant och riktigt fett. Skandinavien girls HERE WE COME!

Torsdagskvällen spenderades ihop med Roxanne, en kompis från skolan från England. Hon anlände hit till Wellington samma vecka som mig och vi började prata med varandra då vi båda hade fått en kallelse av rektorn. JA, första veckan. Ge mig lite credd för min gangsternivå tack, jag representerar Sverige mycket väl. YOOO.

I alla fall, jag följde med henne till en grillfest och det var trevligt. Ständigt nya folk att träffa. Det är väldigt kul men samtidigt svårt eftersom Nya Zeeländska ungdomar faktiskt är riktigt svåra att lära känna och börja prata med (överlag). De frågar liksom inte så mycket och man måste nästan alltid starta konversationen på egen hand. Och eftersom jag var den enda internationella så kändes det lite extra. Det är en bra utmaning samtidigt som det är väldigt frustrerande att folk inte är mer öppna. Tänk er själva att gå på en minifest med ca 15 pers och då allt är på engelska och då man enbart känner en person. Det krävs att man är riktigt framåt och efter ett tag, då man träffat samma folk om och om igen så tror jag att det kommer att bli mycket enklare. Jag hade i alla fall en bra kväll, sov över hos Roxanne och kommer absolut träffa henne mer framöver.

Nu är det dags att koka en kopp té och get dressed up för dagen.

Lever ni?

Varför är pappa, till och med den som är sämst på att skriva på svenska av er där hemma (sorry dad) den enda som har kommenterat under de senaste tre inläggen? Och kommentaren är att han kommenterar att folk inte kommenterar längre, haha. Är det ingen som tycker om mig längre? Skriver jag för dåligt? Jag går för långt jag vet. Ord kan inte sättas ned för all den kärleken som finns mellan oss. Men, jag börjar bli orolig att pappa är den enda som är övertaggad i Sverige och ba "Åh detta är min älskade dotters blogg!"

Idag var det dags för laserstrike, perry start på dagen att få döda lite. Och min insats var rätt så skaplig ändå, jag tror jag toppade tjejlistan. Sedan blev det en chill dag vid hamnen och sedan eftermiddagssol vid ett perfekt ställe som fungerar som vindskydd med stekande sol. Är lite rödmosig nu. Har gått med short hela dagen, avundsjuka?

Igår anlände en tidig julklapp hit från mina föräldrar. Det var gulligt. Jag har inte öppnat den en, jag lovar. Men Marabou chokladen var inte inpackad så den ska jag nog hugga in i snart. Perfekt timing för godiset som jag fick på min födelsedag har just tagit slut, ja jag vet, jag är otroligt sparsam. Så nu kan jag hålla min lycka vid liv ännu ett litet tag. Tack <3

J & M, hopp om framtiden?

Jag har kommit in i en liten pysselperiod igen. Jag som en gång i tiden var pysseltjejen nummer ett som älskade att shoppa loss på Panduro. Stå och välja och vraka bland massvis av pärlor och färger. Sitta uppe i soffan och tillverka smycken tills krampen och tålamodet sade emot. Det var tider, då jag och min älskade vän Miranada hade vår egna lilla affär uppe i ladan. J & M var namnet. Jag kom ihåg invigningen, då vi klippte av den röda silkestråden till ingången som en startsignal och bjöd på hembakade brownies och hela kittet. Där fanns allt från begagnade böcker, fula teckningar, hemmasydda väskor, egen designade vykort och massvis av smycken. Och vi skrapade faktiskt ihop en hel del pengar under vissa perioder. Och jag tror på oss i framtiden, vi borde nästan satsa på en designkarriär. Det vore ballt.

Här i Wellington finns det i alla fall en pärlshop där man kan gå in och sätta sig och tillverka smycken och sedan betala för de materialen som man använt sig av. Man kan även ta med sig sina egna grejer. Bare låte kreativiteten flöde liksom. Jag, Alice och Katrine gick dit idag. Perfekt ställe att chilla på när man inte riktigt vet vad man ska göra, då man inte känner för att åka hem men inte heller för att strosa runt. Och på Cuba street, poppisgatan.

Den här veckan har Wellington High anordnat en liten aktivitetsvecka för oss internationella elever eftersom en del kiwisar fortfarande skriver exams. Soft, allt är gratis och gött att komma upp på morgonen och att ha något inplanerat för dagen. Igår stod bowling på schemat, idag ett besök på en galleria och imorgon väntar laserstrike (!!!) Senast var på Sydöresan så lite erfarenhet har jag ju nu. Mörkt rum, en massa gömställen, gevär i handen, springa runt och skjuta folk hur som helst, ba pressa in laserknappen, ta fram sin mördarinstinkt och fullkomligt leva sig in i James Bond rollen, hur kul som helst!

I helgas fick jag en ny värdsyster eller vad man nu ska kalla det. Eftersom min värdfamilj tar emot både universitets- och high school elever så blir det en väldig blandning av åldrar och det blir lite mer inneboende känsla än familjekänsla om ni förstår vad jag menar. Det är så jag upplever det. Jag känner mig hur trygg som helst här och jag trivs jättebra, men jag känner inte den där riktiga familjekänslan som jag till exempel gjorde i Angies hus, där jag bodde sista veckan i Dunedin. Där blev jag en i familjen efter dag ett. Och det var en underbart häftig känsla, att verkligen få ta del av en sådan fin familj och känna att man faktiskt tillhörde den. Att ha en 9 årig lillayster som gav söta leenden och som kröp upp i min famn i soffan och två bröder runt min ålder med helskön humor. Det var nog enligt mig en perfekt värdfamilj, en riktig kiwiupplevelse och jag är så glad att jag fick ta del av den. Och nu upplever jag något helt annat, en mångkulturell familj där nya ansikten dyker upp lite hipp som happ, där jag har mycket utrymme för mig själv och där vi samtidigt gör lite utflykter tillsammans då och då. Mycket lättsamt och trivsamt till 100 procent. Så, två helt olika värdfamiljer och då är det helt natruligt att jag jämför dem. Den nya tjejen är i alla fall från Korea, 30 år och ska stanna i några månader. Idag fick jag även reda på att en 15 årig tjej med stort musikintresse från Österrike ska flytta hit till nästa skoltermin. Spännande med ett cirkulerande hus!

Fick syn på det här kortet idag och det väckte otroliga minnen och känslor. Dagen efter min hejdå feRrE hemma i skogen. Jag med två av mina bästa vänner. Och fler av dem runt matbordet. Total lycka. Näst sista dagen innan min resa. Och förstår ni hur mycket jag saknar Godmorgon juice? Finns inget som slår det, tror att det är omöjligt att finna juice utan tillsatt socker här i fettolandet. Ge mig Godmorgon <3

Hemkommen från French Pass

Då var det dags igen. Här sitter jag i sängen med laptopen i famnen i ett nystädat rum. Det var välbehövligt ska jag säga er. Tidigare låg min packning från veckans tripp utspridd över hela rummet och bildade små berg här och där. Inte en vacker syn. Men nu är jag back on track och känner mig hemmastadd igen.

Vi hade det supermysigt i French Pass, verkligen. Tillsammans med vår kära internationella huvudledare Julia (fint namn va) var vi en grupp på ca 20 pers som åkte iväg för att få njuta av att vara ute i det vilda. Vi bodde på en skola placerad precis framför havet, lagade våra egna lunch och middagar, slappade, strosade omkring, paddlade kajak, åkte ut med båt, gazzade i ashärligt väder på bryggan, badade i havet, spelade musik, bollekar och allmänt bara umgicks och mådde bra. Sådant där borde man göra oftare, bara åka ut i det vilda med härliga människor för att uppnå riktig relaxhet. Det är verkligen en speciell känsla att komma bort ifrån allt och ha tre hela dagar tillsammans med en grupp människor utan en massa planer. Man hinner liksom riktigt landa med båda fötterna på marken och bara andas in naturen, stunden man lever i och livet i sig. En vecka fylld med mycket skratt, värme och lugn! Och hur ofta händer det egentligen att man blir solbränd i mitten av november?

Efter en lång resedag med bilfärd och färja hem till Wellington på fredag väntade The Wailers. Trots tröttheten och groggikänslan från färjan var det fett! Det finns inget annat band än just The Wailers som kan stå där på scenen och representera Bob Marley och Jamaica med sådan stolthet, ära och feeling som dem kan. Och då känns det så äkta. Självklart är det skumt att se en wannabe Bob Marley stå och sjunga alla sånger, för det är omöjligt att ersätta en sådan plats. Och bandmedlemmarna var långt ifrån originalet. Men det var riktigt kul att stå där i publiken bland en stor publik bestående av en massa maorias, stora rastamans (bjässar) som var hur höga som helst och såg ut att befinna sig i extas, in the paradise och sjunga med i låt efter låt. Och mitt i allt så sa en av mina kompisar ba "Julia, it's a girl from Sweden here". Det är himla coolt med alla dessa sammanträffanden här i Nya Zeeland alltså. Man vet aldrig vad som kommer att hända och det gör livet så spännande och underbart. Jag var i alla fall och fikade med henne idag och det är supergött att få bre på lite svenska då och då och få känna Sverige känslan och att världen inte är så stor ändå!

I det stora hela mår jag jättebra och allting flyter på. Jag tänker på er i Sverige ofta med mycket kärlek, saknad och lycka. Men jag trivs så himla bra med att vara här och med att leva ett helt nytt liv. För så är det verkligen nu, jag har ett liv i Sverige och ett här. Det är en riktigt mäktig känsla. Obeskrivlig. För jag drömmer inte, utan just nu är faktiskt Wellington mitt hem. Att se mig själv gå upp för parkgatan i lilla Arvika existerar bara inte i min hjärna längre. Otroligt avlägset. Orsaken till det är nog att jag har varit borta i över fyra månader nu. Herrejösses.

Ikväll har jag varit med Alice, vi såg på Twilight som en uppladdning till morgondagen, för då ska vi se New Moon. Tihihi, som vilken töntig och övertaggad tjej som helst så känner jag mig mycket förväntansfull. Nu är det läggdags!

Skolresa jihah

Ursäkta för den slappa uppdateringen. Och inte blir det ett lång inlägg nu, för i mitt rum råder det lite kaos för tillfället eftersom det är packning på G. Och när jag packar så är det allvar. Plus att det gäller fan att vara beredd på allt här i Wellington, kläder efter väder. Och vädret är i stort sätt oförutsägbart. Till exempel, nu i veckan då jag låg ute och bokstavligt talat SCHTEKTE i solen i bara bikini men då det sedan, en timme efter vände som fan eftersom jag bemöttes av storm och vinterkänsla när jag var på väg till bussen. Men ja, jag har SOMMARLOV.

Jag gillar min planering, klockan har passerat 9 och det finns ännu ingen struktur eftersom jag desperat har slängt kläder i tvättmaskinen och väntar nu på första lasset i torktumlaren. Imorgon åker jag och en stor drös internationella elever ifrån skolan till French Pass för att leva friluftslivet i tre dagar inklusive två resedagar. Jag kommer alltså hem på fredagkväll och då ska jag på THE WAILERS konsert. Nu menar jag riktiga Wailers, ni vet Bob Marleys band. GRYMMISSSH! Det betyder alltså att det inte är någon idé att ni kikar in här fören nästa helg, kanske lördag om ni har tur. Om det inte är så att DU är en stalker och bara vill läsa mina inlägg om och om igen. Visst, friheten finns och valet är ditt.

Idag köpte jag en begagnad gura, wieee, äntligen ett instrument i hemmet. Det känns himla upplyftande, självklart skulle jag föredra att ha ett piano ståendes i mitt rum men ett sådant inköp är en nivå svårare. Jag har även köpt en ny mobil. Nu snackar jag inte om någon flashig sådan utan en som är lättvindig och fungerar i alla lägen. Så om du känner för att pimpa upp min mobil så är det inga problem för mig.

Imorgon bitti kl halv 8 är det samling vid färjan som vi ska ta för att komma över till Sydön. Så det blir att gå upp till gryningen hehe. HARE GÖTT OCH PÅ ÅTERSEENDE!

Havets under och skolkväll

Idag har den sista riktiga skoldagen för år 2009 passerat. Herregud vilken pers det har varit, prov, läxor, tidiga mornar och stränga lärare. Skämt och sido, månaden som jag tillbringat på Wellington High har antaglien varit den slappaste skoltiden i hela mitt liv. Alla skoldagar börjar 10.20 och de flesta timmarna har nog spenderats åt att glo på filmer som District 9 och Harry Potter och även jammat lite på musiklektionerna. Eftersom det är den sista månaden på skolåret så har inte lärarna mycket mer att komma med. Nästa vecka skriver kiwisarna stora exams och det är dem alla laddar upp batterierna för nu. Ni vet, sådana dära tretimmars prov som bara måste gå bra. Jag är glad att jag är en internationell elev och åker till French Pass, en underbar plats på toppen av Sydön där vi nästa vecka ska tillbringa fem härliga friluftsdagar.

Efter skolan väntade playan; dags att hoppa upp på surfningsbrädan igen! Tyvärr var det inte så lätt som jag får det att låta. Det var blåsigt ute och havet var verkligen wild and crazy, stora starka vågor är ingen höjdare när man ska försöka lära sig surfa. Plus att vi var fem pers så det blev ingen personlig coaching av min lärare idag. Han är i alla fall mycket generös och hjälpsam eftersom vi får låna all utrusting helt gratis samt ringa honom när vi vill under sommarlovet när vi känner för att glida runt i vågorna. Jag hade i alla fall askul idag och efteråt tog jag av mig våtdräkten för att ta första riktiga doppet i havet! Ganska kallt men en underbar känsla. Havets magi är ett under.

Mina killar Roberto från Chile och Bernado som ni tidigare bekantat er med. Hans våtdräkt hade ett stort hål mellan bena, hehehehe det såg kul, paketet hängde liksom ut lite.




Kvällen tillbringades i skolans aula där en stor och viktig avslutningskväll hölls. Massvis med priser delades ut, somliga riktigt stora och andra inte så värst anmärkningsbara, rektorn höll tal för att säga adjö till Year 13 som nu lämnar skolan, ett fåtal uppträdanden ägde rum och aulan var fullsatt av familjer och elever. En riktig skol-feelings-kväll så att säga. Imorgon återstår ännu en aulasamling med alla elever i Year 12 och sedan väntar friheten.

Familjesnack

Hej hej alla glada människor!

Troligtivs första gången jag inleder ett inlägg med en välkomstfras och därför kan det väl inte vara något annat än på tiden. Jag tycker det är superkul att ni som följer min blogg följer den och att jag kan skicka er en lättvindig hälsning och uppdatering när jag vill. Datorvärlden håller oss tillsammans. Länge leve Internet.

Jag kom ihåg då jag och min familj skulle hyra film ihop i Florida. Det rådde olika viljor i butiken vilket är fullkomligt normalt när ett gemensamt beslut måste tas. Mamma och pappa hade en stark intuition av att vi skulle hyra filmen Once medan jag och Jahmi bah "nej, snälla, inte en till flum film, vi vill se något bra." Ni vet lite känslan av att sitta taggad i fredagssoffan för att njuta av en filmkväll men så får man plötsligt reda på att alla filmerna är hyrda från Arvikabiblioteket. Åh nej. En sådan period hade jag i alla fall, då det var B och shameful att hyra film därifrån, men nu har jag växt ifrån det, jag lovar. Hur som helst, det är inte helt lätt att sätta stopp för en tonårings starka vilja och därför fick inte mamma och pappa sitt filmförslag igenom denna gång. Senare fick jag höra att Once är hur bra som helst och det kan jag verkligen hålla med om nu, då jag slog på rullen igårkväll för att njuta hela vägen igenom. Musiken är himla stämningsfull och jag vill inget annat än att spela låtarna om och om igen.

Två dagar i skolan återstår innan det är dags för mig att ta sommarlov i över två och en halv månad. Och det kommer bli ett underbart sådant. Jag har halva november och hela december på mig att hänga på playan, lära känna folk, umgås med kompisar, bättra på surfnings skillsen, kanske gå en seglingskurs, fira jul i ny familj och allmänt njuta av att leva, vilket jag i och för sig gör hela tiden. Sedan, den 26 december flyger jag upp till Auckland för att slänga mig upp i mamma och pappas famn. Vi gör en fyra dagars roadtrip ihop ned till Wellington för att hälsa på min värdfamilj innan vi beger oss ut på en maxad Sydöresa då vi ska slira runt i campervan och besöka massvis av underbara platser under januari månad. Min lycka och tacksamhet av att få träffa mina föräldrar igen är oändlig. Det här kommer bli grymt.

Mycket snack om familjen men det får helt enkelt bli dagens tema eftersom jag inte är färdig ännu. Jag vill även säga till min pappa att jag älskar dig trots att jag glömde bort farsdag. Men lite överseende tack, vi har inte sådana tramsigheter här i Nya Zeeland. Här är det one love all the time.

Ena hjärnhalvan säger "Julia gåt ut och ta en promenad trots det ruggiga vindregnet" medan den andra halvan säger "Äh, koka dig en kopp varmchoklad, läs en bok, se på en film och kryp ner i täcket". Jobbigt att vara schizo. Jag följer nog familjetemat och ringer mamma och pappa istället, det var trots allt två veckor sedan jag pratade svenska.

On the go

Min dator har verkligen börjat balla ur, fullständigt. Och eftersom den ballar ur mer och mer för varje dag som går så sitter jag här med en orolig känsla av att detta inte kommer att sluta alls bra. Explosion? Bombnedslag av virus? Helt kaputt? Nu är min kära dator segare än någonsin och det har även givit effekt på internetanslutningen som annars brukar vara så effektiv. Jag tror att min dator behöver en ordentlig uppfräschning, nu är det inte en raggardusch jag pratar om utan en redig en. Men varför detta känns lite extra tungt är för att jag + teknik aldrig varit någon riktig hit. Jag är även lite orolig över mina resterade elektroniska prylar som jag tagit med mig hit. Mobilen lever sitt egna lilla liv, dock vet jag att ett inköp av en ny är nödvändigt, så det står definitivt på inköpslistan. Kameran kan trycka in massa randomknappar av sig själv och förra veckan kunde jag inte sätta på min Ipod. Jag hoppas att detta bara är tillfälligt, annars kommer detta leda till en katastrof. Vad vore livet utan elektronikens under liksom?

Bortsett från dessa i-landsproblem så mår jag riktigt bra! Det var längesedan jag skrev blogg och det beror på att allting rullar på galant och att det är en fantastisk känsla att vara utbytesstudent. Att ständigt se hur allting utvecklar sig, växa och se nya saker i livet. Här nedan följer en lite resumé av vad som hänt under den senaste tiden.

I torsdags var det bonfire evening, då det bjöds på en ca 15 minuters fyrverkerishow över Wellingtons hamn. Alltså, stor folksamling för att skåda något riktigt vackert, speciellt från Mount Victorias topp där jag stod. Fantastiskt!

I fredags stod picknick med alla de andra internationella eleverna på skolschemat. Och det var verkligen inte ett fåtal, herregud, jag blev helt överaskad över hur många det faktiskt är. Kan nog bero på att de flesta asiaterna i skolan bildar sitt egna lilla team och att man helt enkelt inte ser hur många de faktiskt är. Myrstack! Vi befann oss i en underbar park där många riddare, hjältar, monster, orcher och hobbitar har krigat loss, Rivendell floden har väl alla hört talats om? Det passade utmärkt med en hel utedag eftersom vädret var helt underbart. Jag kan nu officiellt säga att den Nya Zeeländska sommaren har slagit in. Herregud vad härligt det känns efter den troligtvis mest kämpiga vintern som någonsin existerat i mitt liv. Känns som att jag nu har fått en inblick av hur det känns att vara en utekatt eller en isbjörn, husisoleringarna här är verkligen ett faktum i sig.

Fredagskvällen tillbringades på en superbra reggaespelning då det var dags för The Black Seeds att intaga scenen. Där innan ett svängigt förband som jag tyckte var minst lika bra och sedan en grym beatboxare. Det måste ju ändå vara bland det coolaste som finns. Hur kan man liksom hålla en beat samtidigt som man typ sjunger? Inte nog med det så var han en karaktär i sig, han skulle lätt ha kunnat fått en roll som orch i Sagan om ringen utan att ha behövt klä ut sig. Tänk att ha ett sådant naturlig karisma.

Igår blev det ännu en trevlig utflykt tillsammans med familjen. Det är så mysigt att vi gör saker ihop och att känna att värdfamiljen verkligen engagerar sig. Vi vandrade upp för ett berg, lite utav en bushwalk för att sedan luncha i strålande väder med magnifik utsikt. När vi kom hem städade jag mitt rum som var otroligt sunk och sedan låg jag och Larissa ute i solen och stekte ett bra tag i bara bikini. Det blev sedan en utekväll med Larissa och Danilo, jag och brasilianerna det vill säga. Dans för hela slanten! Skitkul.

Jag vaknade hur tidigt som helst imorse och jag kunde bara inte somna om. Ska göra ett nytt försök nu med detsamma. Kika in imorgon igen, för då får ni se bilder på en flygande, galen Julia. Det är Skydiving jag pratar om!