Hemfärd

Lämnar Nya Zeeland inatt. Det går inte att begripa. Jag vet inte vad jag ger mig in på, har samtidigt inget val. Det är så skrämmande, att lämna något så stort och betydelsefullt som jag så gärna skulle vilja utforska ännu lite mer. Något som jag nu lever i.

6.45 måndag morgon. Då flyger ett flygplan upp i himlen för att lämna landet och i där sitter jag för att påbörja min långa resa hem till Värmland. 18.20 tisdag kväll, då landar jag på hemmaplan. Karlstad flygplats here we go. En plats som befinner sig långt bortom mina tankar.

Solen skiner i Wellington och jag lämnar landet jag har bott i i ett år med stor saknad, kärlek och värme. Snart kommer även den här dagen att ha passerat och då kommer mitt år som utbytesstudent på Nya Zeeland vara över.

Så mycket att säga

Veckorna går så fort här i Nya Zeeland, måndag till fredag bara susar förbi. Det har jag lärt mig vid det här laget. Men det jag alltid har kunnat trösta mig med är att det alltid väntar en fet helg och ännu en vecka därpå. Det tar liksom aldrig slut så jag har inte behövt deppa trots att tiden bara har tickat. Men nu är inte fallet så. Min allra sista vecka i Nya Zeeland, Wellington, Miramar, min värdfamilj, olika polares hus och min skola Wellington high står framför mig att uppleva. En sista helg. Sedan befinner jag mig inte här längre för då har det faktiskt tagit slut. SLUT.

Jag andas fortfarande in den Nya Zeeländska luften. Jag känner hur ångesten bubblar upp inom mig och hur andetagen kämpar sig fram och dämpar det en aning. Ena sekunden kväver ångesten mig, under den andra lyckas jag kämpa emot.

Det är fantastiskt vad mycket kärlek man får ta emot nu på slutet. Precis som det var i Sverige sista tiden innan jag plötsligt befann mig på ett tåg som sakta rullade ut ur Arvikas tågstation för att föra mig bort från de djupa Värmlandsskogarna. Allt var precis på topp innan det momentet. Det var nästan som att jag inte kunde begripa varför jag valde att slita mig iväg från så oerhört betydelsefulla människor. Från ett sådant vackert liv som jag levde. Det kändes så fel, jag kunde liksom inte förstå vad jag höll på med. Försökte jag straffa mig själv eller vad var vitsen? Det är lätt att tänka så men självklart visste jag innerst inne att så var inte fallet. Jag var en livsnjutare bortskämd på vackraste tänkbara sällskapet redo att låta min nyfikenhet få expoldera ute i världen.

Separationsångesten så här en vecka inpå hemfärd är stark. Det är en känsla så stark och gripande, så svår att hantera. Ohanterlig. En grym känsla som jag måste få låta fram. Hade jag hållt den inom mig skulle mig hjärta sakta börja tynas bort.

Jag älskar Sverige. Jag älskar er där hemma, jag hoppas att ni fortfarande förstår det. För det gör ont inom mig när jag känner att vissa börjar tvivla på det. Att jag har glömt bort, dragit ett streck över det förflutna och sådana saker. Det gör det svårare för mig att dela med mig av hur underbart livet är här i Nya Zeeland och hur mycket jag älskar det. Hur starkt jag känner att jag tillhör här. Jag är chockad över mig själv, hur pass bra jag har smält in i ett helt nytt liv som nu är mitt riktiga. Sverige känns så oerhört långt borta. Bortom mina tankar och föreställningar. Att ha ett liv parallellt med ett annat är nog det sjukaste man kan tänka sig.

Tankar övergår nu till helgens bravader.

Torsdag: Stor avskedsmiddag på skolan för alla de internationella elever som så snart måste åka hem. Det bjöds på allt mellan curry curry maträtter till guacamole, uppträdande då jag och min älskade syster Marlene sjöng och spelade två låtar inför folksamlingen, ett fint tal av vår rektor som delade ut diplom och då jag fick mottaga ett certificate for excellence in school (!?!?! vet ni hur slapp och oseriös jag är i skolan här) för att ha haft stark närvaro, ha utvecklats språkmässigt och tagit för mig av det som skolan har haft att erbjuda. Efter den sorgliga men fina middagen blev det utgång till ett skitcoolt Artgallery för att efter midnatt dra mig till James där vi under natten satt bänkade framför tvn (däckade i sofforna)för att se det sugiga Nya Zeeländska landslaget gå miste om sin plats i VM. Blev sedan några timmars sömn ihop med mina tre pöjker, inklämd mellan James och en fisande Chirag och Luc på golvet. Helt underbart att ha så sköna polare. Trots denna partytorsdag tog vi oss till skolan för låta sista dagen av ännu en skolvecka go bye.

Fredag. Då var jag HEMMA. En kväll med finfina Edit som sällskap då vi satt och myste, fes under täcket, lät oss underhållas av Mia och Klara och låg sked i min 90 cm breda säng.

Lördag. Storferre med gänget samlat! Skitkul!



Ikväll Söndag. Jag gick till Edit för att laga middag. Genom våra kontaker hade Edit en sillburk hemma på bänken och hade vi inte huggt in på den hade den nu legat å ruttnat i något hörn. Man behöver nämligen inte gå miste om traditioner bara för att man befinner sig på andra sidan jorden, här blev det midsommarmat. Sill, potäter, sås, toast, lax och sallad. Hemmabakade kanelbullar a la Edit på var grädden på moset. UH SÅ LYCKAT. Jag älskar dig min svenne.

Jag måste verkligen sova nu. Riktigt långt inlägg, hade mycket i bollen. Resväskan är framplockad. Snart ses vi!

vintermys

Så skön dag igår. Det är vinter i Nya Zeeland men inte betyder det att man behöver deppa för det inte. Det är skillnad på vinter och vinter.

Och där satt vi och tittade på den vackra solnedgången med en utsikt över stadens vackra hamn tills mörkret togs vid.

Oj

Livet är så sjukt konstigt. Det som nu är min vardag kommer snart att vara det som existerar, eller snarare existerade på andra sidan jordklotet. De människor som jag nu dagligen umgås med kommer då att vara dom som jag tvingas att sakna. Ett helt nytt kapitel väntar på mig. En drastisk förändring står bakom knuten och den behöver jag vara mentalt förberedd på. För om två veckor står jag där på flygplatsen, kliver in i ett flygplan med tusen tankar i huvudet och känner hur jag plötsligt lyfter den marken som jag under ett år har levt på. Ofattbart. Det är galet vad man kan göra här i livet.

Flygresan kommer att vara en konstig mellanperiod mellan mina två liv. Två dygn då jag kan tänka på vad jag egentligen har varit med om, kanske smälta in en liten bit av det och förbereda mig på det som komma skall. Två dygn av förvirran och känslorus. Smärta och glädje. Jag befinner mig då mittemellan. Jag kan inte förstå, att det är så nära. Att dagarna bara passerar. Att jag om fjorton dagar har resväskan ihoppackad.

Och nu rinner tårarna ned från mina kinder. Jag kan inget annat än att låta dem få forsa ned.

Studenttiderna för vissa

Tårar i halsgropen och känslor i mängder. Att min klass skulle ta studenten utan mig var något som jag visste att jag skulle behöva leva med för att få åka iväg till Nya Zeeland. Något som jag visste skulle kännas oerhört tomt, tungt och orättvist. Därför var just denna vetskap en av de största anledningarna till att överväga att kanske stanna hemma istället. Det var trots allt inget lätt val det där med att åka iväg till andra sidan jorden eller inte. Men så blev det.

Jag har liksom haft det i bakhuvudet, att min årskull i Sverige har kämpat sig igenom sitt absolut sista skolår här i livet, men samtidigt har jag nog inbillat mig att livet i Sverige bara har pausats. En önskan som långt ifrån är sanningen. Att min klass skulle gå ur utan mig är något som jag inte har kunnat förstå fören nu. Att åtta vackra ungdomar faktiskt har stått med studentmössorna på och andats in friheten och sommarluften utan mig skrikandes i ett hörn av lycka är något som jag inte riktigt kan inse. Vissa saker går bara inte att ta in när man hör allt på distans. Moment som dessa.

Så, att det känns lite jobbigt, det måste jag säga. Att veta att jag har gått miste om något stort med en sådan fin skara människor. Men samtidigt finns det ingen som helst ånger, ångest eller panik över att jag valde att åka iväg. Sådana tankar existerar inte i mitt huvud och har heller aldrig kommit upp inom mig under resans gång. Självklart får jag uppleva tuffa perioder, men kanske är det under dessa som jag får lära mig allra mest. För det här var så rätt för mig och tack vare det har mitt liv berikats oerhört mycket under sådan kort tid.

Lycka och kärlek till er ES3MU på Freekschool. Ett år fick jag i alla fall uppleva tillsammans med er. Nu står världen öppen för er med överasskningar, erbjudanden och möjligheter. Ta vara på dom och följ era drömmar! Läsarfråga: Finn ett fel i bilden.

Häng i skolan

Jag vaknar upp varje morgon och ser fram emot dagen som väntar på mig just för att jag vet att jag kommer att få träffa så många människor som gör mig så lycklig. Häng med polare hela dagarna och inte ett minsta press i skolarbete, vad mer kan man begära?

Att virka och sticka: en hobbie som snarare har blivit min passion här i livet. Jag är galen, jag bara älskar det. Det känns precis som att jag har hittat det där som jag vill göra här i livet. Garn och en virknål har alltid en trogen plats i väskan och tas upp stup i kvarten nuförtiden. Det fungerar som terapi för mig. Låt tankarna få virra runt, knytas ihop i garnet, gå lös och låt kreativiteten få flöda vart du än är. I skolan, under lunchbreaket, på bussen och i väntan på något. Det är underbart! Att också se hur man inspirerar andra eftersom detta nu har blivit en populär hobbie runt mina kretsar.

Här får ni se lite av mycket annat som jag har gjort. Rastafärgerna har blivit ett hett tema och på bilden nedan ser ni Luc, hans sexiga gangsterpose och handvärmare under gårdagens Outdoor education lektion.
Jacob och hans fingersocka. Han fick nämligen uppleva en mycket smärtsam olycka då han under en slöjdlektion fick skåda sin egen fingerspets flyga iväg efter ett felsteg med sågen. Fy fan. Därav har han fått smeknamnet Stumpy.
Chirag i headband.

Edit och jag som representerar Sverige i skolan. De enda internationella i vår Outdoor klass.
Jag och Alice under design lektionen idag då vi försöker oss på screen printing.
Orion i rasthallen där alla står och chillar innan och efter skolstart var dag.Ja, då har ni fått se en smula av hur livet på Wellington high kan se ut. Fett är det.

Middag så det räcker å blir över

Lite pics från förra helgen kan inte göra någon skada!

James, jag och Sara
Jag, V-pan, Jacob och Sara
Cool Kidz
Chirag och Megan i hörnet
Roxanne hittar även till kameran

Runt ett då alla vänner lämnade Danas hus så fick jag mig en kaffekopp i handen, kvällen var nämligen inte slut. Dana hade två gratisbiljetter till The Upbeats och valde då att ta med sig sin svenne Jullan på ännu ett äventyr. Det blev dans med klackarna i taket till klockan fem på natten då det bjöds på fet drum and bass music. Tack för en lyckad kväll Dana, jag älskar dig!
Idag styrde jag och Edit upp något riktigt lyckat, vi bjöd nämligen på en svensk middag hemma hos Edits värdfamilj. Vi hade ingen aning om vad vi skulle hitta på först och pressen kändes hög eftersom vi hade bjudit hem vänner och allt och pratat om hur gott det skulle bli. På något sätt fick vi ihop det, det vart en utsökt middag framdukad på bordet efter stor shopping på Pack'n'save (typ motsvarigheten till Lidl), spring till bussen skrattandes med kassar flängandes överallt med en kissblåsa som höll på att sprängas och därefter rolig matlagning. Hasselbackspotatis, köttbullar, avocadosås och sallad. Som grädden på moset marrängswisch till efterätt. Vad mer kan man begära?! Kiwikidsen fick sig en ordentlig smakupplevelse och ingen snack om saken om att det är några fel på mina och Edits matlagningsskills. Perfekta husfruar kommer vi att bli eftersom vi redan är! Marrängswischen vart en succé!

Imorgon är sista skoldagen av den här veckan eftersom det är long weekend, ledig både på fredag och måndag. Jag känner på mig att det kommer att bli en bra sådan då jag imorgon drar upp sisådär en timme utanför Wellington för att chilla och umgås med vänner i Barneys sommarhus under en natt och då det sedan återstår tre dagar att fylla ut. Make the most of it, det försöker jag verkligen!

Tankar i mängder

Regnet har pissat ned över Welly dagar i sträck. Jag känner mig alltid som en loser när skorna blir blöta och sockorna dränkta av vatten. Jag vet inte vad det är, den där nördkänslan bara blossar upp inom mig, som om hela världen skrattar åt mig. Trots att det drar mot vintertid och att dagarna blir allt jävligare så är min själ fylld av värme. Värme från underbara människor som förgyller mina dagar. Att vara rik på kärlek är det mest värdefulla man kan vara här i livet.

Det är mycket som jag känner för att dela med mig av. Så mycket pågår inom mig förtillfället. Om 36 dagar lämnar jag Nya Zeeland. Då tar jag ett kliv in i ett flygplan, hör hur motorn bullrar och känner hur jag lyfter marken. Marken jag under ett år har levt på. Ett ögonblick, ett sista andetag, sedan förs jag iväg. Då tvingas jag låta ett nytt kapitel inta i mitt liv. Plötsligt är inget som det brukar. Och snabbt därefter återvänder jag till verkligheten. Eller är det en dröm jag kommer att träda in i?

Tiden innan jag lämnade Nya Zeeland och de första månaderna jag spenderade här var som en dröm. Fortfarande ibland, just för att det är så ofattbart att jag har ett liv parallellt med ett annat. I början var det som att jag tog en liten pause från mitt svenska liv. Men nu har dessa drömmar förvandlats till min verklighet- det här är nu mitt liv. Nya Zeeland är nu verklighet, det som existerar medan Sverige är en dröm, ett minne som fyller ut en stor plats av mitt hjärta och som jag så ofta tänker på. Som jag alltid kan utforska, titta tillbaks på och skratta och gråta åt. Men inte något som jag kan kliva in i för att leva i igen.

Sverige kommer alltid att vara mitt hem. Sjutton år av mitt liv har där spenderats och det är där min familj bor. Jag får ibland frågor om mitt liv i Sverige och om hur det var att lämna mina vänner. Det var fruktansvärt. Så läskigt och overkligt, plötsligt var jag helt ensam. Inte i själen men i omgivningen. Jag saknar mina vänner oerhört mycket och jag tänker på dem var dag. Kärleken till dem har inte försvunnit, den har bara blivit större. Men nu har jag öppnats till så otroligt många nya saker. Jag älskar livet här just för att jag inte växt upp med det. Allt är fortfarande så nytt. Varje dag är spännande. Jag har träffat människor från hela världen, jag har lärt känna en helt ny kultur, jag lär känna ungdomar genom att prata på engelska och jag har blivit en del av ett stort vänskapsgäng. Ett gäng som var ett gäng innan jag kom hit men som jag har lyckats ta mig in i, som jag nu är så självklar i. Jag är en av det nu, jag är en av dom. Jag vet att mycket har förändrats sedan jag har varit borta men det är ett helt annat liv här ute och jag är alldeles för nyfiken på att utforska det ännu mer för att återvända till något som jag känner så bra. Det är verkligen min familj som jag saknar mer än något annat och när jag är så långt ifrån den känner jag ännu mer hur mycket jag älskar den.

Jag har fått ut precis vad jag ville av mitt utbytesstudentsår, till och med så mycket mer. Aldrig kunde jag drömma att jag skulle känna så som jag idag gör! Inte trodde jag att man plötsligt kunde känna sig så hemma och självklar på en helt främmande plats. Det är en fantastiskt stor vinst. Jag är här som utbytesstudent men nu känner jag mig inte som en längre. Nu är jag Julia i Nya Zeeland och jag är redo att bo här som mig, som en normal person och det gör så ont att veta att det inte var meningen att det skulle bli så. Jag trodde inte att det skulle kännas så starkt. Att det skulle bli så smärtsamt och rörigt. Nu nämner folk ofta att jag snart ska åka hem, att vi måste göra det mesta av det medan jag fortfarande är här och att vi kommer att sakna varandra så otroligt mycket. Men i min hjärna går det inte att förstå att jag faktiskt ska återvända. Jag försöker liksom att bearbeta det, inse det. Men jag kan inte acceptera. En röst säger: Julia du är hemma om fem veckor men det är som att en annan röst säger att dom fem veckorna kommer att pågå föralltid för att det som kallar på mig befinner jag mig nu i. För att det är här jag vill leva.

Panik, skräck och rädsla. Samtidigt så mycket lycka. Det är en gåva att ha så många att älska.

GRATTIS

Så många vackra minnen ihop med dig. Från att ha bott "grannar" då vi i alla fall kunde cykla till varandra till att nu bo på olika ändar av Sveriges avlånga land. Till att nu befinna oss länder och hav ifrån varandra. Distansen spelar ingen roll, lika nära är du ändå. I mitt hjärta finns du hela tiden. Du är en vän för livet. Grattis Miranda Larsson på din artonårsdag, nu kan du dricka bira Mira, jag hoppas att lillen vet hur man håller i en sådan. Jag älskar dig!

Helgen

En fett skön helg har det varit. Nästan kännts som ett minilov, som att det var längesedan man var i skolan. Och så händelserik så att jag nästan har glömt bort vissa stora grejer som jag har gjort.

Till exempel som Fat Freddy's drop konserten i fredags. Ett av Nya Zeelands mest populära band som levererar oemotståndliga rytmer och känslor i mängder, med en brassektion som får hela publiken att svänga med och en het sångare med skönaste rösten som får varje tjej/kvinna att vilja jubla ännu lite mer. Och kanske dräggla. Fat Freddy's drop har varit ett av mina favoritband sedan jag kom hit till Nya Zeeland just på grund av musikens chillfaktor, texter och underbara kombination av reggae, soul, dub och techno. Lyssna och njut säger jag!
Sedan drog vi till Georgies där mitt partycrue höll hus! Det blev dans, guitar hero, rap, att hoppa på vardagsrumsbordet för att leka herren på teppan vilket resulterade i blåmärken här och där dagen efter då det gick alldeles för vilt till. Jag flög in i soffkanten och slog till mitt knä vilket inte är på topp nu, så går det när man tar lekar på fullaste allvar men det var det nästan värt. Här är några av de vänner som jag hänger mest med här på den ensamma ön ute i vilda havet. Jag skriver nästan aldrig om mina vänner som jag har här i NZ, mest bara en massa djup flum och om hur jag mår. Så det är på tiden att presentera några utav dessa nu.
Från vänster: Luc, James, Megan, Jacob, Edit och Lexi som tar fronten.
Och här är Chirag. Sötaste och skönaste kiwigangstern. Lillen i gänget.Underbara Miriam som jag varje morgon får skjuss av till skolan och som allmänt är en genomgod människa. En av de första kiwivännerna jag fick här. Min gingerfriend, ihop är vi starka. Och sköna Georgie som också får äran att bila med oss under vardagsmornarna!

Igår Lördag blev det upp med tuppen för att bli sminkad och plåtad. Lexis syster går en makeup kurs och behövde nu tre modeller till en tävling och då fick jag och Edit förfrågan + Lexi. Det tackar man inte nej till och det var hur kul som helst!


Imorse bakade jag och Edit drömmar och chokladbollar och det smakade som en dröm. Tänk vad gott det är med svenska bakverk. Imorgon ska vi bjuda runt lite på lunchrasten, Nya Zeeländarna ska få sig en utsökt kultursmaksupplevelse. Idag har jag varit hemma och tagit tag i saker som att dammsuga mitt rum, sådant jag inte har haft tid med på sistone och något jag dragit ut på allt för länge. Igår kväll innan det var dags att dra till Sara där lördagskvällen spenderades gick jag runt och handplockade lite tussar på golvet, så fräsch är jag. DE E GÖTT Å VA DAGENS UNGDOM!

It's the small things that matters

Ikväll har jag sett på P.S I love you. Jag har sett den en gång förut och jag kommer ihåg att den då fick mina ögon att fyllas av tårar. Men inte av så här många. Efter fem minuter brast det för mig. Jag kände liksom hur saltvattnet började bunkra upp sig i mina ögon och hur droppe efter droppe fälldes ned längst mina kinder.

All I know is, if you don't figure out this something, you'll just stay ordinary, and it doesn't matter if its a work of art or a taco, or a pair of socks. Just create something new, and there it is, and it's you, out in the world, out side of you and you can look at it, or hear it, or read it, or feel it... and you know a little more about... you. A little bit more than anyone else does.

Tiden här i Nya Zeeland är så magisk för mig. Att behöva intala mig själv att den här tiden är verklighet får mig så ofta att rysa. Att få uppleva så underbara stunder får mig att le. Att få skapa så vackra minnen får mitt hjärta att banka ännu lite hårdare. Det är jag, ute i världen. Nya Zeeland är mitt something. Det som har fått mig att lära känna mig själv så mycket mer. Mer än vad någon annan gör.

Våga ta nya steg här i livet, du har ingenting att förlora, bara att lära. Det behöver inte vara något stort. I mitt fall var det det, det som krävdes för att få min levnadsglöd att börja brinna. Men det kanske inte är det som krävs för att få dig att vilja leva livet ännu lite mer. Känna hur varje dag är en gåva. Varje andetag är styrka. Huvudsaken är att finna något. Det är varje liten småsak som räknas, kom ihåg det. Imorgon väntar Fat Freddy's Drops rytmer på mig. Då blir det skankin', groovin' och sing along bland Wellingtons reggaedudes och partyglada ungdomar. Fredag vare här!

Skolspirit

Shakespeartiden var full av glädje, varma känslor, vänskap, kärlek, lekar, föreställningar med fullsatt publik, pirr i magen, skolkänsla och LYCKA. Jag är fantastiskt glad att jag valde att gå med i Wellington Highs Shakespeare society 2010 som blev en riktig succe. Som den enda internationella eleven har jag verkligen bundit mig starkare till skolan och dess fantastiska människor i olika årskullar.
Den bästa Highs school uplevelsen man kan tänka sig är nog vad jag får uppleva, tack vare dess unika mångfald av människor och all kärlek som jag får ge och ta emot. Det har varit en ära att få sjunga, stå på scenen, få bli så uppskattad och att ha jobbat så intensivt ihop med en sådan skara människor. Det känns tomt att det plötsligt har tagit slut och jag saknar redan tiden som jag har fått uppleva. Jag har haft en otroligt rolig tid och det här har berikat min tid här i Nya Zeeland ännu lite mer. Det har fått mig att verkligen känna att jag tillhör Wellington High. Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dess härligt chilla, roliga och kärleksfulla atmosfär. Skolsprit e vad de e! CHEER BOE.

To be or not to be

Bläddrade fram två månader på kalendern som hänger uppe på min vägg häromdagen, säger ganska mycket om hur veckorna bara rullar på och dagarna sveper förbi i det lilla landet på andra sidan. Tiden går fort när man har det roligt. När man älskar livet.

Tack vare dig finns jag här på jorden idag för att få uppleva hur underbart det är att leva. Tänk att det var i din mage som jag guppade runt i nästan ett år för att sedan få pluppa ut, skrika vilt och välkomnas till världen. Igår var det morsdag, jag älskar dig min fina mamma!Jag lever ett mycket busy life förtillfället då de senaste dagarna har tillägnats åt rep inför Shakespeare.Wellington High min underbara skola sätter nämligen upp En Midsommarnattsdröm och imorgon är det dags för premiär! Föreställningar varje kväll denna vecka och det kommer att bli grymt roligt att få framträda inför publik och få uppleva den enorma känslan av att leverera till andra människor igen. Jag är med som sångerska och har till och med äran att få bjuda Nya Zeeland på svensk skönsång. Showbranschen är hård och det är dags för mitt tunga huvud att luta sig mot den mjuka dunkudden och njuta av en godnattssömn.

Livet i en salig röra

Att prata om livet är härligt men så förvirrande, så stort. Det finns så många möjligheter, så många vägar man kan gå. Så många världsdelar att bosätta sig på, städer att besöka, gränder att utforska och gatuvrån att sätta sig i. Så många människor att titta på, människor att byta ord med, människor att lära känna och kanske dela sitt liv med. Så många individer att ta nytta av, influeras av. Så många att älska.

Framtiden blir nuet. Imorgon blir idag.

Livet är så stort och det är jag som ansvarar över mitt eget. Jag som vakar över det. Jag som känner mig egen magkänsla. Det är jag som uppfyller mina egna drömmar. Jag som sedan får uppleva dem. Vad är mina drömmar?

Att gå efter mina egna impulser, att lita på mitt inre. Att göra galna saker. Att fortsätta ta steg som känns oerhört skrämmande men så fruktansvärt rätt. Att inte gå efter det jag borde göra utan gå efter det jag borde göra för att få ut det mesta av mitt liv, det mesta av min lust. Det jag borde göra för att få mig att må bäst. Att befinna mig på den platsen där jag känner att jag ska befinna mig. Vill befinna mig. Inte ignorera rösten som finns inom mig, den som leder mig in i de rätta vägarna här i livet. Att fatta rätt beslut, stora beslut. Att ta steg och göra det jag vill.

Det är en själv som formar ens eget liv. Man måste inte göra alla måsten. Man kan släppa taget om måstena. Istället prioritera. Förlora fotfästet. Våga vara den man innerst inne är, trots att man kanske inte vet vem det är. Vem man är. Det är då man får tid till att lära känna sig själv. Känna hur ens eget hjärta bankar hejdlöst.

Det är så jag vill leva. Ingenting är omöjligt. Det är verkligen sant. Frihet är galenskap, galenskap är frihet.

French Pass

Hemkommen från den troligtvis bästa klassresan jag någonsin har varit på. Fem dagar av enbart glädje, lycka och ro i Nya Zeelands vackra landskap tillsammans med en bunt underbara människor, vad mer kan man begära? Trots att jag har varit borta i snart tio månader är känslan av att vara så långt hemifrån lika mäktig. Lika främmande men samtidigt bekant. Jag är så otroligt van vid att vara här nu men samtidigt är det så svårt att begripa att mitt liv har förändrats så drastiskt på sådan kort tid.

I söndags tidigt på morgonen fördes vi över till toppen av Sydön för att därefter bila i tre timmar till en mycket speciell och fridfull plats, French Pass. Där finns en gammal skola omringad av mäktiga berg placerad precis vid havet där ingen trafik eller hysteri syns till. Jag har varit där en gång tidigare, i somras (er vinter) då alla kiwisar hade exams och då de internationella eleverna blev erbjudna att åka iväg och glassa lite extra i solen. Det var underbart att få åka dit nu igen, återuppleva en sådan upplevelse som man annars bara får uppleva en gång i sitt liv. Nu tillsammans med min Outdoor Education klass med några av mina närmaste vänner och då fler nya värdefulla relationsband knöts.

Riktigt CAMP liv var vad det var. Ligga huller om buller på högar av madrasser bland grejer överallt, busa och sloss, lyssna på musik och chilla sig igenom dagarna med en massa skratt och övertrötthet efter alldeles för lite sömn. Strukturen försvann redan efter första dagen då grejer låg överallt och den fräscha lukten förvandlades till unkenhet. Det blev badning, kajaktur bland vilda sälar och Dounut efter en motorbåt då Edit skulle visa vad hon gick för gällande motorbåtar och var nära på att döda oss alla. Gasen i botten, jag höll på att drunkna där bak i Donuten medan folket i båten gjorde sig redo att hoppa i vattnet. För det mesta blev det att softa på den stora bryggan i höstsolen som fortfarande värmde..En natt spenderades på en ö då uppgiften var att bygga sitt eget shelter i skogen och överleva en natt i bushen. Det blev storbrasa och häng på stranden i en sovsäck för att titta upp på den skinande fullmånen och de svävande molnen som ständigt rör sig men som man ej kan röra. Baked beans exploderade i brasan och en vildsvin kom tydligen på besök under natten, ja det var en randomnatt, speciellt att vakna upp under den här presseningen som fick bli sovplatsen istället för min egna lilla håla. på den här vackra ön. Känns skumt att vara hemma igen efter att konstant ha haft människor runt om sig, en sådan där tomhet som man tvingas acceptera då något fint plötsligt tar slut. Jag har haft en underbar semestervecka mitt i skolterminen och som tur är kan man bevara vackra minnen i sitt hjärta.