En helg som svepte förbi med vinden

I fredags fördes jag genom buss och tåg till ett sommarhus en bit utanför Wellington. Där var jag för att se vad som kan hända när en grupp på cirka tjugo kiwiungdomar, en Alice och en svenne ska försöka klara sig ihop i ett hus placerat precis vid havet för en helg. Kanske också för att tvingas säga adjö till sommaren 09/2010 i Nya Zeeland. För att suga åt sig lite extra C-vitaminer innan den kyliga vintern griper ett hårt tag om en. Havsbrus, musik, fest, regndroppar, lite dans och fina människor. En kväll som trots allt slutade halv två eftersom somliga är smarta och ockuperar en säng innan det är försent.

En Söndag som igår var jag med den här fina chilenaren för att strosa runt på Wellingtons gator i solskenet, spendera timmar på mysiga caféer, prata om livet och dricka Argentinskt Mate thé, strävt, bittert, gräsliknande men mycket gott. Då kände jag vad underbart det är att vara på andra sidan jordklotet.


Igår pajade min laptop, tror jag. Jag blundar mina ögon. Jag orkar inte riktigt ta tag i den biten just nu, paniken får träda fram om några dagar istället. Det är nog med plånboksförlust. Imorgon ska datorn på inlämning hoppas jag och jag knyter mina tummar för att det bästa ska ske. Just nu sitter jag vid hemmets stationära dator och klistrar in å, ä och ö stup i kvarten. Ja ni hör, jag skulle verkligen kunna göra allt för er!

Vegan hela dan

Det är full fräs på värmefläkten. Mina kinder förvandlas till två röda rosor, rödare än den normala kropps nyansen. Regelbundet får jag höra why are you so red in your face av folk som skrattar åt mig och nyper mig i kinderna som om jag vore en liten bebis, då jag suckar och förklarar för tionde gången på samma vecka att this is how i look och blir ännu rödare för att jag blir helt uppspelt och kanske blir lite generad, känner press eller börjar skratta. Jag blir röd i ansiktet vare sig solen har skinit på mig, jag har gjort något pinsamt, någon säger något så att jag blir generad eller charmad eller har varit på ett tungt träningspass eller inte. Självklart blir jag ännu eldigare under dessa ovanstående situationer, som ett brinnande klot, men vad folk inte riktigt förstår är att min hudtyp är röd och att det inte finns någon vettigare anledning till det än att jag föddes som en gingerkid.

Vart tvungen att stänga av fläkten nu innan jag svimmar, skönt är det i alla fall att känna hur huden slås av värme, fläkt efter fläkt. Idag har de nordliga vindarna bosatt sig i staden för det har varit kyligt som bara tusan och hela Wellington har nog gått runt och huttrat i takt med fotstegen på gatan. Som tröst köpte jag jättefina rediga höstskor, äkta läder som förhoppningsvis kommer att komma till stor användning när de röda löven börjar falla ned från träden och lägga sig som en vacker matta på marken.

Igår hade vi boogieboarding på Outdoor lektionen. Det var kallt och jävligt men med våtdräkt på gick den ann plus att det kändes extremt chill att glida på havets vågor ett tag för att sedan återgå till skollektionerna som om inget märkvärdigt hade hänt.

Nämvärt är att jag nu förtillfället är vegan. För första gången i mitt liv prövar jag på denna sortens diet eftersom jag har tänkt på det länge, vill pröva något nytt, se hur jag kommer att påverkas utav det och för att förnya och rensa kroppen lite. Det känns spännande och jag är ivrig över att få baka en massa vegan grejer och koka ihop påhittade röror. Eftersom min värdmamma är asiat så är det inga som helst problem för henne, hon vet hur det ska tas och jag kommer att investera nötter, avocado och annat smått å gött som vi annars inte brukar ha på köksbänken. Hur detta vegan tramseriet dök upp var då jag och Steph satt och fikade igår och då jag sade att jag skulle vilja testa att vara vegan och då Stephs respons typ var: I'M IN! Vi blev fruktansvärt pepp både två och eftersom vi bor nära varandra kan vi experimentera lite ihop och allmänt ge varandra support. Det här betyder inte att jag ska klippa veganlugg, bli uber feminist, bränna Bhn och krama om träd stup i kvarten. Det är ingen jag vill hitta mig själv kris. Utan det här är en liten förändring för några veckor framåt. Men vem vet, kanske kommer jag nu att upptäcka mitt sanna jag? Tiden är inne!

Fortfarande pengalös

Ännu inga positiva nyheter gällande plånboksskrällen. Fem dagar har passerat utan plånkan i väskan och hoppet börjar sakta men säkert att försvinna. Passet är fortfarande på vift, visakortet är blockat och penningarna finns lyckligtvis kvar, ett gott tecken på att personen som nu håller i min plånka inte är den galnaste Westside ganstern i Världen. Kanske är det till och med så illa att den just nu ligger och ruttnar i en buske för att senare under året förmultna och bli ett med moderjord. Jag önskar att jag med hjälp av en hemlig kamera kunde få se vart mina ägodelar nu håller hus, det vore så lättande. Jag vill bara få veta. Eller som en polare i skolan sade, go on trademe.com, you're on the frontpage Julia!". Gött om man behövde lägga bud på sig själv.

Plånkan är på rymmen

Jag är så jävla körd. KÖRD. Och PUCKAD. Och DEPPIG. Kunde det inte ha varit min kamera istället? Ipod? Mobbe? Det hade vart lite mindre ångestladdat då. Lite mer shit happens men livet rullar vidare. Men det här känns fruktansvärt. Jag vill nästan inte ens säga vad som har hänt för jag skäms. Vill inte erkänna eller inse att det är sant. Men i en svår situation som denna så behöver jag trots allt moraliskt stöd och att släppa på katastrofen lite kanske gör det hela lite lättare. För just nu är det något som betynger mig. Håll i er, här kommer det. Jag har tappat min plånbok. I den finns (eller fanns) mitt visakort (som i alla fall är spärrat men som jag inte vet om jag fortfarande har pengar på eller ej), mitt ID, alla mina andra kort, cash och sist men inte minst, mitt PASS.

Måste djupandas lite, får nästan magsår. Jag vet att det inte är smart att gå med passet i plånkan, men nu på senaste har jag behövt det lite då och då och då har det bara blivit så. Plus att min plånbok är fet så den har aldrig lyckats försvinna, förutom nu. Helt otippat och utan någon aning om hur. Igår kväll var jag hos Alice och när jag skulle hem satt vi vid busshållsplatsen ett tag. Jag tog då ut lite saker från väskan men har inget minne av att jag rörde plånkan. Bussen kom så plötsligt och det var svart ute och jag tittade mig inte riktigt omkring innan jag klev på. Kanske var det där jag tappade den, i en liten ensam busskur. För att sedan bli upplockad av en ganster. En gangster som kommer att sälja mitt pass på den svarta marknaden för asigt mycket pengar och som alla kommer att lägga feta bud på. Som kommer att tjäna pengar pågrund av mig. Eller kanske inte.

Kanske fick en gammal dam syn på den tigigt imorse när fåglarna kvittrade ljuvligt. Kanske tog hon en prommis till polisstationen som förhoppningsvis kommer att ringa upp mig inom kort med oerhört lättande nyheter. Kanske inte.

Jag har försökt att ringa mamma och pappa hundratals gånger men eftersom dom nu är på resande fot påväg hem till Sverige efter att ha glassat i Australien ett bra tag så har de inte svarat. Jag känner mig handikappad. Det känns piss. Där har ni mina uppiggande uppdates, och hur mår du?

Det kommer och går

Jag har lämnat så många vackra människor bakom mig för att nu i skrivande stund kunna få sitta där jag sitter. Det är snart åtta månader sedan jag såg er alla för sista gången innan det var dags för mig att släppa på tyglarna och ge mig ut i den stora världen. Då jag lämnade allt som jag visste om och satte mig på ett flygplan med riktning mot andra sidan jordklotet. Den dagen kommer förmodligen alltid att förbli den största dagen i mitt liv. Ibland förvånas jag över att jag faktiskt gjorde det, att jag faktiskt är här. Att jag står på egna ben och att jag klarar av det. Det har inte varit helt lätt och det visste jag innan att det inte skulle vara. Men inte på vilket sätt. Mardrömsstarten i Dunedin. Värdfamiljen, den oerhörda kylan, depression och vuxna människor som behandlade mig så fruktansvärt dåligt. Då jag inte kunde stanna kvar men verkligen inte ville åka hem. Minnen, känslor och dagar som jag ibland slås av, blir påmind av. Som är en del av mig och min erfarenhet. Och som jag klarade mig ur.
Flytten till Wellington. En redig dos av hemlängtan, en dos som i mina ögon var ohanterlig. Paniken av att vara världsdelar, länder och hav från Sverige. Påfrestningen av att behöva börja allt från början igen. Komma helt ny till en skola, känna hur det är att se alla gäng runtomkring en men att inte tillhöra någon utav dem. Att känna sig som en tönt och fundera på vad man gör fel. Första veckorna på Wellington High var kämpiga. Det kändes omöjligt att få Nya Zeeländska vänner, en känsla som följde med i flera månader trots att jag försökte så mycket, trots att jag inte gav upp. Sedan, bara för några veckor sedan så läppte det. All energi, allt tålamod, mod och alla initiativ gav resultat. Nu är jag helt plötsligt en utav dem, faktiskt. Jag kan inte beskriva med ord hur underbar den känslan är! Jag är så stolt över mig själv att jag lyckades och att jag befinner mig i min sits.
Kanske är det just därför som jag under de senaste veckorna har tänkt mycket på att jag om fyra månader ska åka hem. En tanke som har fått mig att känna mig så stressad. Jag befinner mig i ett äventyr som har förändrat hela mitt liv, hela mig. Ett äventyr som är så speciellt just för mig och som sakta men säkert måste gå mot sitt slut. Som jag älskar så oerhört mycket. Aldrig någonsin kommer jag att få uppleva något liknande. Jag har bildat ett liv här som fortfarande kan utvecklas så mycket mer och som jag aldrig vill lämna. Som jag aldrig vill ska sluta. För det här är mitt hem nu. Samtidigt vet jag att livet är fullt av överasskningar och att stora äventyr också måste få sitt avslut någon gång trots att det känns onaturligt. Jag är rädd för den dagen då det är dags för mig att säga adjö. Oerhört. Det kommer att vara en sådan stor omställning och ett sådant stort tomrum. Men jag förstår också att jag har så mycket att se fram emot. Att så mycket annat väntar på mig och att det inte är slutet av mitt liv bara för att jag åker hem, trots att det känns så.

Idag fyller en utav mina allra bästa vänner tjugo år. Céline Van Baalen. Jag lärde känna henne på friskolan (freak-skolan) och jag kände direkt att hon var en sådan människa som jag ville umgås med. Som jag ville skulle bli en del utav mitt liv. Och det blev hon, en fantastiskt värdefull del. Jag pratar inte ofta med mina vänner där hemma men genom att ha haft så lite kontakt så har jag haft tid till att sjunka ned här och fokusera på nuet. Och det kan jag göra för att jag vet att ni fortfarande finns lika nära mig som förut och också för att ni finns i mina tankar jämt och ständigt. Att ha sådana kompisar är en ära! Ha en underbar vår som vuxen Céline och i Juli förenas vi igen. Sommar 2010 står med öppna händer och jag kan inte vänta tills jag står med mina armar runtomkring dig igen för att kunna titta in i dina ögon och säga att jag älskar dig!

Cirkus

Ikväll har jag varit på Cirkus för första gången på allt för länge. Det var inte vilken cirkus som helst. Inte en sådan med importerade elefanter från Afrika, kidnappade från djungeln som ett fåtal från publiken efteråt får äran att rida och ta kort på. Här snackas det självaste SVENSKA Cirkus Cikör som är ute på turné och som för tillfället är på besök i Wellington. Självklart var jag där för att beundra och stötta mitt älskade hemland. Det var grymt. Att vara på jordens ände men att få slukas in i Sveriges värld för en stund. Att sitta och smygskratta för sig själv för att man vet att man är en av de få som faktiskt förstår språket som då och då talas på scenen. Edit min nya vän från Sverige som kom till NZ förra veckan fick två gratisbiljetter eftersom hennes värdpappa arbetar på stället där föreställningen ägde rum. Därmed slapp jag undan att betala 200 kr+. Hur lyxigt är inte det på en skala? Showen var underbar, en härlig mix av humor, akrobatik, jonglering, musik, vackra scener och passande ljus. Ord som bajs och kiss, olika svordomar och många lättsamma sköna skämt på svenska kryddade självklart upp tillvaron extra mycket. En djup och ganska flummig cirkus, otroligt professionell och underhållande. Jag satt i publiken som en stolt svenne. I cirka två timmar fick jag slukas in i en drömvärld och bara få iakta. Få sitta i häpnad. Få uppleva den skumma känslan av att ha så många svenskar vid ens sida helt plötsligt. Att känna den kicken av att vara så långt hemifrån men att samtidigt få bli påmind.

Små svenska doser

När jag under förra vecka knallade på gatan passerade jag två människor som talade teckenspråk med varandra. Det såg så fint ut, att låta tystnaden få tala. Jag blev nästan blödig faktiskt och kände så starkt att jag också skulle vilja lära mig att kommunicera genom att använda armar, händer fingrar, fingertoppar, ansikte och tokiga grimaser. Utan ord.

Jag bakade sockerkaka igår. Det blev utan tvivel en succé, en smaksensation! Fy fan vad gott det var. Och vad ljuvligt det luktade i köket, förutom då det osade som bara den eftersom jag hade satt ugnen på fel funktion. Pimpade upp degen med apelsin och mörkchoklad, så vips hade jag lyckats att krydda upp en kaka som annars brukar vara så törr. Jag har samlingsklass en gång i veckan i skolan där vi turas om att ta med ett bakverk och idag var det min tur. Kalas för hela slanten.

Med nittio procent säkerhet hörde jag Dektektivbyrån på radion idag när jag var inne i en affär. VÄRMLAND <3

Förresten så är jag inte den enda svennen i skolan längre, igår tillkom en andra! Kul! Det var sjukt förvirrande för mig att kunna prata svenska i en miljö som jag alltid har pratat engelska i. Svengelskan börjar ta vid. Det är märkligt det där med att världen inte känns så stor längre när man ibland kommer i kontakt med människor från samma ursprung. Sådana som har växt upp i Basehunter-land som jag en gång fick höra att jag kom ifrån. Hilarious. Sverige, det är det vi är kända för här, Blonda brudar och en fjolla till sångare som får hela NZ på partyhumör.