Rapporter

Jag har inte tappat stinget, jag lovar. Det vore en flopp att bara sluta skriva så här efter tio veckor in på resan, dessutom utan förvarning. Och det här är trots allt den ultimata informationskällan av vad som förnuvarande pågår i mitt liv. Senaste nyttet från Nya Zeeland till Sverige så att säga. Som grädden på moset matas ni av dagliga nyheter gratis, av er privata reporter, yours truly, Julia Riordan. Det ända ni behöver göra är att knäppa in hemsidan och slänga in kommentarer då och då, inte helt fel deal va?

Det finns en anledning till varför jag inte uppdaterat i samma turbofart som jag gjort tidigare, och den nämde jag i mitt förra inlägg. Jag bor nämligen inte kvar i det där hemska, klaustrofobiska, fula, deprimerande huset på Swanson Streets döda ände, med en kärringjävel/ett psykfall/stresscase/hatobjekt (med mera) som värdmamma och en tråkig/mesig/"jobba jobba jobba" värdpappa, i en otrygg/ohälsosam/ohållbar/icke toleread familjesituation, med tre katter som springer runt med bjällror i halsbandet och en hysterisk husse som kan skrika till när fan hon känner för det under dygnet. Terror. Efter ett tag får man bara nog. Att leva under sådana förhållanden är tärande, inte bara för mig, utan för vilken individ som helst. Jag satte min gräns då Caz helt plötsligt bestämde sig för att flytta ut. Om jag hade jag bott kvar där hade jag såsmåningom ruttnat bort som en äppelskrutt i papperskorgen och definitivt drabbats av allvarliga långsiktiga psykiska skador, så det känns som att jag gjorde det rätta beslutet.

Men det var förjävligt att få familjebytet genomfört. Min plan ifrån början var egentligen att bara bita ihop, hålla ut och stanna kvar i samma rötna familj tills Wellington skiftet. Fortsätta vara ute hela dagarna, sällan äta hemma, undvika dialoger, springa in på mitt rum när någon kommer hem, hålla andan och sitta knäpptyst när någon går förbi min dörr, musik tätt intill öronen, datorn som sällskap och bara sitta och filosofera och drömma mig bort till vackrare stunder. Men läget blev plötsligt akut, jag mådde så otroligt dåligt och en förändring var fruktansvärt nödvändig. Speciell med en värdmamma runt om mig som helt tappade förståndet efter att Caz hade berättat att han skulle flytta. Jag var livrädd för henne, hatade henne mer än någonsin. Och jag var tvungen att bo i huset tre dagar utan Caz. Troligtvis värsta dagarna i mitt liv. Gråtandes och förkrossad tvingades jag ta bussen hem själv om kvällarna utan att veta hur min värdmamma skulle agera. Skrika, inte säga hej, vara otrevlig? Våld kom även upp i mina tankar. Stämningen i huset var fruktansvärd.

Jag har aldrig känt support av STS. Jag tappade förtroendet för dem redan efter tio dagar då jag hade blivit lovad en ny familj men fick dagen efter höra att det jag upplevde bara var en kultur chock. Min kontakperson har svikit och kränkt mig, fått mig att må på botten, personen som innan resan lovade att finnas där för en hela tiden, vad det än gällde. Jag kände mig så utelämnad. Efter en massa övervägningar mellan STS i Sverige och Nya Zeeland beslutade de slutligen att jag fick byta familj. Torsdag morgon mitt i engelska lektionen ringde min områdesrepresentant och berättade om det obeskrivligt tacksamma beskedet. Samma kväll hämtade han upp mig kl sju, turligtvis var jag ensam hemma med två skolvänner som stöd när jag ivrigt slängde ihop min packning. När jag skulle gå ut från huset stod mina värdföräldrar i köket, kvinnan såg ut att vilja slå mig.

Bilfärden med min områdesrepresentanten var en pers. Jag hatar honom så jävla mycket och jag imponeras gång på gång av hans förskräckliga oprofessionalitet. Han sade saker som gjorde ont att höra, STS väljer fortfarande att vända allting på mig. Det blev bara för mycket när jag fick mottaga ett WARNING LETTER från STS head office precis innan jag skulle kliva in i mitt nya hem. Ni förstår nog inte vad fel och förjävligt det kändes. Mer detaljer om innehållet tar vi någon annan gång, ska inte bry mig om sådan skit nu.

Jag har haft en underbar tid tillsammans med min nya värdfamilj och jag är obeskrivligt tacksam att jag får spendera den här sista tiden i Dunedin i deras sällskap. Angie min värdmamma är syster till Mark, och det är genom den gentemannen som jag kom i kontakt med den här familjen. Resterande familjemedlemmar är: Brenna 9 år, Kellen 14, Ryan 19 och pappa Jeff. Härlig humor och jag känner mig redan som en i familjen. Att få känna sig så avslappnad, trygg och omhändertagen igen är en stor gåva för mig. Och grunden för ett bra utbytessår är trots allt familjen. Jag är här för att uppleva den Nya Zeeländska vardagen och det är inte fören nu som jag kan uppskatta den. Det känns tråkigt att lämna dem på lördag, men samtidigt väntar nya lovande äventyr på mig.


Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men nu börjar längden på det här inlägget dala. Just nu sitter jag i alla fall i Caz flat för mig själv, lyssnar på crazy jazz och ska strax gå eftersom jag ska möta upp honom och ca 15 andra personer för att avnjuta en avskedsmiddag för mig ikväll. Har träffat underbara människor här (främst asiater) och kommer sakna dem alla. Idag var det fem dagar sedan jag träffade Caz, när vi sågs tidigare idag kändes det som det var en evighet sedan. Det är utan tvekan personen jag kommer sakna mest.

Ni ser inte fel, det är jag, och jag sitter på en häst. Det här var i helgen då vi hälsade på Angies vän på landet.


Igår fick jag en privat tur runt Otago Peninsuela med Mark, han har eget företag. Det var riktigt kul. Han känns precis som en extra pappa, det är så uppskattat när man är långt hemifrån. Dessutom lärde han mig allting om Dunedins historia, har du några frågor så vet du vart du nu kan vända dig.

För att suga ut det bästa av Dunedin innan jag drar härifrån föreslog Mark att jag skulle ta en tur med Natures Wonders. Så, det gjorde jag.

Underbar natur och skitkul att slira runt i geggamoja och vatten.

Nu ska jag kila! Troligtvis blir det inga uppdateringar fören efter min Sydöresa som går av stapeln på lördag, då jag har anlänt till Wellington. Men man vet aldrig. Hare gött!

JULIA LEVER

Jag vill bara att ni alla ska veta att jag fortfarande finns. Jag lever. Jag har flyttat till en ny familj. JAG HAR FLYTTAT TILL EN NY FAMILJ. FATTAR NI!?!?! Inte jag. Efter 64 dagar i otrygghet i en dysfuktionell familjesituation. Och nu, aldrig mer. Det kommer ta ett tag att bli normal igen, inombords. Jag har blivit enormt nedtrampad. Som en potatis som ska bli mos. Hemsk process kan jag lova. Det kommer verkligen ta ett tag tills jag har repat mig helt. Men, mina batterier ska laddas om igen. Jag har nio dagar i ett superduper hem med underbart folk. Obeskrivligt tacksam.

Jag kommer inte uppdatera mycket nu, inget wireless internet i huset. Groteska detaljer om vad jag har varit med om de senaste helvetsdagarna kommer senare i mitt liv. Stora puckar.

I LOVE YOU ALL

Biter ihop

Att argumentera med STS är som att försöka slå hål i en stenvägg. Att bli så djupt förödmjukad och överkörd av vuxna människor när man behöver hjälpen som mest känns ungefär som att bli överkörd av en truck lastbil. Att gå hem till ett mardrömshus känns som att vara ett mobboffer i skolan men ändå alltid pallra sig dit. Att bli så känslomässigt sårad gör nästan lika ont som att förlora någon nära. Skillnaden är bara att jag inte behöver leva med konsekvenserna under en längre period. Tio dagar kvar, sedan drar jag härifrån för gott. När jag står där klockan 10 på morgonen vid incheckningen innan flyget avgår till Christchurch kommer jag förmodligen känna mig som en gissla som just blivit frisläppt från fängelset. Obeskrivligt.

Igår mötte jag min värdmor öga mot öga för första gången på fem dagar. Håller jag det intervallet betyder det att jag enbart behöver se henne en gång till i hela mitt liv. Hon är inte bara den mest obehagliga, instabila och förskräckliga kvinnan jag någonsin träffat, utan även den med den värsta tänkbara personligheten. Dessutom jobbar hon som nanni, stackars små liv. Hennes beteende har varit och är oacceptabelt och jag har inte fått ett enda litet förlåt för det. Det gör det bara ännu värre att han låtsats som att allt är som vanligt.
Idag hörde jag om en tysk utbytesstudent i USA som nyligen flyttat från en förfärlig familjesituation. Hon fick nämligen se värdpappan slå värdmamman med ett bälte och även bitchslappa hans femåriga dotter en gång. Självklart ringde hon sin kontaktperson och det fick värdpappan reda på vid ett senare tillfälle. Därmed slog han henne också. Nu är hon ute ur djävulskapet. Utbytesstudentsvärlden fungerar som ett lotteri. Man kan få det hur underbart som helst, och det är just därför man åker iväg. Men det är fan ett säkrare kort att åka iväg med en beredskap av att det kan bli ett helvete. Som utbytesstudent befinner man sig i en otroligt utsatt position där inte ens ett tryggt och hälsosamt boende är garanterat, riktigt skrämmande.

Idag efter skolan hängde jag med lite utbytesstudenter och sedan spenderade jag kvällen i Caz studioroom med Sun och Kevin, nya innestället. Riktigt fint och det är en otrolig befrielse för honom att efter tre månader i galenskapen flytta dit. Mycket trevliga flatmates och jag är övertygad om att Caz kommer att stortrivas där. Tydligen har jag fått en "9 o clock weekday rule" nu såhär efter två månader, och tydligen har jag vetat om det hela tiden, så jag var illa tvungen att åka hem vid den tiden. Kärringens ord dunkar i mitt huvud "You better stick to the rules Julia!"

Nattinatt

punkt punkt punkt

Själen inombord mig skriker. Känner mig precis som en ensam galltjutande bebis som inte får någon välling. Spolar vi tillbaka tiden som jag haft här 6-7 veckor så landar vi där jag just nu vid det här tillfället befinner mig. Trodde inte att det var möjligt att komma dit igen. Men här sitter jag, miserabel och ensam i samma gamla vanliga hus, andra sidan jordklotet. Jag är 17 snart 18 år och blir behandlad som ruttna sopor. Jag är lite tom av ord och känner mig brusten inombords. Så vi säger på återkommande istället.

Låt det bara få slå in

En söndag har passerat och Lola är en ängel. Då tänker ni genast, vem fan är Lola? Det är inte mitt mellannamn jag syftar på, utan här snackar jag kvinnan som ansvarar över värdfamiljer på skolan. Och då snackar jag en underbart förstående och ansvarstagande sådan. Och henne har jag träffat idag. Givande. Imorgon ska hon ringa till min kontaktperson och förklara min sits, det här är kris. Sanaes värdföräldrar som jag har pratat om har släktingar här i området, och de har sagt att jag kan få bo hos dem den sista tiden. Jag vågar inte expoldera av lycka, men hennes slutfras lät lovande och självsäker. "Don't worry, I will take care of this. On Tuesday you're leaving that house, I will sort this out." Vet ni vad det betyder? Att det här kan bli min sista natt här på Swanson Street, galna gatan som jag också har hört att den kallas. För imorgon har Caz dinnerparty och efter det tänkte jag sova över hos en vän. Men nu är jag fortfarande här och vill inte släppa loss fören det är klart.

Och det är ett risigt läge vi pratar om, förskräckligt att pallra sig hem till ett hus som man bara inte vill gå in i. Men man är så illa tvungen. Tre dagar irad har jag och Caz varit borta hela dagarna, inte värt att vara hemma och äta middag, för riskabelt moment, man vet aldrig vad som kommer att hända.

Mer info kommer inom kort, förhoppningsvis positiva. Imorgon blir det bära eller brista. Jag känner mig mer spänd och nervös än aldrig någonsin, klumpen i magen gror. Inte en stabil känsla att vara rädd för sitt boende. Godnatt.

Mountain hike

Fötterna värker, bena är spaghettikänsla och huvudet kollapsar. Mosig kan man nog kalla det. Dagens hike var lite av en pers men absolut en höjdare! Älskar att känna mig som en sådan där nyttig, friluftsig ungdom som tar vara på lördagen och ger sig ut i naturen på fots med sina vänner. Det finns allt för många ungdomar att se ned på i dagens samhälle, så hellre leva upp till föräldrarnas dröm än att vara en soffpotatis och suparnisse. Ibland.

Som vanligt smet jag och Caz ut tidigt från huset, redan kl 10. Sorgligt nog är det här vår sista helg tillsammans som "hostsiblings", men samtidigt vet jag att bättre tider väntar på oss båda. Jag ser det som en underbar gåva att ha fått lära känna honom, hade jag inte blivit placerad i det här huset hade vi antagligen aldrig träffats. Vi har varit så tappra och gått igenom precis samma hemskheter, men nu får det fan vara nog på galenskaperna.

Här är mina mates, fyra koreaner och två japaner, riktigt härliga människor och maxad glädjestämning mellan gruppen. Kortet är taget precis innan vi skulle påbörja vår slitsamma färd upp till Mount Cargills topp. Vacker skogsnatur och sagolika vyer. Skulle också vilja vara ett får/en ko/häst eller en lama som får skutta runt i de gröna Nya Zeeländska bergsåkrarna, suga åt sig den friska luften och underbara solen, äta gräs, skita lite här och där och vara bekymmerfri. Varvade gåkompis allt eftersom, men så långt som till japanen med det gigantiska underbettet kom jag aldrig. Absolut inte för utseendet (eller jo lite för han ser sjukt rolig ut), men mest för att han också läspar och pratar oförståelig engelska. Jag pallar inte det trycket.


Äntligen uppe på toppen, tog lite drygt tre timmar. Tyvärr väldigt dimmigt och molnigt, men då och då luckrade det upp och utsikten var underbar. Kevin är nog ändå min personliga favorit, jag skrattar bara av att titta på honom, så underhållande är han.

Kämpen i egen position

När vi slutkörda återvände till stan åt vi falafel och gick till en kyrka som Kevin tydligen brukar gå till för att träna på sin engelska. Det var ingen hit, ett band spelade och en man stod helt lyrisk och pratade om "Can everyone just feel how much God is in this room right now". Man bah "Mmm shit, tyckte jag nyss såg Jesus sväva förbi". Men förvånansvärt mycket folk och underbart kul att se så många stå med händerna i "Praise the lord" posen och sjunga med i sångerna med värsta inlevelsen. Mottot var typ; låt det flöda, det finns inga hämningar. Dagens citat kom från sydkoreanen i shorts som ni kan se ovan, då han sade "I don't have a religion, I believe in myself". Han sa även "Your face is red like fire", jag kommer nog aldrig växa ifrån det där med att blossa upp som bara den efter fysiska aktiviteter.

Trevlig lördag Sverige!

Freaky Friday

Tog en ledig dag från skolan idag, vet inte riktigt om det skulle vara korrekt av mig att försöka imponera med min coolhet och säga att jag skolkade, för jag mådde faktiskt inte prima och det är alltid en god anledning. När ens psykiska/fysiska hälsa står på spel tycker jag helt klart att man förtjänar en ledig dag med gott samvete. Den metoden kör jag på, så se och lär mina kära vänner så slipper ni gå i väggen. Det uppstod dock en jobbig situation då jag vid förmiddagskvisten skulle gå ut från huset men hörde skräckstämman och King Kong kliven utanför rumsdörren. Jag kände mig lite som en gissla som ville smita ut från fängelset. Eller en busig flicka som ville sno en kaka från köket men där en bulldog stod och vaktade skafferiet. Med ihopsamlade krafter klev jag ut från rummet och den enda konversationen blev "Do you need any washing?" Jag: "No". Sedan off to go, free all day.

Jag lider av spänningshuvudvärk nuförtiden och det är lite betyngande. Därför sitter det inte helt fel med två dagars ledighet framför mig. Idag spenderade jag eftermiddagen tillsammans med Jens, min vän från Sverige. Det är riktigt befriande och avkopplande att få prata svenska, modersmålet lättar liksom på trycket. Det är frustrerande när inte de rätta, molande engelskaorden finns i ens ordförråd eller pluppar upp i ens hjärna när man verkligen behöver dem. Men med 8 månader till i detta engelsktalande land så kommer det nog bara flyta på mer och mer hela tiden. Älskar att prata engelska, speciellt med asiater eftersom de tror att det är mitt modersmål och står helt häpna när jag säger "No, we talk swedish in Sweden". I kontrast till detta frågade en sur busschaufför för några dagar sedan "Where are you from?" Efter att jag hade sagt ett ord, "Octagon". Gött å va turist.

Vid fyra tiden tog jag, Caz och Sanae bussen hem till hennes värdhus, ni vet där förra helgens Dumpling Party ägde rum. Vi lagade jättegod middag, hemmagjorda hamburgare, japansk tempura och soppa. Senare kom Sanaes värdföräldrar hem, helt underbara. Vi tittade på tv och det är otroligt vad man uppskattar program som Top Model när man typ inte sett på tv på två månader, lättsam underhållning. Det är så hemtrevlig atmosfär i huset och tyvärr har jag inte fått uppleva den känslan här i down under än. Att kunna sitta sådär relaxad i ett vardagsrum tillsammans med sina familjemedlemmar existerar inte. Förhoppningsvis i framtiden, jag har i alla fall en riktigt positiv känsla inom mig om min nya värdfamilj och hoppas på att det blir underbart.

Nu måste jag sova och ladda för morgondagen, ska nämligen ge mig ut på en sex timmars lång hike upp för ett berg, härligt att få känna sig som en hurtbulle igen.

Rutten håla

Hjärtat slår i turbo och fingrarna darrar i skrivande stund. Taket jag bor under nu är skakigare än någonsin, då pratar jag allvar. Caz berättade i måndags för vår värdpappa att han ska flytta ut härifrån redan nästa vecka, sedan dess har inte älskade värdmamman pratat med varken mig eller Caz. I och för sig har vi inte varit hemma så mycket, men stämningen i luften går inte att gå miste om när vi väl är. Idag har vi varit ensamma hemma under eftermiddagen och bestämde oss för att handla och göra egen middag. Som alltid när vi har andra middagsplaner meddelade Caz detta till henne i god tid, men det hade hon tydligen inte sett fören nu, en kvart sedan, då hon kom instormande i huset och plötsligt stod utanför min dörr. Här är konversationen:

"Hi, Julia have you already had tea?" (klockan är halv 8 + riktigt obehagligt tonläge)
"Yes, Caz and I have already eaten, he sent you a text about that." (Jag försöker låta lite upplyftande)
"No, I didn't see that until now. It's very rude of you not telling me. Did you eat in town or what?"
"But he text you, right? No, we bought food and made our own."
"It's not good enough, it's very rude not letting me know, but, ok." (Slängde igen köksdörren efter sig med mig sittandes i chock.)

Vågar inte röra på mig. Direkt efter öppnade hon dörren igen, jag hörde inte riktigt vad hon slängde ut sig för det var förjävla hastigt, men något i stil med "And yeah, one cat is missing too!" Och sedan en dörrsmäll till. Jag har två veckor kvar i det här huset och Caz flyttar på måndag. Det här håller inte, kvinnan är galen. Hon är full av aggritioner och hennes beteende är uppenbarligen mer okontrollerat än någonsin, obehagligt och otryggt. Hjälp? Hur fan tror hon att jag ställer mig till att bo kvar här när hon agerar så?

Det var inte första hjärtklappningen för dagen, när jag kom hem från skolan väntade en big surprise i mailinkorgen, jag har nämligen fått besked om att en värdfamilj kan ta emot mig i Wellington! Fick bilder och hela kittet, verkar enormt mycket behagligare än min nuvarande position. Värdföräldrarna heter Soklim (52 årig thailändsk kvinna) och Roger med hela 66 år i skinnet, de ser väldigt snälla ut på kortet. Lite närmare beskrivningar:

- Leisure Activities: Outdoor activities, sea coastline diving, cooking, beach
walking, gardening

-Large 6 bedroom house with pleasant garden and decks with a BBQ area.

-Your room: Large, comfortable room with single bed, writing desk, lamp, TV, dresser, chair and small table. (LYX)

Jag blir ivrig av tanken att jag faktiskt ska flytta, nervöst men mest en oerhörd lättnad. Största skräcken är väl att jag ska hamna i en mardrömsfamilj igen, men nu har jag i alla fall erfarenhet av det.

Det tredje hjärtturbot kom då min mobil ringde och min områdesrepresentant var i luren. Jag hörde själv hur min röst skakade och hur engelskaorden bara svamlade, men samtalet gick smärtfritt, han ville bara kolla att jag hade fått mailet och sade att jag skulle boka flygbiljett till Wellington. Han pratar så fort så man efteråt står helt häpen och grunnar över om man verkligen har pratat med honom eller inte. Jag funderar över om jag ska ringa honom imorgon och berätta om dagens insident, att bo här är fan farligt.

Tycker att ni alla ska tänka på mig lite extra just nu och skänka mig massvis med kärlek.

Lillördag

När jag säger till folk att jag ska flytta till Wellington är responsen oftast "Oh, it's a very cool and nice city, you will love it, but, it's very windy." Igår fick jag höra en liten historia om just det busiga vädret. En vacker dag cyklade en tant runt på Wellingtons gator. Rätt som det var blåste kjolen upp och det flaxande tyget formade lättvindigt en cirkel. Tanten blev skräckslagen eftersom hon snabbt insåg att hon inte längre befann sig på marken, hon hade nämligen svävat upp som en yr ballong i luften. Bilden av en galen, skrikande kärring som pluppar upp i mitt huvud är hysteriskt rolig, men om det hela är sant eller inte kan alltid diskuteras.

Lillördagskvällen firades idag med middag på Korean House tillsammans med tio asiater, jag börjar känna mig som en i mängden vid det här laget. Koreansk mat är inte något jag brukar äta och som kanske inte heller riktigt faller mig in i smaken, speciell taste, men samtidigt god. Servitrisen greppade inte riktigt min beställning och en kvart efter alla andra fick jag tallriken på bordet, dock fel maträtt. Snäll flicka som jag är bjussade jag på det. För övrigt askul att lära alla att säga "Mätt som en plätt!".

Igår fick jag lära mig att folk inte kramar om varandra i Japan, så länge man inte har ett äktenskap/förhållande. Det ligger inte i deras kultur. Till exempel, när Caz stod på flygplatsen för att vinka av sin familj innan resan till Nya Zeeland skakade de enbart hand med varandra som adjö. Fysisk kontakt inom japanska familjer förekommer i stort sätt aldrig och inte heller mellan kompisar. Tjejer som möts på stan kramar inte om varandra och skulle en tjej krama en kille, eller tvärtom, skulle stämningen bli otroligt dämpad. Reaktionen från motparten skulle typ bli "vad fan gör du!". Det hela förklarar varför Caz stod stel som en pinne och såg svimfärdig ut när jag kramade honom en gång. Caz sade att han tycker om kramar men är så ovan vid sådan vardaglig närkontakt och öppenhet. Intressant diskussion.

Music Festival

Strålande dag, utomhustemperaturen nådde hela 19 grader. Det kändes helt otroligt eftersom kyla verkligen är ett ord som jag har förknippat med Dunedin hittills. Men idag var jag bara tvungen att svida om till sandaler och kortärmat efter jag kom hem från min plågsamma promenad från skolan iklädd mörka kläder. Så jeeeeevle gött som vi skulle uttrycka det hela i Värmland!

Som vilken tisdag som helst hade jag bara en lektion på schemat idag, musica. Det är en riktigt bekväm lektion eftersom jag oftast får knalla iväg till ett övningsrum och spendera tiden med ett kärt piano. Det är något som jag verkligen saknar, att bara kunna sätta mig och plinka precis när jag känner för det. Det är ett behov som inte riktigt finns i min vardag längre. Och där deppade jag ihop. ---> Skämt och sido.

Idag har jag varit med och deltagit på Otago Secondary Schools Music Festival , en förställning med kör, stråk- och blåsorkester, olika band och sånggrupper från alla Dunedins high schools. Alla skolkörer hade slagits ihop till en, och det var där, mitt i drösen på läktaren som jag satt. Det kändes precis som att jag var med i en gammaldags film när jag tittade mig omkring bland alla skoluniformsungdomar. Tänk att för varje dag släpa på sig skjorta, slips, kavaj, rutig långkjol och uppdragna strumpor, bara för att gå till skolan, lite väl enformigt och stiff. Det var underhållning att se så många olika skoluniformer på samma gång, min skola har definitivt en mer överkomlig outfit än andras eftersom det är cardigan som gäller.

Tre timmar var alldeles för långt eftersom jag förtillfället präglas av sömnbrist. Men en cappuccino med en extra shot espresso innan konserten höll mig i alla fall lite på hugget. En shot eller två av andra slag hade nog bara gjort ännu mer susen. I alla fall, bakom mig satt en totalt tondöv tjej, nästan fascinerande att höra sådana som sjunger på för fulla muggar utan att pricka en enda liten ton. Katastrofalt. Kvällens höjdpunkter måste ändå ha varit killgänget från Kings High School som sjöng My Girl med vackra smöriga stämmor, knäppta fingrar och passande moves, ni vet så där typiskt Backstreet boys charmigt som får varenda liten tjej i tårar, och en assäker trummis som brakade loss med det fetaste solot jag hört på länge. Det var intressant att få en inblick av stadens kulurella förmågor / wannabes, men det var inte alltid en härlig hörsel, inte syn heller för den delen. Skönhetsnivån bland kiwiungdomarna har fortfarande inte visat några större framsteg, hur landets framtida generation kommer att se ut borde vara ett mer oroväckande moment.

Sömnlurigheter

Jag är inte en vidskeplig människa som tror på forntida myter och en massa övernaturliga förteelser som förklarar universums mysterier, men att sömnproblem uppstår just vid fullmåne är inte bara en engångsföreteelse, det händer ofta. Som jag har hört har inte fullmånen någon speciell påverkan på människan, utan det är just myten som ligger bakom folks sömnproblem. Personer ligger alltså och vrider och vänder i frustration just för att de räknar med att de ska få sömnproblem. Men grejen med mig är att jag oftast inte ens vet om att det är fullmåne fören jag mitt i natten tittar ut och skådar djävulskapet eller då jag på morgonen får det förklarat för mig varför jag rullat runt i sängen som en idiot. Jag kanske vet om det ändå, undermedvetet liksom. Att det ständigt ligger och gror där inom mig, typ som en automatisk "icke sova" knapp som sätts på när fullmånen lyser. Jag vet inte riktigt vad jag pratar om längre, men astrolog vore nog det kompletta yrket för mig.

Idag har inte jag varit i skolan, för jag och två andra utbytesstudenter fick nämligen åka till ett läkarställe för att vara med på en First Aid course. Ni vet då man får träna på att utöva mun mot mun metoden och leka medvetslös och bli omhändertagen. Det var en avslappnande dag men ack så trött jag var, 7 och 1 halv timme var lite överdrivet. Jag bara gled längre och längre ned på stolen och golvet blev alltså slutpositionen. Men trots min inte allt för entusiastiska och uppiggande närvaro blev jag precis som alla andra belönad med ett intyg på slutet. Så, om ni någon gång i livet hamnar i knipa så vet ni vem ni kan ringa. Det finns dock ingen försäkring med i bilden om något skulle gå snett.

Attbropå det där med att sova så har japaner förmågan att sova under vilka omständigheter som helst. Att åka bil på en guppig väg med Caz som sällskap i baksätet är som att titta på bio. Han gungar härligt med i takt och överasskar gång på gång med nya poser. Underhållning. Nu på kvällen knackade jag nyligen på hans rum för att se vad han sysslade med, men där inne verkade det inte vara något vidare action. Jag klev in och mitt i rummet låg en ihopkurad kille, placerad på golvet med värmefläkten en knapp decimeter från ansiktet.

Jag trivs bäst i öppna landskap

Nya Zeelands natur är andlöst vacker. Det känner jag redan nu och jag har inte ens besökt alla magnifika platser Dunedin har att erbjuda än. Och om mindre än tre veckor väntar en Sydöresa som garanterat kommer vara en mäktig upplevelse. Lyckligt lottad kan man kalla det, för jag befinner mig bergis i världens mest förtjusande landskap.

Jag tänker på hur vanliga söndagar innan skolveckan i Arvika kan se ut. Sova, slappa, dra en köpp på Sunday, träffa på Hogga på stan och även Porr Sven som sitter bänkad vid entren till palmviken. Låter i och för sig ganska soft, men det är nog mer den deprimerande söndagskänslan jag vill få fram i det här sammanhanget. Och så tänker jag på min söndag som jag har fått uppleva idag. Roadtrip med tre kineser och Caz för att ta oss till Tunnel Beach. Tyvärr var vägen dit avstängd idag, men Nya Zeeland kan det där med att överraska när man behöver. Och arrangerade guideturer är inte alltid det optimala, man kan man verkligen lyckas på egen hand. När vi stod där och njöt av de vackra vyerna så dök plötsligt två knubbsälar upp ur havet. Riktigt magiskt att få sitta på en klippa i solen och skåda dessa fantastiska sjövarelserna från ca 7 meters håll. Det kallar jag wildlife. Här får ni följa med på min magical day.

Dumpling party

En lördag fullspäckad med socialt och mångkulturellt umgänge har just passerat. Jag och Caz tog tag i dagen redan vid morgonkivtsen då vi promenerade i det klara solskensvädret för att besöka stadens lördagsmarknad. Den består av en härlig folksamling med glada gatumusiker i alla åldrar och folk som säljer fresh things. När jag stod där, njutandes av stämningen och tittade mig omkring så inträffade plötsligt ett sådant där magiskt ögonblick igen, jag hörde svenska röster vid min sida. Och där stod ett jättemysigt par med två småbarn som nyligen flyttat till Dunedin. När man är så långt hemifrån är det verkligen rena drömmen att träffa på svenskt givmilt folk. De bor i centrala city så jag lovade att höra av mig om jag känner för att komma förbi på en liten visit någon gång.

Idag har jag varit med om två middagstillställningar, magen har fått sig en redig dos om man säger så. Den första omgången ägde rum under lunchtid då Sam från Korea bjöd gänget på restaurangbuffé, riktigt satsat. Observera japanen som sitter bredvid mig, hans underbett är gigantiskt och likaså gluggarna mellan tänderna. Inte nog med det så läspar han och pratar engelska med exakt samma uttal som japanska, det är nödvändigt att samla ihop fokuseringen för att klara av ett samtal med honom utan att bryta ut i skratt. Speciellt när man är en fnittrig liten tjej som jag, fnizz. Pauser funkar också som en metod. Förövrigt jättetrevliga människor.

Sedan var det dags för rond två, "dumplingparty". När jag klev in i Sanaes värdfamiljs hus och bemötte två underbara värdföräldrar spreds genast en varm välkomnande hemmakänsla inom mig. Det var precis det där jag också kom hit till Nya Zeeland för att delvis få uppleva, att känna samhörighet och glädje tillsammans med en familj i en ny kultur och miljö. Jag ville inte åka hem. Jag och Caz levde i heaven för ett tag och njöt av varje litet ögonblick. Det fick mig att förstå ännu mer hur deprimerande, olämplig och oacceptabel mitt hem och min familjesituation är. Jag spenderar så mycket av min tid som möjligt utanför husets och värdföräldrarnas gränser för jag pallar inte att leva under dessa förhållanden längre. Varje dag när jag kommer hem från skolan önskar jag innerligt att ingen är hemma, och om så är fallet så sprids ett underbart lugn inom mig. Jag är rädd för att kliva ut ur mitt rum när jag hör röster utanför och undviker det därför så mycket som möjligt. Absolut inte för att vara jävlig, utan för att agera som vilken annan människa som helst som vill värna om sin egen hälsa och inte ständigt påfresta sig själv och bli utsatt för obehagliga småsituationer. Och det är inte bara jag, Caz ska flytta och alla talar om till oss att det här är inte en normal kiwifamilj, det är inte det här vi har betalat pengar för att få uppleva. Sorgligt nog ligger nog hela min första familjeupplevelse i grunden till alla de problem som hittills uppstått. Det var härligt att ikväll få en inblick av en stabil familj, alla är alltså inte freaks i detta land.

Här ser ni kvällens de-stress hang. Nya Zealand, Korea, Malaysia, Japan och yours truly som reprsenterar Sverige, en härlig kulturmix i ett och samma hus. Alla kämpade hårt i köket och efter att flitigt ha tillverkat 1 dumpling kände jag att snitsen bara kom naturligt, ett område som jag behärskade mycket bra. Socialt utmattad och med min avundsjuka på Sanaes perfekta familj ska jag bita ihop och ta natta. De hade till och med ett piano. Hur fan kan en värdfamilj säga i sin profil att de har en keyboard i huset när det är en liten barnsynt, ni vet en sådan man kan köpa på leksaksaffären. Är det inte lite väl skrattretande?

Bowling kingen

Dagens skolschema har bortsett från engelskalektionen bestått av matlagning. Det började med Childcare då uppgiften var att på egen hand skapa en lämplig tallriksmodell till ett relativt litet barn. Med hjälp av smörgåsar, pålägg, grönsaker och det kreativa sinnet skulle man designa en måltid som man tror att ett barn skulle attraheras av. Det ska trots allt vara roligt att fylla magen. Jag verkade visst ha de rätta skillsen eftersom lärarinnan stannade till lite extra vid min plats. Där fick hon skåda en färgglad smörgås med en ostskiva formad som en stjärna och bjöd till med "Oh, this looks very nice!" (Samma lärare som drog till med Lindsey Lohan flirten).

Sedan hade jag Hospitality och varje fredag lagar vi en brakmiddag bestående av huvudrätt och dessert. Härligt att det är så kreativt och påkostat, men ibland blir måltiderna mindre goda än andra. Och idag var en sådan dag. Jag och min kiwi kompanjon Erica försökte oss på raviolibakning, men tyvärr smakade det inget vidare och det mesta slängdes i soptunnan. Till och med bearniesåsen och våra efterrätts "bullar" blev misslyckade. Viljan fanns i alla fall.

Sedan stod bowling på schemat, härligt infirande av helgen. Jag fick sitta och vänta på att mina motspelare skulle dyka upp i ca en timme, så jag passade på att spendera den tiden med att gazza i solen som värmde härligt i den vintriga kylan. Det gav uppenbaligen resultat, jag sitter nu med den där lätta rödtouchen i fejjan, ni vet mycket väl vad jag pratar om. Jag ägde i alla fall på bowlingen, "Maybe God has given you a special gift" fick jag höra av Caz förra gången, då jag slog tre strike på raken. Och idag var jag på hugget igen. Inte för att skryta men jag tänkte bara att ni ville veta. Bowlingligan bestod av Caz klasskompisar, de alla har verkligen sin egna speciella charm. De söta systrarna ifrån Kina berättade för mig att alla highschool elever i Kina går i skolan mellan 5 på morgonen till halv 10 på kvällen. Skolveckorna är 13 dagar långa, sedan får man en dags vila. Det finns alltså inte något som heter helger. Jag är fortfarande helt ställd, det låter som rena rama helvetet. Hur klarar de av att leva i en sådan misär?

Imorgon ska jag på en middagstillställning hos Sanae, japanen i blå jacka. Närmare bestämt "Dumpling Party", låter som något utöver det vanliga.

Dagsanalys

Den här morgonen vaknade jag till ett ovanligt kallt rum. Det beror på att de Nya Zeeländska husisoleringarna är värdelösa. Under vintern tränger sig kylan in i husen lätt som en plätt och under sommaren får man istället stå ut med att bo i ett växthus. Ingen balans, mycket opraktiskt. Utomhustermoteren visade minusgrader imorse. Motvilligt men tappert pallrade jag mig iväg till skolan med vinterjackan pådragen, det kändes lite depp men ibland måste man offra sig för att inte utsätta sig själv för onödig kyla. Under min eftermiddagspromenad på väg hem började det plötsligt hagla, men sedan smög sig dagssolen fram. Nu för stunden sitter jag här i sängen och huttrar med min trogne vän vid min sida; oljeelementet. Visst, våren är här, men kvällarna är fortfarande en pers. Vädret är en riktig lustigkurre. Jahapp, då var dagens väderrapport över.

Nämnvärda skolregler:

- Rastklockan ringer alltid när lektionerna börjar och slutar, precis som på mellanstadiet. Man får aldrig gå ifrån lektionen innan klockan ringer. Har man arbetat flitigt och blivit klar lite tidigare så har man gjort det i onödan, man får inte ens lämna skolbyggnaden om läraren avslutar lektionen tidigare.

- Year 7-12 måste bära skoluniform, ha svarta skor, ha en viss färg på jackan (tror att de får välja mellan svart och röd), vara utan piercingar, örhängen, halsband och även nagellack. Alltså, inget utstickande överhuvudtaget. Vi som är Year 13 får istället se ut som vad fan som helst, det är till och med ok med hål i brallorna så att kalsongerna syns. Man känner sig alltså extremt vuxen när man står där med sina knallblåa skor och tittar ned på de stackars små liven. Ålderskillnaden blir även extra tydlig i mixklasser då Year 13 får behålla jackan på medan resterande alltid måste ta av sig. Så länge det inte drabbar mig är jag nöjd, men lite fel känns det.

- Mobiler är strikt förbjudet. Får läraren syn på en snikande elev har de rätt att ta mobilen och behålla den, några dagar tror jag. Vissa lärare är såklart mer chillade än andra. På engelskalektionerna sitter till exempel alla med Ipod, tjöter och slappar. Det har blivit mitt favoritämne på sistone.


För några dagar sedan gick min värdmor för långt igen. Min dörr stod på glänt och ute i köket hörde jag henne fråga ut Caz om det var något mer mellan oss än bara vänskap. Jag kände bara hur stel situationen blev när hon hysteriskt frågade om frågan tre gånger eftersom hon bemötte en stum och förvirrad Caz som inte ens förstod någonting, hon är sämst på att anpassa sina formuleringar. Hennes tjutiga tonfall, onaturliga och överspända ansiktsuttryck och hela hennes aura gör det hela bara värre. Varje litet samtal med henne är en kraftansträngning. Det är heller inte första gången jag hör henne fråga detta, och det samma gäller många andra ämnen. Min flytt är ett bra exempel. Hon säger hela tiden "Yeah, but your not moving because of us, right? It's only the school, I understand." Obehaglig sits eftersom hon inte lämnar något som helst utrymme för mig att tala sanning. Jag har berättat för mina värdföräldrar att jag inte har känt mig bekväm här, stressig atmosfär osv. Men hon verkar ha glömt bort det helt och hållet, saker bara passerar hennes hjärna hela tiden. Sjuk människa söker hjälp. Jag skulle vilja skicka iväg henne på spa, eller psykhem. Hm?

Skräckfilm på duken

När det kommer till skräckfilmer så är jag nooben som sitter på helspänn hela rullen igenom. Den som nervöst tittar sig omkring för att söka sympati, sitter med bena en bra bit ovanför golvet, skriker till lite då och då, vrider och vänder i sätet och den som gömmer ansiktet bakom handflatorna för att klara sig igenom de kämpigaste scenerna. Möjligtivs smygkika lite genom fingrarna, om man nu känner sig redo för det. Även den som i vilken sekund som helst skulle kunna bjuda till med en upplyftande överraskning till biosalongens besökare = skita på sig. Den sitsen vore lite väl obekväm så jag ska försöka med att fortsätta undvika den. Jag satt i samma radda som 10 andra personer från skolan, majoriteten var internationals men även några kiwis. Det var stämning. Bredvid mig satt Kaj med bena åt alla håll och vid min andra sida satt en fransyska med sjalen virad runt huvudet som ett spöke, det fick jag syn på mitt i ett skräckfyllt moment och började gapskratta. Jannikas position var inte heller så dålig, hon satt och chillade med hörlurarna iproppade och ipoden påslagen. Vi såg på Orphan, en sådan där klassisk skräckis med en liten grotesco flicka i huvudrollen.

Här spexar Jamie till det, helt orörd efter filmens bravader. Han är en mycket rolig och rar kille och vi är numera sittkamrater under engelskalektionerna som vi har tillsammans. Bajsmannen kom senast upp på tal, härligt intryck av Sverige. Det sociala livet går framåt hela tiden för mig och det är riktigt härligt. I skolan finns det fler och fler kiwistudents att prata med, dock är killarna överlag mycket mer sociala än tjejerna som inte ens gör en enda kraftansträngning till att starta en konversation. Men det finns vissa girlies som är trevliga också. Det är nog det som kommer att bli det jobbigaste med att flytta, att börja om från nollan igen. Men jag är övertygad om att det kommer att gå galant, kanske inte en dans på rosor, men ack så spännande att en ny plats väntar på mig.

Jag hoppas på att det blir en fridfull natt trots skräckisen och ungjäveln som gnager i mina hjärnceller.

DJ lession

Augusti har övergått till september och det betyder att den Nya Zeeländska vintern har passerat. Vårvädret är på ingång och nu råder det en mellanperiod där folk inte riktigt vet hur de ska bete sig. Vissa är solskensoptimister och chillar runt i flip flop, hatt och shorts hela dagarna medan andra släpar runt med dunjacka och bootsen på. Mixstilen är även ett annat alternativ och den utsyrseln kan variera lite beroende på humör, men oftast är det dunjacka, flip flop och en partyhatt som gäller. Lite bollar från varje håll skadar inte. Själv står jag som neutral i detta dilemma och befinner mig nog någonstans mittemellan.

Idag har jag varit på min första DJ-lektion och det kändes riktigt grymt. En sprillans ny aktivitet för mig. Jag har aldrig riktigt tänkt på DJing på det här sättet förut och det känns fascinerande. Det är verkligen en helt annan del av musikvärlden, en annan dimension. Tänk att få spela, lyssna, spexa och digga på samma gång + ha en publik framför sig. En härlig blandning, ganska så optimal. Det kändes lite stelt och "vad fan gör jag här" när jag tog sats och knackade på dörren. Men väl på plats gick timmen fort och vi började med en gnutta teori, då jag fick lära mig termer som bars, phrases och breakdown. Sedan spenderades resten av tiden bakom båset, kan ni se mig där? Han hade två olika tracks och jag fick testa på grejer som att väva in outrot med introt och få låtarna i samma tempo, inte helt lätt att höra, men en gång fick jag till och med en applåd. Nästa vecka ska vi köra igen, taggad.

Jag tippar på att till och med Mcdonalds gör godare fiskburgare än den jag fick placerad på middagstallriken idag. Det får bli dagens avslut!