Det är mycket som jag känner för att dela med mig av. Så mycket pågår inom mig förtillfället. Om 36 dagar lämnar jag Nya Zeeland. Då tar jag ett kliv in i ett flygplan, hör hur motorn bullrar och känner hur jag lyfter marken. Marken jag under ett år har levt på. Ett ögonblick, ett sista andetag, sedan förs jag iväg. Då tvingas jag låta ett nytt kapitel inta i mitt liv. Plötsligt är inget som det brukar. Och snabbt därefter återvänder jag till verkligheten. Eller är det en dröm jag kommer att träda in i?
Tiden innan jag lämnade Nya Zeeland och de första månaderna jag spenderade här var som en dröm. Fortfarande ibland, just för att det är så ofattbart att jag har ett liv parallellt med ett annat. I början var det som att jag tog en liten pause från mitt svenska liv. Men nu har dessa drömmar förvandlats till min verklighet- det här är nu mitt liv. Nya Zeeland är nu verklighet, det som existerar medan Sverige är en dröm, ett minne som fyller ut en stor plats av mitt hjärta och som jag så ofta tänker på. Som jag alltid kan utforska, titta tillbaks på och skratta och gråta åt. Men inte något som jag kan kliva in i för att leva i igen.
Sverige kommer alltid att vara mitt hem. Sjutton år av mitt liv har där spenderats och det är där min familj bor. Jag får ibland frågor om mitt liv i Sverige och om hur det var att lämna mina vänner. Det var fruktansvärt. Så läskigt och overkligt, plötsligt var jag helt ensam. Inte i själen men i omgivningen. Jag saknar mina vänner oerhört mycket och jag tänker på dem var dag. Kärleken till dem har inte försvunnit, den har bara blivit större. Men nu har jag öppnats till så otroligt många nya saker. Jag älskar livet här just för att jag inte växt upp med det. Allt är fortfarande så nytt. Varje dag är spännande. Jag har träffat människor från hela världen, jag har lärt känna en helt ny kultur, jag lär känna ungdomar genom att prata på engelska och jag har blivit en del av ett stort vänskapsgäng. Ett gäng som var ett gäng innan jag kom hit men som jag har lyckats ta mig in i, som jag nu är så självklar i. Jag är en av det nu, jag är en av dom. Jag vet att mycket har förändrats sedan jag har varit borta men det är ett helt annat liv här ute och jag är alldeles för nyfiken på att utforska det ännu mer för att återvända till något som jag känner så bra. Det är verkligen min familj som jag saknar mer än något annat och när jag är så långt ifrån den känner jag ännu mer hur mycket jag älskar den.
Jag har fått ut precis vad jag ville av mitt utbytesstudentsår, till och med så mycket mer. Aldrig kunde jag drömma att jag skulle känna så som jag idag gör! Inte trodde jag att man plötsligt kunde känna sig så hemma och självklar på en helt främmande plats. Det är en fantastiskt stor vinst. Jag är här som utbytesstudent men nu känner jag mig inte som en längre. Nu är jag Julia i Nya Zeeland och jag är redo att bo här som mig, som en normal person och det gör så ont att veta att det inte var meningen att det skulle bli så. Jag trodde inte att det skulle kännas så starkt. Att det skulle bli så smärtsamt och rörigt. Nu nämner folk ofta att jag snart ska åka hem, att vi måste göra det mesta av det medan jag fortfarande är här och att vi kommer att sakna varandra så otroligt mycket. Men i min hjärna går det inte att förstå att jag faktiskt ska återvända. Jag försöker liksom att bearbeta det, inse det. Men jag kan inte acceptera. En röst säger: Julia du är hemma om fem veckor men det är som att en annan röst säger att dom fem veckorna kommer att pågå föralltid för att det som kallar på mig befinner jag mig nu i. För att det är här jag vill leva.
Panik, skräck och rädsla. Samtidigt så mycket lycka. Det är en gåva att ha så många att älska.
