Let the roadtrip begin

Jag + mamma & pappa + en campervan som grund som är lika FET som en lastbil, brummar högt som en traktor och tjutar när man backar + sommar + roadtrip + Nya Zeelands underbara landskap = positionen för nuläget och för ännu en hel månad. För er som inte har förstått planen så är det nämligen precis det som står på schemat nu när mamma och pappa är på besök i mitt nya hemland! Inte är det jag som är turist inte. En supermaxad sommarsemester i campingbuss är något som jag aldrig prövat på förut. Och då snackar vi allt i ett, ett komplett (och kompakt) boende som går på hjul. Kök, kylskåp, toalett och dusch som typ sitter ihop (rolig syn), dubbelsäng slash soffa slash matbord som man fäller upp vid behov, mitt lilla krypin (typ ett loft som är placerad på "andra våningen" så att det är en stor buckel på fronten av bussen), tre framsäten och självklart en ratt (obervera att den är placerad på högersidan precis som alla andra bilar här). Ja, det är väl bare å tute å köre! Och stabilt känns det, med lite få undantag, men jag måste ändå säga att pappa sköter vänstertrafiken mycket bra. Lite rädd blir man ibland när fetingbussen går på högvarv i uppförsbackar och riktigt kämpar sig upp till kanten eller när man för en sekund glömmer bort att man måste kolla åt andra hållet när man vill köra ut på en stor väg. Men inga anmärkningsbara tabbar än så länge, läget är under KONTROLL.

Det hela känns lite som Sunes Sommar, faktiskt! Att besöka campingplatser, skutta runt i denna bjässen, höra hur riktigt allt rör sig om skallrar i baksätet, skratta och ibland känna kaoset. Och det är askul att ha den känslan inom sig. Pappa motsvarar Rudolf, mamma Susanne och jag en mix av Sune och Håkan. Here we go.

Vi har besökt lite olika platser och är nu inne på vår sista resedag här på Nordön. Vi har bara rest runt här i fem dagar och det blir en kort runda eftersom det är självaste nyårsafton imorgon och vi ska till Welly för att besöka my city! Vi har i alla fall haft det underbart, sett vacker natur, bott på både vackra och mindre mysiga campingplatser, ätit god mat och sett mycket av landet på kort tid, det är ändå perfekt att resa runt med bil. Just nu befinner vi oss på den sydliga västkusten i en liten byhåla kallad Foxton Beach. Lite deppig och död stad och detsamma gäller campingen vi står parkerad på, men det fanns inte så mycket annat att välja på. Om man säger såhär: det är nog jävligt svårt att gå vilse!

Imorgon ska vi somsagt till Wellington för att chilla där och hälsa på min värdfamilj i några dagar! Sedan tar vi färjan till Sydön den tredje Januari för att forsätta camperlivet där. Det blir grymt! Här kommer en liten dokumentering av tiden vi haft hittills. Och inte får jag glömma att säga Gött nytt!



Lycklig mor och dotter vid uppmötandet på Aucklands flygplats.


Cool tjej, jag och campervanen går ihop som hand i handske, redan efter första dagen!


Hike upp för ett berg i kämpig hetta och underbar utsikt över staden vi beökte första natten, Mount Manguanui.


Kokande lera ute i naturen som värms upp naturligt pågrund av all den vulkaniska marken som finns här. Såg ut som flygnde bajspluttar!


Vacker natur, eller som pappa själv uttryckte sig "fan vilken flummig bild!"

Bad och relaxingtime i en het vulkanisk vattenkälla, inte lite exotiskt va?

Imorgon smäller det

Det här har utan tvekan varit den mest relaxade julen jag någonsin upplevt. Och den har varit mer än godkänd och absolut en jul jag kommer att minnas i framtiden. Jul i Nya Zeeland, det kommer nog inte att hända så ofta. Men vem vem, kanske jag finner min drömprins här och gifter mig, skaffar barn, jobb, hund och stadgar mig för att stanna här förevigt? Jag kanske aldrig kommer hem, vad säger ni då? Jag har i alla fall hört att det är ganska vanligt att svenska tjejer fastnar här på grund av detta skäl. För svenska brudar överlag är trots allt jävligt snygga och poppis och hur exotiskt är det inte för en NZ kille att glida runt med en sådan bomb vid sin sida? Var förberedda Sverige.

Okej, min juldag har sett ut som följande. Vaknade runt 10, satte på en tvätt, festlig storlunch med hela värdfamiljen samlad, vilostund, film med min värdsyster Sutin som sedan tog hand om mig lite genom att platta mitt hår och kräma på ansiktsmask, nudelsoppa (what else) och sedan chill i mitt rum resten av kvällen. Ja, vad säger ni?

Väskan är färdigpackad, flygbiljetten utskriven, pirret i min maggrop växer och framförallt peppen ökar. Om 12 timmar befinner jag mig på planet som ska ta mig till Auckland, Nya Zeelands största stad, till mamma och pappas varma famnar som kommer att bemöta mig vid flygplatsen. Jag skickade just ett sms till pappa för att checka att allt är under kotroll för morgondagen, svaret var: The excitment is rising in the air, nothing is under control. Stabilt!


Bjuder på en lite go dubbelhaka så här under juletiderna.
Ha en fortsatt God Jul Sverige!

Julafton vare

Då har den 24:de december lidit mot sitt slut. Julafton. Det känns som det var dret längesen jag upplevde en svensk jul. I år Nya Zeeland, förra året Mexico. Vart har mina traditioner tagit vägen egentligen? Svennen i mig börjar ruttna bort, for real.

Jag har haft en supermysig dag! Vaknade till ett strålande väder för att öppna upp de få men ack så värdefulla julklapparna. Björn Borg skickat av mamma och pappa (vilket jag kunde lista ut från dag 1 som jag fick mottaga paketet genom att känna på det), en snygg silkesscarf och 50 dollar gift card på Itunes från en av mina american uncles och ants som man alltid kan räkna med vid födelsedagar och liknande. Promenerade upp till svenska familjen Wissös hus för att åka till Seatoun och hoppa i havet från piren. Vi var bara tvungna att hoppa i på självaste julafton, har man chansen så bör man liksom ta den! Medan ni degar vid TV soffan så hoppar vi i havet liksom. Känner ni att jag muckar med er nu? Majoriteten som hoppade i var iklädda våtdräkt, men skare va så skare tänkte jag och plockade fram hårdingen i mig och hoppade i med bikini. Och det var verkligen uppfriskande och jag har känt mig extra på hugget hela dagen tack vare den kicken!

Sedan väntade en riktigt svensk jullunch, korv, köttbullar, janssons, ägg, lax, skinka, rödbetssallad, japp det går faktiskt att tillaga allt, fast en lite annorlunda smak får man räkna med. Det var stämning, julmuisk och det kändes som att vara i Sverige fast lite mer exotiskt i och med vädret. Och det tackar inte jag nej till.

När jag kom hem fick jag en julklapp av min värdfamilj. En All blacks halsduk (NZ rugbylag = NZ stolthet), nyckelring och en prydnadskiwifågel. Ja, helt enkelt julklappar som man inte kan förknippa med något annat än just Nya Zeeland! Telefonsamtal med mamma och pappa som idag har fått campervanen som vi under januari månad ska glida runt i och som de idag har övningskört för att få upp den rätta snitsen. Det var lite läskigt och kändes lite som att köra en lastbil sa pappa. Stabilt läge eller vad säger ni? De har även bunkrat upp kylskåpet i campervanen, gjort sig hemmastadda och allmänt laddade för att möta upp mig. OM 32 TIMMAR SES VI, INGET SKÄMT. PEPP!
Sedan blev det skype med älskade storebror som för tillfället är den enda in the Riordan family som är hemma i Sverige, någon måste trots allt hålla ställningarna. Familjelös som han är verkade han trots allt må fint, inte allt för deppig och blir trots allt omhändertagen av vänner i GBG.

Nu är det läggdags för imorgon är det ännu mer julfirande som gäller. Rock on!


La familia, jul i Mexico förra året

Nu är det jul igen!

Då kan jag härmed säga att det är julafton! Klockan har nämligen passerat midnatt och här sitter jag på andra sidan jordklotet i mitt rum, med gött rödmosiga kinder efter dagens sol, redo för läggdags och fattert inte. Det känns lite tomt, såklart. Den 24 december är trots allt en mycket speciell dag i Sverige. Mysfaktor nummer 1, familjen är på plats, Kalle Anka och gänget på TV och hela det traditionella köret. Det är en stor kontrast, för här i Nya Zeeland är 24:de en dag som man inte ens firar. Julen i sig är långt ifrån Sveriges maxade, här är det definitivt mer chillfaktor, typ gå till stranden, ha en trevlig lunch med familjen och sedan strosa runt som man känner för. Det tycker jag låter ganska perry. Ingen hysteri! Jag drabbas verkligen inte utav att jag inte infinner mig i Sverige, för jag är lycklig, shortsen är framplockade, det är sommar och det är gött å leve!

Imorse när jag vaknade så kände jag mig fit for fight. Utan någon som helst tvekan och med ett nöjt leende på läpparna drog jag på mig dojjorna för att ge mig ut på en härlig morgonjogging runda. Det var liksom som att hurtbullen i mig var tillbaka! Men det sprack, jag kom två gator och sedan var jag tvungen att stoppa. Ett gigantiskt skoskav blossade nämligen upp och nu har jag en fet blåsa på foten. Fail. Så just nu är flipfloppen de enda skorna jag kan gå i, men nu har jag fått sår på grund av dem. Min position just nu: handikappad. Jag och mina fötter är helt enkelt en historia i sig.

När jag vaknar imorgon bitti så ska jag öppna mina två julklappar som jag har sparat, hihihihihihi. Och sedan väntar ett dopp i havet och jullunch hos den svenska familjen här i trakten. Det blir trots allt lite feeling så jag behöver inte gå runt och deppa i min ensamhet, låter bra va?

Från mig här i Nya Zeeland önskar jag er alla en mycket GOD JUL! Bevara mig i hjärtat! Och ät er inte allt för feta!

Sommar och sol = gött

Sommar i Nya Zeeland. Mmm, bara smaka på orden. Det är underbart! Att bli helt uppvärmd i kroppen av den fantastiska solen och bara få njuta. Men jag skulle inte bli förvånad om jag vaknade upp till storm imorgon, det är trots allt Welly jag bor i. Bare älskert. Nej men förutom det svängiga vädret så är det en perry stad.

Har just avnjutit en barbecue middag i kvällssolen ute på terrassen med hela värdfamiljen samlad. Som ett litet välkomnande och en uppvärmning till julen som nu är på ingång. Jul i sommarvärme, fett!

Helga är över

En superbra helg lider nu mot sitt slut! Grunden till att den varit så bra är för att jag haft världens bästa Alice vid min sida. Är det inte lite konstigt att jag har fått helt nya kompisar som jag umgås med men som ni inte har någon aning om vilka de är? Jag har grubblat en del över det nu på sistone. För ens vänner har så stor inverkan på en och därmed kan jag nog konstatera att jag är en helt annan människa här i Nya Zeeland än vad jag är i Sverige. Det låter lite läskigt kanske, men jag tror nog att det är sant. Då menar jag inte att jag är wannabe någon annan och inte är mig själv, utan jag syftar på hur mycket jag har växt och hur mycket ens omgivning influerar en. Det är omöjligt för mig att visa folk exakt vem jag är här, utan min familj, mina vänner i Sverige, mina intressen, min skola och allt annat som spelar in vid min sida, allt som har format mig till den människan jag är idag. För jag anlände hit helt på egen hand, med mitt utseende, min personlighet, mina kläder och prylar, faktorer som gav folk jag träffade en bild av vem jag var. Inte mer än så. Och det är lite frustrerande, ibland önskar jag att folk kunde få kliva in i min värld och lära känna den svenska Julia, men så fungerar det inte. För jag är här i Nya Zeeland för att få kliva in i andras världar. Och det är coolt! Och nu när man börjar få riktigt tajta relationsband så delar man mer och mer. Genom kort som är tagna vid olika sammanhang under mitt liv och konversationer om mitt liv i Sverige så får sig i alla fall folk en liten ”titt in”.

I fredags lämnade en av mina bästa vänner här landet för att återvända till Italien. Jag vart helt emotional och det blev en bölande Julia på flygplatsen för att säga farväl. För det blir verkligen ett tomrum när någon ger sig iväg. Ger sig iväg från drömvärlden och återvänder till den riktiga. Det är faktiskt så det känns, som att jag lever i en dröm som är sanning! Därför kommer det nog bli sjukt att en dag sätta sig på planet och åka hem, herregud vilken obeskrivlig känsla. Som tur är är Europa kompakt och därför vet jag att vi kommer att ses igen, i alla fall någon tröst.

Jag och Alice hade sedan myskväll hemma hos mig och hon sov över här. Prat, chill och film. Perry fredagskväll. Igår åkte vi in till stan och jag träffade Valtteri, en helskön finne som jag lärde känna på Sydöresan som nu var i Welly på en kort visit. Random. Sedan åkte jag med Alice hem och vi började lägga ett pussel som vi köpte. Ja jag vet, lite kärringvarning i det hela, men ack så kul och beroendeframkallande det är med pussel. Och jag och Alice är super seriösa och taggade, pussel = underskattat och är numera nya hobbyn. Vi lagade mat och funderade skarpt på att köra en favorit i repris softkväll, men vi ryckte upp oss, begav oss ut till ett party, träffade störtskönt folk och hade det skitkul!

Och idag får man ta smällen. Jag ockuperar sängen och ska inget annat än softa järnet. PEACE

Posten rullar in som den ska, det går bra nu

Det är verkligen underbart att få post när man är så långt hemifrån. Att komma hem till huset, öppna min rumsdörr efter en dag ute och plötsligt få syn på ett paket liggandes på sängen, redo att slitas upp. Jag kommer på mig själv vid dessa stunder, då jag överväldigas av lycka, stirrar på paketet ett tag innan det är dags att öppna upp det, blossar upp i ett stort leende, förvandlas till ett lyriskt litet barn som äntligen ska få öppna sina julklappar och känner mig som en pirat som just funnit äkta guld. Japp, ni har nog bilden framför er nu. Jag överdriver inte utan så kul är det faktiskt! Jag firar med enmans disco på rummet hela natten lång, ni i Sverige vet inte mycket om vad PARTY innebär längre. När jag kommer hem så ska jag lära er. Så, för att sammanfatta, om ni någongång känner för att göra mig riktigt glad så vet ni vad som gäller: post is the shit!

För några dagar sedan fick jag post av mormor och morfar, ett paket innehållande smått och gott men mestadels choklad. MUMS. Svensk choklad in my <3, det säger jag då bara. Dumle, marabou, daim och Karl Frazer. Mitt rum har förnuvarande vissa liknelser till en chokladfabrik, och det är inte ofta jag fått uppleva en sådan känsla. Mitt chokladberoende är i nuläget uppe i hundra och abstinensen ökar successivt, minut för minut just nu i skrivande stund. Men självklart är jag sparsam, det är trots allt en dyrbar gåva som jag numera har i mitt rum. Borde planera hur mycket jag får äta varje vecka så att det räcker så länge som möjligt. Haha jag älskar att vara fetto och jag är verkligen inte bitter! Jag svävar på moln.

I paketet fick jag även en svensk kalender för år 2010, en Åsa-nisse & Lilla Fridolf tidning som jag nog snart ska bläddra mig igenom, en liten ängel för att få upp julstämningen i mitt rum (ja den är just nu på bott) och det roligaste av allt: ansjovis, så att jag kan tillaga den absolut svenskaste maträtten: Janssons frestelse. Det kallar jag humor, tack mormor och morfar!

Jag fick även ett paket från mamma och pappa med lite kläder som jag innan saknade här i min garderob. Tro mig, det var ett helvete att packa ned 20 kg till Nya Zeeland när man vet att man ska vara borta ett helt år. Natten innan resan var fan hektisk! Och så fick jag även mina gamla pärlgrejer så nu är det tillverkning så det bara ryker om det. Pysseltjejen_91.

Jag har även ett litet julklappshörn och jag är så stolt över mig själv. För jag svär, jag har inte öppnat dem än. Det är trots alla bara två men kanske blir det fler. Min plan är att öppna dem den 24 för att få upp en gnutta julaftonfaktor, för här är det den 25 som gäller, inget trams den 24.

Idag har det varit kanonväder och det känns underbart att jag har en hel sommar framför mig som jag ska njuta av fullt ut! Nu blire en lugn filmkväll för min del.

Riordans invaderar NZ

Jag har varit bortrest i 155 dagar nu. Det är = 22 veckor. 5 och en halv månad. Det betyder att halva tiden av mitt utbytesår här i Nya Zeeland nu har passerat. Jag vet inte riktigt vad ni säger, men det kallar jag galet!

Och en annan galen sak är att mina älskade päron just NU befinner sig i samma land som mig. Distansen som jag vid det här laget är så van vid är nu längre inte densamma. Det finns inga länder mellan oss, inte heller några hav. Endags roadtrip så är jag där, det är liksom på det stadiet vi ligger på nu. Ingen 48 timmars resa. Och det känns SKUMT och overkligt att tänka på att de faktiskt är här nu på samma mark men att jag inte är hos dem. Mamma och pappa anlände nämligen till Auckland, storstaden långt upp norr här på nordön, denna morgon där de hälsar på polare. Och om 10 dagar, TIO DAGAR (!!!!!!) är det dags för mig att flyga upp till dem. Senast var den 14 Juli på tågstationen i Karlstad, då det var dags att ta avsked eftersom jag skulle bege mig ut i vilda världen. Det var ett stort steg, inte bara för mig utan även för mamma och pappa som tvingades släppa ett stort tag om mig, dottern deras. Och det är inte lätt att "bli av med sina barn", men, någongång ska det ju ske och det är naturligt. Hur skulle världen se ut om man aldrg hade släppt taget om sina familjer egentligen? Då skulle man behövt bygga en jädrans massa herrgårdar för att knöka in släkten under ett och samma tak. Jag är stolt och enormt tacksam över att de lät mig ta denna chansen och att de givit mig otroligt mycket support.

Snart ses vi igen och jag kan inte förstå att det är sant!
Det här kortet är taget ute på gården i Rinnefors (bushen) dagen innan det var dags för mig att ge mig av.

Älskade vän

Du kommer alltid att finnas med mig i mina tankar, i allt som pågår runtomkring mig och i alla händelser som kommer att inträffa i mitt liv. Alltid. Du giver mig styrka och mod. Du peppar mig till att leva fullt ut, att göra galna saker och att komma ihåg att älska livet. Du visar dig i drömmar som gör min dag efteråt, i solens glimmande strålar som värmer upp hela min kropp, i havets fridfulla brus och mäktiga vågor, i alla dessa barndomsminnen som är en sådan stor del av mig och i levande människor som påminner mig så mycket om dig. Men du kommer aldrig att kunna finnas med mig på samma sätt som du kunde för två år sedan, innan den 10 december inträffade, en dag som förändrade mitt och många andras liv. Den dagen då vi fick reda på en nyhet som bara inte existerar annars. En mardrömshändelse som var verklighet och skulle förbli det förevigt. En sådan som man annars bara hade läst om i tidningen och sett på TV nyheterna dag efter dag, men en sådan som man aldrig själv kommer att bli drabbad av. Tror man. Men rätt som det är så kan den mest overkliga och skräckinjagande händelsen faktiskt inträffa, helt utan förvarning. Att man går miste om någon mycket kär.

Jag har lärt mig så mycket genom den dagen, verkligen. Så mycket om mig själv och livet. Att en mardröm kan faktiskt bli verklighet. Att det finns ingen som helst garanti på livet. Att vad som helst kan hända. Att ta en dag i taget och leva dem fullt ut. Att njuta av varje litet andetag, varje liten stund, trots att den stunden kanske inte just är den perfekta, för, jag lever trots allt. Att göra saker som jag känner för att göra. Att uppskatta allt som jag har här i livet och visa det utåt. Att aldrig ta folk förgivet. Att träffa folk som får mig att må underbart. Att säga till vänner hur mycket jag älskar dem. Att vara nära min familj. Att alltid vara ärlig. Att våga prata om sådant som gör ont. Att visa mig skör inför andra människor. Att sorg läker. Att livet är ett ända stort mysterium. Att man måste acceptera sanningen. Att stanna upp då och då, se mig omkring, tänka tillbaks på allting som hänt, vart jag befinner mig just nu och tacka för att jag faktiskt lever.

Jag vet många som tycker att det är jobbigt att öppna upp sig om sådana här saker. För just döden är ett så känsligt ämne. Men jag mår bra av att skriva om det, släppa ut tankar och känslor och låta andra få ta del av dem. Att faktiskt prata om det som har hänt. För jag vill aldrig glömma bort min fina barndomsvän Adrian, en person som var som en bror för mig, som var min brors allra bästa och speciella vän, min familjs närmsta familjs son/bror och en mycket omtyckt person hos många. För det är inte rätt att sluta prata om sådant och jag tror att människor som inte längre finns bland oss vill att vi ska bevara dem, komma ihåg dem och prata om dem. Det tror jag. Och just nu tänker jag extra mycket på dig, nu runt julen då det inträffade. Avtryck i hjärtat stannar förevigt, älskade ängeln.

Det är den 13:de december. I Sverige råder det lussefirande till MAX. Och när jag vaknade den här morgonen så kände jag inte luciavibben överhuvudtaget, för den högtiden finns inte här i Nya Zeeland. Och förstår ni vad B det låter när jag försöker förklara vad det är. "You walk with a long white fullbody dress, the boys wear a papercone on their head and the girls glitter, you walk in a line and you sing songs". Folk måste ju tro att vi är dumma i huvudet i Sverige. I alla fall, det blev ett mysigt firande i Botanic Garden ikväll där den europeiska organisationen anordnade Carols by Candle night, "get into the christmas spirit" är målet typ. Jag åkte dit med en svensk familj som bor här i samma område som mig som jag har träffat nu några gånger, jätte trevligt! Ca 8 olika länder representerade ett framträdande och för Sverige fanns det ju inget mer passande än Lucia. Och vem blev bara sådär utsedd till Lucian? Jorasåattde. Det blev att ta fronten och det var jag inte riktigt förberedd på! En mysig kväll med glögg, lussebullar, pepparkakor, knäck, hallongrottor, en massa körer och skakigt väder som det varit hela veckan.

Nu säger jag godnatt och här kommer kvällens bild med årets lucia.

Skolbal

Igår kväll (och natt) var det skolbal som gällde och det var utan tvekan en kanonkväll! Det var alltså baldebut för mig och därför kändes det lite extra speciellt att få vara med om den här på Nya Zeeland. Tillställningen anordnades på ett fint ställe placerat vid hamnen och det kändes rätt så vuxet att glida in där och blicka ut på den fridfulla utsikten. Det bjöds på god buffé, DJ som flashade med riktiga radiodänger som I make the good boys go bad och I got a feeling, dans, hey makarena, mingel och härligt umgänge. Det vart lite segt efter ett tag men runt 11 snåret bar det iväg på förfest för att sedan gå på det arrangerade afterballpartyt där en massa folk dök upp. Dans för HELA SLANTEN och inget annat än klackarna i taket, det var det som gällde. Timmarna bara svepte förbi och jag och Katrine somnade på minuten när vi kom hem kl fem inatt. Kick. Ass. En superlyckad kväll med underbart folk, ett fint minne att bevara från mitt utbytesstudentår!

Kvällens mysterium: Min klänning är mörklila. Men som ni ser på korten så ser den inte en minsta lila ut, för det är inte jag som har gått och blivit färgblind va? Alla kameror vägrade att snappa upp färgen, det gick liksom inte. Det gjorde mig lite ledsen i ögat. Men seriöst, är inte detta lite skumt? Kanske har jag lyckats köpa till mig en riktigt unik klänning.

Vardaglig konversation

Nya Zeeländare: So, where are you from?
Jag: I'm from Sweden.
Nya Zeeländare: Oh that's cool! So, how is it in Switzerland?

Slutsats: Nya Zeeländare är idioter.

Nu ringde jag just hem till bushen i Sverige och fick en nyvaken mamma på kroken. Hon lät ganska groggi, det var inte en vacker hörsel. Förlåt, men stönig och jobbig som jag är och eftersom jag på BUSHUMÖR idag så vägrade jag att lägga på tills mamma eller pappa svarade. Envis dotter. Och det tog ca 12 signaler, hehehe. Men jag tänkte att kvart över 12 på natten inte var så där värst farligt. Mamma sade att pappa vägrade gå upp ur sängen och prata med mig. TACK, det kallar jag äkta kärlek. När ens dotter ringer från andra sidan jordklotet, det är tacken man får! Blir ett samtal ikväll istället när gamlingarna har vaknat till liv.

Nu ska jag ut på gården och njuta av sol för vädret är toppat! Och imorgon har jag min livs första bal, hold your horses!

Svenneferre

Livet i Wellington är en klass i sig. Att vakna upp på morgonen och aldrig vara säker på vad dagen har att erbjuda, det är fantastiskt. Jag är annars van vid att tappert gå in med inställningen av att vad som helst kan hända, dagen är inte förutsägbar. Men tyvärr fick man sig inte en sådan där fet surprise så ofta som man önskade, Arvika är trots allt en håla. Men här händer det. Ständigt. Det ena leder till det andra, sammanträffanden på sammanträffanden och det gör att livet är underbart spännande!

Igår när jag skulle köpa mig en varmchoklad på ett café stod tre personer framför mig och pratade svenska. COOLT. Så det blev en fika tillsammans med dem och kvällen bjöd sedan på svenneferre för hela slanten hos Erika och Mariell som bor ihop mitt i centrum, gatan som jag så ofta strosar runt på. Där var även Malin som är au pair och två backpackerkillar. Det kändes overkligt och mycket skumt att kliva in i en lägenhet med enbart svenskt umgänge, som att vara i Sverige för en kväll. Det blev Eddie Meduza, Håkan Hellström, jullåtar och en jädrans massa dängor. Känslan när runkeball sattes på är obeskrivlig. Jag hade en kanonkväll och fler kommer det att bli!

Idag blev det en shoppingdag med Mariell eftersom jag behövde en klänning, jag har nämligen skolbal nästa vecka. Och det där med klänningsshopping har aldrig riktigt varit min grej, men nu jädrar var det dags och jag bestämde mig slutligen för en. Känns gött, bilder kommer väl antagligen efter balen. Nu ska jag sova eftersom jag inte kan ha min eleven o'clock sovmorgon imorgon. Hjälp hur ska detta gå? Vi ska i alla fall åka på en bilutflykt med familjen till något ställe en bit utanför Welly.

Night night! Och här kommer ett litet klipp från gårdagen. Pepp?

Barpianist, framtida yrke

En kopp yogi te slank fint ned i maggropen såhär innan läggdags. Spicy, lite krut i och mycket god smak, lite karaktär ska det allt vara.

Två dåliga nyheter:

1.Min Ipod display är pajjad. VAD I HELVETE HÄNDE? Igår när jag satt i bussen tog jag upp min Ipod för att ha en liten musikstund som jag alltid brukar ha under bussrundorna. Och till min fasa fick jag en surprise, displayen visade en stor svart prick med vit och grå bakgrund. Jag hyperventilerade, stoppade snabbt tillbaka Ipoden i väskan igen för att smälta det jag just hade fått skåda. Jag lät den vila i sisådär några minuter och tänkte att det nog skulle bli bra igen nästa gång jag tog upp den. Men så var inte fallet. Ingen vacker syn. Vad gör jag nu?

2.Igår när jag tvättade trodde jag att jag använde ett fläck borttagningsmedel. Det visade sig i slutändan att det var blekningsmedel. Vad betyder det? Jo, att två av mina blåa tröjor nu är designade med vita prickar här och där. Det ser förfärligt ut. Kom och hjälp mig.

Min dag: Sovmorgon till kl 11. Suverän nudelsoppa (jag svär jag har lärt mig göra världens fräschaste och godaste) till frulle/lunch. In till stan runt två snåret för att hänga på pärlshoppen och dra en kaffe med Katrine och Alice. Hem och äta middag. Ännu en stadstur för att ha stormöte på en italiensk restaurang/café eftersom Lucas den härligaste brasilianaren åker hem denna vecka. Och där fanns ett piano och efter en massa snälla Julia så satt jag där som underhållning och lirade på. Det var underbart och mycket uppskattat av både personalen och restauranggästerna. Slutade med att jag fick en exklusiv nougatchoklad som belöning av restaurangen och de sade att jag får komma när jag vill igen. Att jag kan få gratis pasta mot pianospel om kvällarna. Succé?

PERKULE

Fy fan vad jag är sur. DATORJÄVEL!!! Jag skulle precis avsluta mitt långa inlägg som jag kämpat med ett bra tag, och då råkar jag klicka in någon knapp så att inlägget skulle publiceras. Men eftersom jag inte var uppkopplad till Internet så försvann alltihop. Det finns inget mer frustrerande. RUMPA.

Andas in och ut Julia. Nu gör vi ett nytt försök. (OBESKRIVLIGT PEPP)

Igår var det tydligen första advent. Dagens fråga lyder som följande: Vart är år tvåtusen-nios julkänsla? Inte här i alla fall. Men det spelar faktiskt inte så stor roll. För, (jag vet att jag har sagt det ett antal x förut), jag har sommarlov. Och då längtar man faktiskt inte så mycket efter Sveriges pissiga gråa november/december väder. För hur ofta slår egentligen den idylliska soliga vittäckande julen in? Men självklart kryper suget upp inom mig när jag ser mig själv sittandes med en köpp glögg i handen framför brasan, med en fetto katt i famnen och då jag känner värmen i kroppen, knaprar i mig en pepparkaksgubbe, hör julmusiken i bakgrunden, blickar upp mot adventsljusstaken och tittar in i köket där det bakas lussekatter och knäck för fulla muggar. Det kan man trots allt kalla mysfaktor på hög nivå. Och sådana traditioner verkar Nya Zeeland inte ha, de går miste om något. Men jag ser verkligen fram emot att se vad denna julmånaden har att erbjuda. Det blir antagligen många soliga dagar och förhoppningsvis en minijulafton ihop med the internationals. Alla kulturer ska alltså ihop till en kompott. HADERAJA.

Jag har inte berättat så mycket om Wellington där jag numera bor. Jag tycker att det är en mycket fin, mysig och härlig stad med en perfekt mix av storstadsanda och natur. Inte för stor men inte heller för liten. Man stöter ofta på folk man känner men samtidigt en massa nya ansikten hela tiden, staden har trots allt en befolkningsmängd på ca 300 000. 2-3 stora shoppinggator, en massa caféer och nightclubs och i kontrast till detta playan och den magnifika hamnen nära tillhands. Mångkulturellt (vilket hela Nya Zeeland är), mycket konst, coola gallerior, konserter och musiker ute på gatorna. Staden har en chillkänsla som jag aldrig riktigt känt i någon stad i Sverige. Det negativa med Wellington är det svängiga vädret. Man pallar inte riktigt med det. Ena dagen är det strålande playaväder medan det dagen efter lika gärna skulle kunna vara November i Sverige. Lite chockerande va? Och inte tala om vinden. Hold your horses. Soft, en massa backpackers nu på sommaren, feststämning, skön anda och en cool stad. Där sätter vi punkt.

De senaste dagarna har varit mycket bra, sociala och positiva för min framtid! I lördags var jag och Katrine hos Alice eftersom hennes uncle (som kan prata svenska) hade personalferre med hola hola tema. Och det fick mig att längta hem till svenska familjefester, för det är verkligen en mysig känsla. Sedan drog vi oss till Alice pojkvän som hade 17 års kalas med vänner och familj. Kvällen slutade i umgänge med den internationella ligan på en mycket lame och skum fest i samma hus som vi hamnade i på hallowen. Ca 8 pers var där när vi kom, otroligt sunkiga och lite äldre. Huset luktade urban, det var rave i hallen, en tjej försökte para ihop mig med hennes lillebror (som fortfarande var för gammal) som tyckte att jag var hot, någon slängde en skabbig gräddklick i mitt hår, dålig musik och då var det dags att åka hem runt ett snåret.

Alice och Katrine sov över hos mig och nu kanske jag låter väldigt tjejig, men det är väldigt mysigt att ha riktiga sleep overs med vänner och verkligen känna den där hemmakänslan att jag faktiskt får ta hem kompisar hit. Vi knödde ihop oss i min underbart bekväma säng och jag kände mig som en korv mellan två bröd. Okej, USCH. Morgonen därpå lagade min värdpappa ägg och bacon brunch och eftersom det var fint väder tog vi bussen in till stadsplayan. Och där bakom mig låg tre svennekillar, två av dem har jag träffat förut när jag var på bio en gång. Det var i alla fall mycket roligt att bre på lite värmländska med tre norrköpingar. Och sådana sammanträffanden, att bara höra svenska bakom ryggen ger en obeskrivlig kick kan jag lova. Fantastiskt!

Kvällen spenderades hos Roxanne med fem andra kiwitjejer (kiwis= Nya Zeeländare) och det var ännu en obeskrivlig känsla. Att faktiskt sitta där som den enda internationella och umgås, det gjorde mig riktigt stolt. Sådant vill verkligen jag ha mer av och om det inträffar lite oftare så kommer nog känslan av att det är så svårt att skaffa kiwikompisar sakta men säkert att lossna.

Vad har hänt idag? Inte mycket men vädret är boven. Det vettigaste jag har gjort är att ha städat mitt rum, satt på en tvätt och tagit bussen in till skolan för att lämna in min holidayform eftersom jag kommer vara bortrest en månad då mamma och pappa kommer. 26 DAGAR KVAR NU! Föressten, kvinnan i skolkontoret sa att jag såg mycket fräsch, brun och frisk ut, det gjorde min dag! Ikväll blir det slapp till max.

Golf och ferre

God eftermiddag! Pyjamasen är fortfarande på, ute är det ruggigt och regnigt och jag sitter och chillar i min säng med gott samvete, en position som jag förmodligen kommer att dra ut till sista sekund då jag någon gång senare idag måste rycka upp mig och bege mig av till Alice hem eftersom hennes uncle har storparty. Det blir alltså mingel med 40 + vad jag förstår. Och extra kul för han kan nämligen prata svenska eftersom han en gång i tiden bodde i Sverige. Det är bara uppladdningen för dagen, sedan ska vi till en annan födelsedagsferre och vistas bland den yngre generationen. Skönt att ha en liten mix, det skadar inte att känna på vuxenlivet och slinka in med lite törra skämt då och då.

I torsdags stod golf på aktivitetsschemat och det blev en succé för min del. Jag och Katrine ägde nämligen och blev lika förvånade och taggade varje gång då bollen faktiskt flög upp i luften efter en lyckad träff. Det var en enormt härlig känsla att dra till med värsta golfsvingen, träffa bollen och faktiskt se att den flög som en fågel. Inte trodde jag att skillsen fanns kvar, jag hade trots allt en liten golfkarriär för en sisådär sju år sedan då vi till och med köpte golfutrustning till mig, miniklubbor, väska och hela kittet. Men den perioden varade inte så värst länge eftersom det krävs en massa tålamod med golf och eftersom jag hellre ville bli fotbollsproffs. Vi alla har väl haft våra stora drömmar här i livet?

Kanske är golf en smygtalang som ligger i generna med tanke på att min broder, fader och grandpa spelar. Och det vore ju verkligen hur kul som helst att kunna spela med er grabbar någon gång i tiden. Kanske till och med spöa skiten ur er. Vilken grej det skulle vara, skandal. Som ni hör själva har jag byggt upp ett enormt golfsjälvförtroende, lite väl stort tror jag för självklart blev inte alla svingar fullträffar. Och speciellt inte när vi skulle dokumentera hur bra det faktiskt gick. Att spela under press går bara inte. Ett litet smakrpov finns på facebook om ni inte redan har sett den filmen. Jag och Katrine ska i alla fall börja ta golflektioner ihop från och med nästa vecka. Haha det blir tämligen intressant och riktigt fett. Skandinavien girls HERE WE COME!

Torsdagskvällen spenderades ihop med Roxanne, en kompis från skolan från England. Hon anlände hit till Wellington samma vecka som mig och vi började prata med varandra då vi båda hade fått en kallelse av rektorn. JA, första veckan. Ge mig lite credd för min gangsternivå tack, jag representerar Sverige mycket väl. YOOO.

I alla fall, jag följde med henne till en grillfest och det var trevligt. Ständigt nya folk att träffa. Det är väldigt kul men samtidigt svårt eftersom Nya Zeeländska ungdomar faktiskt är riktigt svåra att lära känna och börja prata med (överlag). De frågar liksom inte så mycket och man måste nästan alltid starta konversationen på egen hand. Och eftersom jag var den enda internationella så kändes det lite extra. Det är en bra utmaning samtidigt som det är väldigt frustrerande att folk inte är mer öppna. Tänk er själva att gå på en minifest med ca 15 pers och då allt är på engelska och då man enbart känner en person. Det krävs att man är riktigt framåt och efter ett tag, då man träffat samma folk om och om igen så tror jag att det kommer att bli mycket enklare. Jag hade i alla fall en bra kväll, sov över hos Roxanne och kommer absolut träffa henne mer framöver.

Nu är det dags att koka en kopp té och get dressed up för dagen.

Lever ni?

Varför är pappa, till och med den som är sämst på att skriva på svenska av er där hemma (sorry dad) den enda som har kommenterat under de senaste tre inläggen? Och kommentaren är att han kommenterar att folk inte kommenterar längre, haha. Är det ingen som tycker om mig längre? Skriver jag för dåligt? Jag går för långt jag vet. Ord kan inte sättas ned för all den kärleken som finns mellan oss. Men, jag börjar bli orolig att pappa är den enda som är övertaggad i Sverige och ba "Åh detta är min älskade dotters blogg!"

Idag var det dags för laserstrike, perry start på dagen att få döda lite. Och min insats var rätt så skaplig ändå, jag tror jag toppade tjejlistan. Sedan blev det en chill dag vid hamnen och sedan eftermiddagssol vid ett perfekt ställe som fungerar som vindskydd med stekande sol. Är lite rödmosig nu. Har gått med short hela dagen, avundsjuka?

Igår anlände en tidig julklapp hit från mina föräldrar. Det var gulligt. Jag har inte öppnat den en, jag lovar. Men Marabou chokladen var inte inpackad så den ska jag nog hugga in i snart. Perfekt timing för godiset som jag fick på min födelsedag har just tagit slut, ja jag vet, jag är otroligt sparsam. Så nu kan jag hålla min lycka vid liv ännu ett litet tag. Tack <3

J & M, hopp om framtiden?

Jag har kommit in i en liten pysselperiod igen. Jag som en gång i tiden var pysseltjejen nummer ett som älskade att shoppa loss på Panduro. Stå och välja och vraka bland massvis av pärlor och färger. Sitta uppe i soffan och tillverka smycken tills krampen och tålamodet sade emot. Det var tider, då jag och min älskade vän Miranada hade vår egna lilla affär uppe i ladan. J & M var namnet. Jag kom ihåg invigningen, då vi klippte av den röda silkestråden till ingången som en startsignal och bjöd på hembakade brownies och hela kittet. Där fanns allt från begagnade böcker, fula teckningar, hemmasydda väskor, egen designade vykort och massvis av smycken. Och vi skrapade faktiskt ihop en hel del pengar under vissa perioder. Och jag tror på oss i framtiden, vi borde nästan satsa på en designkarriär. Det vore ballt.

Här i Wellington finns det i alla fall en pärlshop där man kan gå in och sätta sig och tillverka smycken och sedan betala för de materialen som man använt sig av. Man kan även ta med sig sina egna grejer. Bare låte kreativiteten flöde liksom. Jag, Alice och Katrine gick dit idag. Perfekt ställe att chilla på när man inte riktigt vet vad man ska göra, då man inte känner för att åka hem men inte heller för att strosa runt. Och på Cuba street, poppisgatan.

Den här veckan har Wellington High anordnat en liten aktivitetsvecka för oss internationella elever eftersom en del kiwisar fortfarande skriver exams. Soft, allt är gratis och gött att komma upp på morgonen och att ha något inplanerat för dagen. Igår stod bowling på schemat, idag ett besök på en galleria och imorgon väntar laserstrike (!!!) Senast var på Sydöresan så lite erfarenhet har jag ju nu. Mörkt rum, en massa gömställen, gevär i handen, springa runt och skjuta folk hur som helst, ba pressa in laserknappen, ta fram sin mördarinstinkt och fullkomligt leva sig in i James Bond rollen, hur kul som helst!

I helgas fick jag en ny värdsyster eller vad man nu ska kalla det. Eftersom min värdfamilj tar emot både universitets- och high school elever så blir det en väldig blandning av åldrar och det blir lite mer inneboende känsla än familjekänsla om ni förstår vad jag menar. Det är så jag upplever det. Jag känner mig hur trygg som helst här och jag trivs jättebra, men jag känner inte den där riktiga familjekänslan som jag till exempel gjorde i Angies hus, där jag bodde sista veckan i Dunedin. Där blev jag en i familjen efter dag ett. Och det var en underbart häftig känsla, att verkligen få ta del av en sådan fin familj och känna att man faktiskt tillhörde den. Att ha en 9 årig lillayster som gav söta leenden och som kröp upp i min famn i soffan och två bröder runt min ålder med helskön humor. Det var nog enligt mig en perfekt värdfamilj, en riktig kiwiupplevelse och jag är så glad att jag fick ta del av den. Och nu upplever jag något helt annat, en mångkulturell familj där nya ansikten dyker upp lite hipp som happ, där jag har mycket utrymme för mig själv och där vi samtidigt gör lite utflykter tillsammans då och då. Mycket lättsamt och trivsamt till 100 procent. Så, två helt olika värdfamiljer och då är det helt natruligt att jag jämför dem. Den nya tjejen är i alla fall från Korea, 30 år och ska stanna i några månader. Idag fick jag även reda på att en 15 årig tjej med stort musikintresse från Österrike ska flytta hit till nästa skoltermin. Spännande med ett cirkulerande hus!

Fick syn på det här kortet idag och det väckte otroliga minnen och känslor. Dagen efter min hejdå feRrE hemma i skogen. Jag med två av mina bästa vänner. Och fler av dem runt matbordet. Total lycka. Näst sista dagen innan min resa. Och förstår ni hur mycket jag saknar Godmorgon juice? Finns inget som slår det, tror att det är omöjligt att finna juice utan tillsatt socker här i fettolandet. Ge mig Godmorgon <3

Hemkommen från French Pass

Då var det dags igen. Här sitter jag i sängen med laptopen i famnen i ett nystädat rum. Det var välbehövligt ska jag säga er. Tidigare låg min packning från veckans tripp utspridd över hela rummet och bildade små berg här och där. Inte en vacker syn. Men nu är jag back on track och känner mig hemmastadd igen.

Vi hade det supermysigt i French Pass, verkligen. Tillsammans med vår kära internationella huvudledare Julia (fint namn va) var vi en grupp på ca 20 pers som åkte iväg för att få njuta av att vara ute i det vilda. Vi bodde på en skola placerad precis framför havet, lagade våra egna lunch och middagar, slappade, strosade omkring, paddlade kajak, åkte ut med båt, gazzade i ashärligt väder på bryggan, badade i havet, spelade musik, bollekar och allmänt bara umgicks och mådde bra. Sådant där borde man göra oftare, bara åka ut i det vilda med härliga människor för att uppnå riktig relaxhet. Det är verkligen en speciell känsla att komma bort ifrån allt och ha tre hela dagar tillsammans med en grupp människor utan en massa planer. Man hinner liksom riktigt landa med båda fötterna på marken och bara andas in naturen, stunden man lever i och livet i sig. En vecka fylld med mycket skratt, värme och lugn! Och hur ofta händer det egentligen att man blir solbränd i mitten av november?

Efter en lång resedag med bilfärd och färja hem till Wellington på fredag väntade The Wailers. Trots tröttheten och groggikänslan från färjan var det fett! Det finns inget annat band än just The Wailers som kan stå där på scenen och representera Bob Marley och Jamaica med sådan stolthet, ära och feeling som dem kan. Och då känns det så äkta. Självklart är det skumt att se en wannabe Bob Marley stå och sjunga alla sånger, för det är omöjligt att ersätta en sådan plats. Och bandmedlemmarna var långt ifrån originalet. Men det var riktigt kul att stå där i publiken bland en stor publik bestående av en massa maorias, stora rastamans (bjässar) som var hur höga som helst och såg ut att befinna sig i extas, in the paradise och sjunga med i låt efter låt. Och mitt i allt så sa en av mina kompisar ba "Julia, it's a girl from Sweden here". Det är himla coolt med alla dessa sammanträffanden här i Nya Zeeland alltså. Man vet aldrig vad som kommer att hända och det gör livet så spännande och underbart. Jag var i alla fall och fikade med henne idag och det är supergött att få bre på lite svenska då och då och få känna Sverige känslan och att världen inte är så stor ändå!

I det stora hela mår jag jättebra och allting flyter på. Jag tänker på er i Sverige ofta med mycket kärlek, saknad och lycka. Men jag trivs så himla bra med att vara här och med att leva ett helt nytt liv. För så är det verkligen nu, jag har ett liv i Sverige och ett här. Det är en riktigt mäktig känsla. Obeskrivlig. För jag drömmer inte, utan just nu är faktiskt Wellington mitt hem. Att se mig själv gå upp för parkgatan i lilla Arvika existerar bara inte i min hjärna längre. Otroligt avlägset. Orsaken till det är nog att jag har varit borta i över fyra månader nu. Herrejösses.

Ikväll har jag varit med Alice, vi såg på Twilight som en uppladdning till morgondagen, för då ska vi se New Moon. Tihihi, som vilken töntig och övertaggad tjej som helst så känner jag mig mycket förväntansfull. Nu är det läggdags!

Skolresa jihah

Ursäkta för den slappa uppdateringen. Och inte blir det ett lång inlägg nu, för i mitt rum råder det lite kaos för tillfället eftersom det är packning på G. Och när jag packar så är det allvar. Plus att det gäller fan att vara beredd på allt här i Wellington, kläder efter väder. Och vädret är i stort sätt oförutsägbart. Till exempel, nu i veckan då jag låg ute och bokstavligt talat SCHTEKTE i solen i bara bikini men då det sedan, en timme efter vände som fan eftersom jag bemöttes av storm och vinterkänsla när jag var på väg till bussen. Men ja, jag har SOMMARLOV.

Jag gillar min planering, klockan har passerat 9 och det finns ännu ingen struktur eftersom jag desperat har slängt kläder i tvättmaskinen och väntar nu på första lasset i torktumlaren. Imorgon åker jag och en stor drös internationella elever ifrån skolan till French Pass för att leva friluftslivet i tre dagar inklusive två resedagar. Jag kommer alltså hem på fredagkväll och då ska jag på THE WAILERS konsert. Nu menar jag riktiga Wailers, ni vet Bob Marleys band. GRYMMISSSH! Det betyder alltså att det inte är någon idé att ni kikar in här fören nästa helg, kanske lördag om ni har tur. Om det inte är så att DU är en stalker och bara vill läsa mina inlägg om och om igen. Visst, friheten finns och valet är ditt.

Idag köpte jag en begagnad gura, wieee, äntligen ett instrument i hemmet. Det känns himla upplyftande, självklart skulle jag föredra att ha ett piano ståendes i mitt rum men ett sådant inköp är en nivå svårare. Jag har även köpt en ny mobil. Nu snackar jag inte om någon flashig sådan utan en som är lättvindig och fungerar i alla lägen. Så om du känner för att pimpa upp min mobil så är det inga problem för mig.

Imorgon bitti kl halv 8 är det samling vid färjan som vi ska ta för att komma över till Sydön. Så det blir att gå upp till gryningen hehe. HARE GÖTT OCH PÅ ÅTERSEENDE!

Havets under och skolkväll

Idag har den sista riktiga skoldagen för år 2009 passerat. Herregud vilken pers det har varit, prov, läxor, tidiga mornar och stränga lärare. Skämt och sido, månaden som jag tillbringat på Wellington High har antaglien varit den slappaste skoltiden i hela mitt liv. Alla skoldagar börjar 10.20 och de flesta timmarna har nog spenderats åt att glo på filmer som District 9 och Harry Potter och även jammat lite på musiklektionerna. Eftersom det är den sista månaden på skolåret så har inte lärarna mycket mer att komma med. Nästa vecka skriver kiwisarna stora exams och det är dem alla laddar upp batterierna för nu. Ni vet, sådana dära tretimmars prov som bara måste gå bra. Jag är glad att jag är en internationell elev och åker till French Pass, en underbar plats på toppen av Sydön där vi nästa vecka ska tillbringa fem härliga friluftsdagar.

Efter skolan väntade playan; dags att hoppa upp på surfningsbrädan igen! Tyvärr var det inte så lätt som jag får det att låta. Det var blåsigt ute och havet var verkligen wild and crazy, stora starka vågor är ingen höjdare när man ska försöka lära sig surfa. Plus att vi var fem pers så det blev ingen personlig coaching av min lärare idag. Han är i alla fall mycket generös och hjälpsam eftersom vi får låna all utrusting helt gratis samt ringa honom när vi vill under sommarlovet när vi känner för att glida runt i vågorna. Jag hade i alla fall askul idag och efteråt tog jag av mig våtdräkten för att ta första riktiga doppet i havet! Ganska kallt men en underbar känsla. Havets magi är ett under.

Mina killar Roberto från Chile och Bernado som ni tidigare bekantat er med. Hans våtdräkt hade ett stort hål mellan bena, hehehehe det såg kul, paketet hängde liksom ut lite.




Kvällen tillbringades i skolans aula där en stor och viktig avslutningskväll hölls. Massvis med priser delades ut, somliga riktigt stora och andra inte så värst anmärkningsbara, rektorn höll tal för att säga adjö till Year 13 som nu lämnar skolan, ett fåtal uppträdanden ägde rum och aulan var fullsatt av familjer och elever. En riktig skol-feelings-kväll så att säga. Imorgon återstår ännu en aulasamling med alla elever i Year 12 och sedan väntar friheten.

Familjesnack

Hej hej alla glada människor!

Troligtivs första gången jag inleder ett inlägg med en välkomstfras och därför kan det väl inte vara något annat än på tiden. Jag tycker det är superkul att ni som följer min blogg följer den och att jag kan skicka er en lättvindig hälsning och uppdatering när jag vill. Datorvärlden håller oss tillsammans. Länge leve Internet.

Jag kom ihåg då jag och min familj skulle hyra film ihop i Florida. Det rådde olika viljor i butiken vilket är fullkomligt normalt när ett gemensamt beslut måste tas. Mamma och pappa hade en stark intuition av att vi skulle hyra filmen Once medan jag och Jahmi bah "nej, snälla, inte en till flum film, vi vill se något bra." Ni vet lite känslan av att sitta taggad i fredagssoffan för att njuta av en filmkväll men så får man plötsligt reda på att alla filmerna är hyrda från Arvikabiblioteket. Åh nej. En sådan period hade jag i alla fall, då det var B och shameful att hyra film därifrån, men nu har jag växt ifrån det, jag lovar. Hur som helst, det är inte helt lätt att sätta stopp för en tonårings starka vilja och därför fick inte mamma och pappa sitt filmförslag igenom denna gång. Senare fick jag höra att Once är hur bra som helst och det kan jag verkligen hålla med om nu, då jag slog på rullen igårkväll för att njuta hela vägen igenom. Musiken är himla stämningsfull och jag vill inget annat än att spela låtarna om och om igen.

Två dagar i skolan återstår innan det är dags för mig att ta sommarlov i över två och en halv månad. Och det kommer bli ett underbart sådant. Jag har halva november och hela december på mig att hänga på playan, lära känna folk, umgås med kompisar, bättra på surfnings skillsen, kanske gå en seglingskurs, fira jul i ny familj och allmänt njuta av att leva, vilket jag i och för sig gör hela tiden. Sedan, den 26 december flyger jag upp till Auckland för att slänga mig upp i mamma och pappas famn. Vi gör en fyra dagars roadtrip ihop ned till Wellington för att hälsa på min värdfamilj innan vi beger oss ut på en maxad Sydöresa då vi ska slira runt i campervan och besöka massvis av underbara platser under januari månad. Min lycka och tacksamhet av att få träffa mina föräldrar igen är oändlig. Det här kommer bli grymt.

Mycket snack om familjen men det får helt enkelt bli dagens tema eftersom jag inte är färdig ännu. Jag vill även säga till min pappa att jag älskar dig trots att jag glömde bort farsdag. Men lite överseende tack, vi har inte sådana tramsigheter här i Nya Zeeland. Här är det one love all the time.

Ena hjärnhalvan säger "Julia gåt ut och ta en promenad trots det ruggiga vindregnet" medan den andra halvan säger "Äh, koka dig en kopp varmchoklad, läs en bok, se på en film och kryp ner i täcket". Jobbigt att vara schizo. Jag följer nog familjetemat och ringer mamma och pappa istället, det var trots allt två veckor sedan jag pratade svenska.

On the go

Min dator har verkligen börjat balla ur, fullständigt. Och eftersom den ballar ur mer och mer för varje dag som går så sitter jag här med en orolig känsla av att detta inte kommer att sluta alls bra. Explosion? Bombnedslag av virus? Helt kaputt? Nu är min kära dator segare än någonsin och det har även givit effekt på internetanslutningen som annars brukar vara så effektiv. Jag tror att min dator behöver en ordentlig uppfräschning, nu är det inte en raggardusch jag pratar om utan en redig en. Men varför detta känns lite extra tungt är för att jag + teknik aldrig varit någon riktig hit. Jag är även lite orolig över mina resterade elektroniska prylar som jag tagit med mig hit. Mobilen lever sitt egna lilla liv, dock vet jag att ett inköp av en ny är nödvändigt, så det står definitivt på inköpslistan. Kameran kan trycka in massa randomknappar av sig själv och förra veckan kunde jag inte sätta på min Ipod. Jag hoppas att detta bara är tillfälligt, annars kommer detta leda till en katastrof. Vad vore livet utan elektronikens under liksom?

Bortsett från dessa i-landsproblem så mår jag riktigt bra! Det var längesedan jag skrev blogg och det beror på att allting rullar på galant och att det är en fantastisk känsla att vara utbytesstudent. Att ständigt se hur allting utvecklar sig, växa och se nya saker i livet. Här nedan följer en lite resumé av vad som hänt under den senaste tiden.

I torsdags var det bonfire evening, då det bjöds på en ca 15 minuters fyrverkerishow över Wellingtons hamn. Alltså, stor folksamling för att skåda något riktigt vackert, speciellt från Mount Victorias topp där jag stod. Fantastiskt!

I fredags stod picknick med alla de andra internationella eleverna på skolschemat. Och det var verkligen inte ett fåtal, herregud, jag blev helt överaskad över hur många det faktiskt är. Kan nog bero på att de flesta asiaterna i skolan bildar sitt egna lilla team och att man helt enkelt inte ser hur många de faktiskt är. Myrstack! Vi befann oss i en underbar park där många riddare, hjältar, monster, orcher och hobbitar har krigat loss, Rivendell floden har väl alla hört talats om? Det passade utmärkt med en hel utedag eftersom vädret var helt underbart. Jag kan nu officiellt säga att den Nya Zeeländska sommaren har slagit in. Herregud vad härligt det känns efter den troligtvis mest kämpiga vintern som någonsin existerat i mitt liv. Känns som att jag nu har fått en inblick av hur det känns att vara en utekatt eller en isbjörn, husisoleringarna här är verkligen ett faktum i sig.

Fredagskvällen tillbringades på en superbra reggaespelning då det var dags för The Black Seeds att intaga scenen. Där innan ett svängigt förband som jag tyckte var minst lika bra och sedan en grym beatboxare. Det måste ju ändå vara bland det coolaste som finns. Hur kan man liksom hålla en beat samtidigt som man typ sjunger? Inte nog med det så var han en karaktär i sig, han skulle lätt ha kunnat fått en roll som orch i Sagan om ringen utan att ha behövt klä ut sig. Tänk att ha ett sådant naturlig karisma.

Igår blev det ännu en trevlig utflykt tillsammans med familjen. Det är så mysigt att vi gör saker ihop och att känna att värdfamiljen verkligen engagerar sig. Vi vandrade upp för ett berg, lite utav en bushwalk för att sedan luncha i strålande väder med magnifik utsikt. När vi kom hem städade jag mitt rum som var otroligt sunk och sedan låg jag och Larissa ute i solen och stekte ett bra tag i bara bikini. Det blev sedan en utekväll med Larissa och Danilo, jag och brasilianerna det vill säga. Dans för hela slanten! Skitkul.

Jag vaknade hur tidigt som helst imorse och jag kunde bara inte somna om. Ska göra ett nytt försök nu med detsamma. Kika in imorgon igen, för då får ni se bilder på en flygande, galen Julia. Det är Skydiving jag pratar om!

Sociala livet

Självfötroendet svänger verkligen som en berg och dalbana nuförtiden och det är något som jag inte riktigt är van vid. Jag menar, i Arvika har jag alla mina underbara kompisar, världens bästa familj att luta mig tillbaka hos, en perry skola och fritidsaktiviteter som ständigt rullar på. Jag pratar svenska och kan uttrycka mig hur som helst, chillar runt längs gatorna, hälsar på var och annan och riktigt andas in den hemtrevliga känslan fylld av trygghet. Det värsta som kan hända är typ att få fuck you fingret av Porr Sven, att cykla förbi någon läbbig turk i mörkret på väg till Dottevik (Arvikas ghetto), att rykten sprids fort som vinden eller att en raggare skriker något patetiskt från dunka plåt bilen i brist på annat. Världen är så liten i Arvika. Man känner stadens vibb, oftast lite för bra och därför vill folk där ifrån, komma bort från den inskränkta, patetiska men ack så mysiga hålan. Det var precis det jag ville, på djupet. Jag har hört så många "herregud vad jag är trött på Arvika och vad jag vill bort här ifrån" i mitt liv och jag undrar egentligen hur många som verkligen menar det, som förstår innebörden. Det är så lätt att slinka ut orden.

Men sedan, på distans, så uppskattar man verkligen Arvika på ett annat sätt, precis som jag gör nu. Världen har aldrig varit så stor som den är nu. Mitt hem, min familj, mina vänner och Arvika känns oändligt långt borta. Då menar jag oändligt. Samtidigt befinner jag mig i ett nytt liv som jag inte har mycket pli på än. Det vill säga, jag lever i en mellanperiod. Vart är hem och vart är jag? Vem är du, vem är jag, levande charader. Lite den. Ni har egentligen ingen aning om hur min vardag ser ut, självklart får ni en inblick av den här på bloggen, men jag upplever så otroligt mycket som är omöjligt att sätta ned i ord. Till exempel allt folk jag har runt omkring mig, hur allt ser ut eller sådant som bara cirkulerar i huvudet. Tänk er själva hur många tankar, reflektioner och funderingar ni skapar var dag, trots att ni befinner er på samma plats, kanske på jobbet, skolan eller hemmet. Och jag befinner mig i ett helt nytt universum.

Tillbaks till självförtroende grejen. Igår kände jag mig på topp, sociala framgångar, tog många egna intiativ och kände bara hur stolt jag var över mig själv. Medan jag idag inte alls känner mig lika på hugget längre. Jag har gett mig fan på att jag ska skaffa Nya Zeeländska vänner här i Wellington. Men jag kan lova er att det inte är helt lätt, det kommer krävas tid och en hel del ansträngning. Nya Zeeländska ungdomar är riktigt speciella. Många utav dem verkar riktigt sköna och roliga men viker inte ögat för mig som internationell, ny elev i första taget. När jag väl försöker flika in med något så svarar de riktigt trevligt, men sedan är man borta ut konversationen igen. Det är verkligen så rätt ofta, man får inte mycket credd.

Nu låter det som att jag är ett mobboffer. Men jag är ganska övertygad om att utseende och personlighet inte har så mycket med den här saken att göra, utan det här är bara stilen de har. Dryga, ego och oförstående. En tjej i min Film & TV klass sa att jag kunde komma på fest hos henne på Hallowen när jag frågade vad som händer, men sedan fick jag liksom inte mer information än så, jag vet inte ens vad hon heter. Men det är liksom inte "You wanna come to the party this weekend, you should?" osv. Jag önskar att jag kunde skicka ett gäng till Sverige bara för att få dem att riktigt förstå hur det känns. Däremot tror jag att vi i Sverige skulle vara aningen mer exhalterade av att få nya studenter.

Det svåra just nu är att jag har fem olika ämnen, alltså fem olika klasser. Det är inte som i Sverige där man har en huvudklass, utan här är det väldigt utsrpitt och att det är en stor skola gör det ännu lite svårare. Jag börjar prata med allt fler personer och jag känner att jag är lite på gång i vissa fronter. Det gäller att vara pang på här, typ "I'm here to get real kiwifriends and not to hang out with all the internationals all the time, but it's so difficult because it's like you don't try to speak with anyone that you don't know". Det fick jag sagt till några kiwitjejer igår i min Outdoor klass, då jag satte mig och pratade med dem under hela lektionen medan resternade spelade amerikansk fotball. Och det var riktigt lovande, jag tror att sådant kan ge resultat.

Just nu känns det lite ensamt och drygt, funderar på att köpa mig en pumpa, skära ut den, sätta den på huvudet och gå ut och kasta ägg på folks dörrar för att liva upp det lite. Happy Hallowen!

Min slutfras är att sociala livet går framåt fast det ibland känns som att det går bakåt.

Week-end med japanen

Kaz har sorgligt nog åkt tillbaka till Dunedin. Det blev en kort visit men ack så givande och underbar. Att tillbringa sin födelsedag tillsammans med någon man tycker om på djupet var välbehövligt och riktigt uppfriskande. Det kändes ungefär som att ta en pause från allt, ni vet nya människor, intryck och allt det där. Så härligt att bara få kunna luta sig tillbaka lite. Kaz= levande present, plus att jag fick en snygg t-shirt och bjuden på middag av honom. Vår vänskap är verkligen något unikt och jag kan nog påstå att han är det mest intressanta relationsbandet jag har. Sorry mina älskade värmlandstjejer, ni har blivit kickade. Skojar, ni vet hur mycket jag älskar er <3

Igår fick jag ta ledigt från skolan, inga som helst problem. Vi spenderade förmiddagen på Te Papa, Nya Zeelands nationalmuseum och bilder från det ser ni ovan. Det passade utmärkt eftersom vädret var riktigt ruggigt. När det blåser i Wellington så BLÅSER det verkligen. Den här staden är som en ständigt pågående tornado som tar vilopauser då och då. Och vid sådana dagar och då solen är framme så är det max perry. Vi strosade runt i affärer och jag köpte två cd-skivor, Fat Freddy's drop som är härligt svängig Nya Zeeländsk reggae och som spelar här i Wellington i helgen men som tyvärr är fullbokat, och MGMT som just nu går på repeat i lurarna. Jag köpte mig även en finkavaj, ett ganska vågat köp måste jag ändå påstå men det känns kul att ha något lite extra, utöver det vanliga. Och det är väl det man ska lägga födelsedagspengar på?

I måndags anlände det en ny person i huset, en sextonårig Linda från China. Bara så ni vet, asiater skaffar sig nya namn när de kommer hit till NZ så att det ska bli lite simplare för oss med "normala namn" att komma ihåg. Ännu en ny värdsyster alltså. Något anmärkningsbart med henne är att hon inte tycker om ris. Hör och häpna, en chines som inte äter typ nationalrätten? Jag trodde China och ris hade samma koppling som en moder och dotter har.

B-day!

Då har sjuttonåringen plötsligt blivit arton. Sex, drugs and rock'n roll. Det är nu livet börjar. Inga könstigheter, bare möjligheter. Inga om och men, bara köra på. SWEET AS är nog det lämpligaste ordet i detta sammanhang eftersom det är den näst vanligaste frasen här i Nya Zeeland. Awsome är raknad som etta. Ett land med en härlig inställning det vill säga. Det känns helskumt, jag är inget vår/sommarbarn heller, jag är född i Oktober, det ska vara regnigt, mulet, röda höstlöv som faller ned från träden och en krypande ångestkänsla av att vintern är på G. Nu istället har det varit värsta fina dagen och jag sitter här med rödare fejja än vanligtvis. Herregud, jag hänger inte riktigt med i svängarna!

Jag har haft en härlig dag, absolut inte värsta brakfirandet och maxade födelsedagsstämningen, men bra och fin har den varit och det är huvudsaken. Jag mötte Kaz i stan som hade checkat in på lyxhotellet, han unnar sig själv han. Jag bemöttes av en nyvaken japan när jag knackade på rumsdörren. Juste, det är dags att reda ut det här nu. Caz = Kaz. Jag har alltid kört på Caz för jag tycker det är lite mer feeling men hans riktiga namn är Kazfumi så den korrekta stavningen är Kaz. Det är viktigt att få detta utredat förstår ni, jag vill inte att det ska bli några missförstånd här.

Det blev en heldag på stan och en härlig promenad längs Wellingtons vackra hamn med glass, fin utsikt och efterlängtat/välbehövt sällskap. Sedan tog vi bussen hem för en födelsedagsmiddag med värdfamiljen. Brakmåltid, bubbelvin och tårta, hela kittet blev det. Trevligt att bli lite uppvaktad, men som sagt, skumt kändes det.

Detta blev inte dagens slut, utan jag och Kaz bärde oss sedan av mot tha city igen för att gå på musikalen Mamma Mia! Den breda Nya Zeeländska dialekten och de snabba replikerna här och där gjorde det ganska svårt att hänga med i svängarna och därför var det inte värsta hitten. Kaz metod var att ta lite tupplurar då och då. Jag föredrar definitivt filmen framför musikalen. Men alltså, Abba, jag har glömt bort hur taggad man blir av den musiken. Låt på låt gjorde mig bara mer och mer på hugget, sittandes i publiken.

Artonårsposen, håll i hatten.

Wellington

Planen för den här kvällen var att sitta och garva åt älskade Mia och Klara som mamma och pappa skickade med i paketet från Sverige, men jag tror att något måste ha gått snett i DVD bränningen för det kom inte upp någon bild, enbart ljud. Det var en besvikelse eftersom jag var sugen på att se något lättsamt och ta del av underbar humor, men istället blev det en seriös rulle, I am Sam. Riktigt gripande och kärleksfull historia som fick mina tårar att gå lös. Så, det dög som kompensation.

Idag på förmiddagen fick jag en guidetur runt Wellington av min värdpappa, Rogga. Härligt att få lite proportioner och koll på läget. Och vilken fin stad jag bor i! Det här är Mirarmar, det är här jag bor. Det tar 20 minuter att åka buss in till city. Alltså, det betyder inte att jag bor i bushen, utan det betyder att Wellintgon är stort. Det är inte Hungvik eller Vikene till Arvika vi pratar om, countryside till "byhålan", nu är det större bullar. Miramar är ett samhälle med tät kollektivtrafik, matbutik, restauranger med mera. Så placeringen känns inte alls pjåkig.

Och här bakom knuten ligger Wellington City. Så korten ovan är alltså en bildserie från mitt hus till City, kul va? Nu vet inte exakt mitt läge.

Och här är det som gömmer sig bakom knuten. Shit, vilken professionell fotograf jag känner mig som, en massa vinklar och olika fotoplatser. Här ser ni min värdsyster Larissa och jag. Och båten vi befinner oss på är inte vilken båt som helst ska jag säga er. På denna har nämligen en gigantisk gorilla och en liten flicka befunnit sig på. Ni vet mycket väl vilken film jag pratar om, självaste King Kong. Självklart var båten lite mer upp pimpad än vad den är nu. Asnära mitt hus. Och Peter Jackson bor i min neighborhod, så sannolikheten att man ser honom strosa runt på en gata under sommarmånaderna är ganska stor.

Roger var brandman en gång i tiden och tog oss till hans gamla arbetsplats. Jorå, jag och Larissa räddade mångas liv idag.

I know you want me.

Det är labor weekend och det betyder att jag är ledig på måndag. Nu har det passerat midnatt, därmed kan jag säga att jag fyller arton år imorgon. Hoppsan sa! Och då kommer bästa vännen i NZ till Wellington. Gissa vem det är.