Let the roadtrip begin

Jag + mamma & pappa + en campervan som grund som är lika FET som en lastbil, brummar högt som en traktor och tjutar när man backar + sommar + roadtrip + Nya Zeelands underbara landskap = positionen för nuläget och för ännu en hel månad. För er som inte har förstått planen så är det nämligen precis det som står på schemat nu när mamma och pappa är på besök i mitt nya hemland! Inte är det jag som är turist inte. En supermaxad sommarsemester i campingbuss är något som jag aldrig prövat på förut. Och då snackar vi allt i ett, ett komplett (och kompakt) boende som går på hjul. Kök, kylskåp, toalett och dusch som typ sitter ihop (rolig syn), dubbelsäng slash soffa slash matbord som man fäller upp vid behov, mitt lilla krypin (typ ett loft som är placerad på "andra våningen" så att det är en stor buckel på fronten av bussen), tre framsäten och självklart en ratt (obervera att den är placerad på högersidan precis som alla andra bilar här). Ja, det är väl bare å tute å köre! Och stabilt känns det, med lite få undantag, men jag måste ändå säga att pappa sköter vänstertrafiken mycket bra. Lite rädd blir man ibland när fetingbussen går på högvarv i uppförsbackar och riktigt kämpar sig upp till kanten eller när man för en sekund glömmer bort att man måste kolla åt andra hållet när man vill köra ut på en stor väg. Men inga anmärkningsbara tabbar än så länge, läget är under KONTROLL.

Det hela känns lite som Sunes Sommar, faktiskt! Att besöka campingplatser, skutta runt i denna bjässen, höra hur riktigt allt rör sig om skallrar i baksätet, skratta och ibland känna kaoset. Och det är askul att ha den känslan inom sig. Pappa motsvarar Rudolf, mamma Susanne och jag en mix av Sune och Håkan. Here we go.

Vi har besökt lite olika platser och är nu inne på vår sista resedag här på Nordön. Vi har bara rest runt här i fem dagar och det blir en kort runda eftersom det är självaste nyårsafton imorgon och vi ska till Welly för att besöka my city! Vi har i alla fall haft det underbart, sett vacker natur, bott på både vackra och mindre mysiga campingplatser, ätit god mat och sett mycket av landet på kort tid, det är ändå perfekt att resa runt med bil. Just nu befinner vi oss på den sydliga västkusten i en liten byhåla kallad Foxton Beach. Lite deppig och död stad och detsamma gäller campingen vi står parkerad på, men det fanns inte så mycket annat att välja på. Om man säger såhär: det är nog jävligt svårt att gå vilse!

Imorgon ska vi somsagt till Wellington för att chilla där och hälsa på min värdfamilj i några dagar! Sedan tar vi färjan till Sydön den tredje Januari för att forsätta camperlivet där. Det blir grymt! Här kommer en liten dokumentering av tiden vi haft hittills. Och inte får jag glömma att säga Gött nytt!



Lycklig mor och dotter vid uppmötandet på Aucklands flygplats.


Cool tjej, jag och campervanen går ihop som hand i handske, redan efter första dagen!


Hike upp för ett berg i kämpig hetta och underbar utsikt över staden vi beökte första natten, Mount Manguanui.


Kokande lera ute i naturen som värms upp naturligt pågrund av all den vulkaniska marken som finns här. Såg ut som flygnde bajspluttar!


Vacker natur, eller som pappa själv uttryckte sig "fan vilken flummig bild!"

Bad och relaxingtime i en het vulkanisk vattenkälla, inte lite exotiskt va?

Imorgon smäller det

Det här har utan tvekan varit den mest relaxade julen jag någonsin upplevt. Och den har varit mer än godkänd och absolut en jul jag kommer att minnas i framtiden. Jul i Nya Zeeland, det kommer nog inte att hända så ofta. Men vem vem, kanske jag finner min drömprins här och gifter mig, skaffar barn, jobb, hund och stadgar mig för att stanna här förevigt? Jag kanske aldrig kommer hem, vad säger ni då? Jag har i alla fall hört att det är ganska vanligt att svenska tjejer fastnar här på grund av detta skäl. För svenska brudar överlag är trots allt jävligt snygga och poppis och hur exotiskt är det inte för en NZ kille att glida runt med en sådan bomb vid sin sida? Var förberedda Sverige.

Okej, min juldag har sett ut som följande. Vaknade runt 10, satte på en tvätt, festlig storlunch med hela värdfamiljen samlad, vilostund, film med min värdsyster Sutin som sedan tog hand om mig lite genom att platta mitt hår och kräma på ansiktsmask, nudelsoppa (what else) och sedan chill i mitt rum resten av kvällen. Ja, vad säger ni?

Väskan är färdigpackad, flygbiljetten utskriven, pirret i min maggrop växer och framförallt peppen ökar. Om 12 timmar befinner jag mig på planet som ska ta mig till Auckland, Nya Zeelands största stad, till mamma och pappas varma famnar som kommer att bemöta mig vid flygplatsen. Jag skickade just ett sms till pappa för att checka att allt är under kotroll för morgondagen, svaret var: The excitment is rising in the air, nothing is under control. Stabilt!


Bjuder på en lite go dubbelhaka så här under juletiderna.
Ha en fortsatt God Jul Sverige!

Julafton vare

Då har den 24:de december lidit mot sitt slut. Julafton. Det känns som det var dret längesen jag upplevde en svensk jul. I år Nya Zeeland, förra året Mexico. Vart har mina traditioner tagit vägen egentligen? Svennen i mig börjar ruttna bort, for real.

Jag har haft en supermysig dag! Vaknade till ett strålande väder för att öppna upp de få men ack så värdefulla julklapparna. Björn Borg skickat av mamma och pappa (vilket jag kunde lista ut från dag 1 som jag fick mottaga paketet genom att känna på det), en snygg silkesscarf och 50 dollar gift card på Itunes från en av mina american uncles och ants som man alltid kan räkna med vid födelsedagar och liknande. Promenerade upp till svenska familjen Wissös hus för att åka till Seatoun och hoppa i havet från piren. Vi var bara tvungna att hoppa i på självaste julafton, har man chansen så bör man liksom ta den! Medan ni degar vid TV soffan så hoppar vi i havet liksom. Känner ni att jag muckar med er nu? Majoriteten som hoppade i var iklädda våtdräkt, men skare va så skare tänkte jag och plockade fram hårdingen i mig och hoppade i med bikini. Och det var verkligen uppfriskande och jag har känt mig extra på hugget hela dagen tack vare den kicken!

Sedan väntade en riktigt svensk jullunch, korv, köttbullar, janssons, ägg, lax, skinka, rödbetssallad, japp det går faktiskt att tillaga allt, fast en lite annorlunda smak får man räkna med. Det var stämning, julmuisk och det kändes som att vara i Sverige fast lite mer exotiskt i och med vädret. Och det tackar inte jag nej till.

När jag kom hem fick jag en julklapp av min värdfamilj. En All blacks halsduk (NZ rugbylag = NZ stolthet), nyckelring och en prydnadskiwifågel. Ja, helt enkelt julklappar som man inte kan förknippa med något annat än just Nya Zeeland! Telefonsamtal med mamma och pappa som idag har fått campervanen som vi under januari månad ska glida runt i och som de idag har övningskört för att få upp den rätta snitsen. Det var lite läskigt och kändes lite som att köra en lastbil sa pappa. Stabilt läge eller vad säger ni? De har även bunkrat upp kylskåpet i campervanen, gjort sig hemmastadda och allmänt laddade för att möta upp mig. OM 32 TIMMAR SES VI, INGET SKÄMT. PEPP!
Sedan blev det skype med älskade storebror som för tillfället är den enda in the Riordan family som är hemma i Sverige, någon måste trots allt hålla ställningarna. Familjelös som han är verkade han trots allt må fint, inte allt för deppig och blir trots allt omhändertagen av vänner i GBG.

Nu är det läggdags för imorgon är det ännu mer julfirande som gäller. Rock on!


La familia, jul i Mexico förra året

Nu är det jul igen!

Då kan jag härmed säga att det är julafton! Klockan har nämligen passerat midnatt och här sitter jag på andra sidan jordklotet i mitt rum, med gött rödmosiga kinder efter dagens sol, redo för läggdags och fattert inte. Det känns lite tomt, såklart. Den 24 december är trots allt en mycket speciell dag i Sverige. Mysfaktor nummer 1, familjen är på plats, Kalle Anka och gänget på TV och hela det traditionella köret. Det är en stor kontrast, för här i Nya Zeeland är 24:de en dag som man inte ens firar. Julen i sig är långt ifrån Sveriges maxade, här är det definitivt mer chillfaktor, typ gå till stranden, ha en trevlig lunch med familjen och sedan strosa runt som man känner för. Det tycker jag låter ganska perry. Ingen hysteri! Jag drabbas verkligen inte utav att jag inte infinner mig i Sverige, för jag är lycklig, shortsen är framplockade, det är sommar och det är gött å leve!

Imorse när jag vaknade så kände jag mig fit for fight. Utan någon som helst tvekan och med ett nöjt leende på läpparna drog jag på mig dojjorna för att ge mig ut på en härlig morgonjogging runda. Det var liksom som att hurtbullen i mig var tillbaka! Men det sprack, jag kom två gator och sedan var jag tvungen att stoppa. Ett gigantiskt skoskav blossade nämligen upp och nu har jag en fet blåsa på foten. Fail. Så just nu är flipfloppen de enda skorna jag kan gå i, men nu har jag fått sår på grund av dem. Min position just nu: handikappad. Jag och mina fötter är helt enkelt en historia i sig.

När jag vaknar imorgon bitti så ska jag öppna mina två julklappar som jag har sparat, hihihihihihi. Och sedan väntar ett dopp i havet och jullunch hos den svenska familjen här i trakten. Det blir trots allt lite feeling så jag behöver inte gå runt och deppa i min ensamhet, låter bra va?

Från mig här i Nya Zeeland önskar jag er alla en mycket GOD JUL! Bevara mig i hjärtat! Och ät er inte allt för feta!

Sommar och sol = gött

Sommar i Nya Zeeland. Mmm, bara smaka på orden. Det är underbart! Att bli helt uppvärmd i kroppen av den fantastiska solen och bara få njuta. Men jag skulle inte bli förvånad om jag vaknade upp till storm imorgon, det är trots allt Welly jag bor i. Bare älskert. Nej men förutom det svängiga vädret så är det en perry stad.

Har just avnjutit en barbecue middag i kvällssolen ute på terrassen med hela värdfamiljen samlad. Som ett litet välkomnande och en uppvärmning till julen som nu är på ingång. Jul i sommarvärme, fett!

Helga är över

En superbra helg lider nu mot sitt slut! Grunden till att den varit så bra är för att jag haft världens bästa Alice vid min sida. Är det inte lite konstigt att jag har fått helt nya kompisar som jag umgås med men som ni inte har någon aning om vilka de är? Jag har grubblat en del över det nu på sistone. För ens vänner har så stor inverkan på en och därmed kan jag nog konstatera att jag är en helt annan människa här i Nya Zeeland än vad jag är i Sverige. Det låter lite läskigt kanske, men jag tror nog att det är sant. Då menar jag inte att jag är wannabe någon annan och inte är mig själv, utan jag syftar på hur mycket jag har växt och hur mycket ens omgivning influerar en. Det är omöjligt för mig att visa folk exakt vem jag är här, utan min familj, mina vänner i Sverige, mina intressen, min skola och allt annat som spelar in vid min sida, allt som har format mig till den människan jag är idag. För jag anlände hit helt på egen hand, med mitt utseende, min personlighet, mina kläder och prylar, faktorer som gav folk jag träffade en bild av vem jag var. Inte mer än så. Och det är lite frustrerande, ibland önskar jag att folk kunde få kliva in i min värld och lära känna den svenska Julia, men så fungerar det inte. För jag är här i Nya Zeeland för att få kliva in i andras världar. Och det är coolt! Och nu när man börjar få riktigt tajta relationsband så delar man mer och mer. Genom kort som är tagna vid olika sammanhang under mitt liv och konversationer om mitt liv i Sverige så får sig i alla fall folk en liten ”titt in”.

I fredags lämnade en av mina bästa vänner här landet för att återvända till Italien. Jag vart helt emotional och det blev en bölande Julia på flygplatsen för att säga farväl. För det blir verkligen ett tomrum när någon ger sig iväg. Ger sig iväg från drömvärlden och återvänder till den riktiga. Det är faktiskt så det känns, som att jag lever i en dröm som är sanning! Därför kommer det nog bli sjukt att en dag sätta sig på planet och åka hem, herregud vilken obeskrivlig känsla. Som tur är är Europa kompakt och därför vet jag att vi kommer att ses igen, i alla fall någon tröst.

Jag och Alice hade sedan myskväll hemma hos mig och hon sov över här. Prat, chill och film. Perry fredagskväll. Igår åkte vi in till stan och jag träffade Valtteri, en helskön finne som jag lärde känna på Sydöresan som nu var i Welly på en kort visit. Random. Sedan åkte jag med Alice hem och vi började lägga ett pussel som vi köpte. Ja jag vet, lite kärringvarning i det hela, men ack så kul och beroendeframkallande det är med pussel. Och jag och Alice är super seriösa och taggade, pussel = underskattat och är numera nya hobbyn. Vi lagade mat och funderade skarpt på att köra en favorit i repris softkväll, men vi ryckte upp oss, begav oss ut till ett party, träffade störtskönt folk och hade det skitkul!

Och idag får man ta smällen. Jag ockuperar sängen och ska inget annat än softa järnet. PEACE

Posten rullar in som den ska, det går bra nu

Det är verkligen underbart att få post när man är så långt hemifrån. Att komma hem till huset, öppna min rumsdörr efter en dag ute och plötsligt få syn på ett paket liggandes på sängen, redo att slitas upp. Jag kommer på mig själv vid dessa stunder, då jag överväldigas av lycka, stirrar på paketet ett tag innan det är dags att öppna upp det, blossar upp i ett stort leende, förvandlas till ett lyriskt litet barn som äntligen ska få öppna sina julklappar och känner mig som en pirat som just funnit äkta guld. Japp, ni har nog bilden framför er nu. Jag överdriver inte utan så kul är det faktiskt! Jag firar med enmans disco på rummet hela natten lång, ni i Sverige vet inte mycket om vad PARTY innebär längre. När jag kommer hem så ska jag lära er. Så, för att sammanfatta, om ni någongång känner för att göra mig riktigt glad så vet ni vad som gäller: post is the shit!

För några dagar sedan fick jag post av mormor och morfar, ett paket innehållande smått och gott men mestadels choklad. MUMS. Svensk choklad in my <3, det säger jag då bara. Dumle, marabou, daim och Karl Frazer. Mitt rum har förnuvarande vissa liknelser till en chokladfabrik, och det är inte ofta jag fått uppleva en sådan känsla. Mitt chokladberoende är i nuläget uppe i hundra och abstinensen ökar successivt, minut för minut just nu i skrivande stund. Men självklart är jag sparsam, det är trots allt en dyrbar gåva som jag numera har i mitt rum. Borde planera hur mycket jag får äta varje vecka så att det räcker så länge som möjligt. Haha jag älskar att vara fetto och jag är verkligen inte bitter! Jag svävar på moln.

I paketet fick jag även en svensk kalender för år 2010, en Åsa-nisse & Lilla Fridolf tidning som jag nog snart ska bläddra mig igenom, en liten ängel för att få upp julstämningen i mitt rum (ja den är just nu på bott) och det roligaste av allt: ansjovis, så att jag kan tillaga den absolut svenskaste maträtten: Janssons frestelse. Det kallar jag humor, tack mormor och morfar!

Jag fick även ett paket från mamma och pappa med lite kläder som jag innan saknade här i min garderob. Tro mig, det var ett helvete att packa ned 20 kg till Nya Zeeland när man vet att man ska vara borta ett helt år. Natten innan resan var fan hektisk! Och så fick jag även mina gamla pärlgrejer så nu är det tillverkning så det bara ryker om det. Pysseltjejen_91.

Jag har även ett litet julklappshörn och jag är så stolt över mig själv. För jag svär, jag har inte öppnat dem än. Det är trots alla bara två men kanske blir det fler. Min plan är att öppna dem den 24 för att få upp en gnutta julaftonfaktor, för här är det den 25 som gäller, inget trams den 24.

Idag har det varit kanonväder och det känns underbart att jag har en hel sommar framför mig som jag ska njuta av fullt ut! Nu blire en lugn filmkväll för min del.

Riordans invaderar NZ

Jag har varit bortrest i 155 dagar nu. Det är = 22 veckor. 5 och en halv månad. Det betyder att halva tiden av mitt utbytesår här i Nya Zeeland nu har passerat. Jag vet inte riktigt vad ni säger, men det kallar jag galet!

Och en annan galen sak är att mina älskade päron just NU befinner sig i samma land som mig. Distansen som jag vid det här laget är så van vid är nu längre inte densamma. Det finns inga länder mellan oss, inte heller några hav. Endags roadtrip så är jag där, det är liksom på det stadiet vi ligger på nu. Ingen 48 timmars resa. Och det känns SKUMT och overkligt att tänka på att de faktiskt är här nu på samma mark men att jag inte är hos dem. Mamma och pappa anlände nämligen till Auckland, storstaden långt upp norr här på nordön, denna morgon där de hälsar på polare. Och om 10 dagar, TIO DAGAR (!!!!!!) är det dags för mig att flyga upp till dem. Senast var den 14 Juli på tågstationen i Karlstad, då det var dags att ta avsked eftersom jag skulle bege mig ut i vilda världen. Det var ett stort steg, inte bara för mig utan även för mamma och pappa som tvingades släppa ett stort tag om mig, dottern deras. Och det är inte lätt att "bli av med sina barn", men, någongång ska det ju ske och det är naturligt. Hur skulle världen se ut om man aldrg hade släppt taget om sina familjer egentligen? Då skulle man behövt bygga en jädrans massa herrgårdar för att knöka in släkten under ett och samma tak. Jag är stolt och enormt tacksam över att de lät mig ta denna chansen och att de givit mig otroligt mycket support.

Snart ses vi igen och jag kan inte förstå att det är sant!
Det här kortet är taget ute på gården i Rinnefors (bushen) dagen innan det var dags för mig att ge mig av.

Älskade vän

Du kommer alltid att finnas med mig i mina tankar, i allt som pågår runtomkring mig och i alla händelser som kommer att inträffa i mitt liv. Alltid. Du giver mig styrka och mod. Du peppar mig till att leva fullt ut, att göra galna saker och att komma ihåg att älska livet. Du visar dig i drömmar som gör min dag efteråt, i solens glimmande strålar som värmer upp hela min kropp, i havets fridfulla brus och mäktiga vågor, i alla dessa barndomsminnen som är en sådan stor del av mig och i levande människor som påminner mig så mycket om dig. Men du kommer aldrig att kunna finnas med mig på samma sätt som du kunde för två år sedan, innan den 10 december inträffade, en dag som förändrade mitt och många andras liv. Den dagen då vi fick reda på en nyhet som bara inte existerar annars. En mardrömshändelse som var verklighet och skulle förbli det förevigt. En sådan som man annars bara hade läst om i tidningen och sett på TV nyheterna dag efter dag, men en sådan som man aldrig själv kommer att bli drabbad av. Tror man. Men rätt som det är så kan den mest overkliga och skräckinjagande händelsen faktiskt inträffa, helt utan förvarning. Att man går miste om någon mycket kär.

Jag har lärt mig så mycket genom den dagen, verkligen. Så mycket om mig själv och livet. Att en mardröm kan faktiskt bli verklighet. Att det finns ingen som helst garanti på livet. Att vad som helst kan hända. Att ta en dag i taget och leva dem fullt ut. Att njuta av varje litet andetag, varje liten stund, trots att den stunden kanske inte just är den perfekta, för, jag lever trots allt. Att göra saker som jag känner för att göra. Att uppskatta allt som jag har här i livet och visa det utåt. Att aldrig ta folk förgivet. Att träffa folk som får mig att må underbart. Att säga till vänner hur mycket jag älskar dem. Att vara nära min familj. Att alltid vara ärlig. Att våga prata om sådant som gör ont. Att visa mig skör inför andra människor. Att sorg läker. Att livet är ett ända stort mysterium. Att man måste acceptera sanningen. Att stanna upp då och då, se mig omkring, tänka tillbaks på allting som hänt, vart jag befinner mig just nu och tacka för att jag faktiskt lever.

Jag vet många som tycker att det är jobbigt att öppna upp sig om sådana här saker. För just döden är ett så känsligt ämne. Men jag mår bra av att skriva om det, släppa ut tankar och känslor och låta andra få ta del av dem. Att faktiskt prata om det som har hänt. För jag vill aldrig glömma bort min fina barndomsvän Adrian, en person som var som en bror för mig, som var min brors allra bästa och speciella vän, min familjs närmsta familjs son/bror och en mycket omtyckt person hos många. För det är inte rätt att sluta prata om sådant och jag tror att människor som inte längre finns bland oss vill att vi ska bevara dem, komma ihåg dem och prata om dem. Det tror jag. Och just nu tänker jag extra mycket på dig, nu runt julen då det inträffade. Avtryck i hjärtat stannar förevigt, älskade ängeln.

Det är den 13:de december. I Sverige råder det lussefirande till MAX. Och när jag vaknade den här morgonen så kände jag inte luciavibben överhuvudtaget, för den högtiden finns inte här i Nya Zeeland. Och förstår ni vad B det låter när jag försöker förklara vad det är. "You walk with a long white fullbody dress, the boys wear a papercone on their head and the girls glitter, you walk in a line and you sing songs". Folk måste ju tro att vi är dumma i huvudet i Sverige. I alla fall, det blev ett mysigt firande i Botanic Garden ikväll där den europeiska organisationen anordnade Carols by Candle night, "get into the christmas spirit" är målet typ. Jag åkte dit med en svensk familj som bor här i samma område som mig som jag har träffat nu några gånger, jätte trevligt! Ca 8 olika länder representerade ett framträdande och för Sverige fanns det ju inget mer passande än Lucia. Och vem blev bara sådär utsedd till Lucian? Jorasåattde. Det blev att ta fronten och det var jag inte riktigt förberedd på! En mysig kväll med glögg, lussebullar, pepparkakor, knäck, hallongrottor, en massa körer och skakigt väder som det varit hela veckan.

Nu säger jag godnatt och här kommer kvällens bild med årets lucia.

Skolbal

Igår kväll (och natt) var det skolbal som gällde och det var utan tvekan en kanonkväll! Det var alltså baldebut för mig och därför kändes det lite extra speciellt att få vara med om den här på Nya Zeeland. Tillställningen anordnades på ett fint ställe placerat vid hamnen och det kändes rätt så vuxet att glida in där och blicka ut på den fridfulla utsikten. Det bjöds på god buffé, DJ som flashade med riktiga radiodänger som I make the good boys go bad och I got a feeling, dans, hey makarena, mingel och härligt umgänge. Det vart lite segt efter ett tag men runt 11 snåret bar det iväg på förfest för att sedan gå på det arrangerade afterballpartyt där en massa folk dök upp. Dans för HELA SLANTEN och inget annat än klackarna i taket, det var det som gällde. Timmarna bara svepte förbi och jag och Katrine somnade på minuten när vi kom hem kl fem inatt. Kick. Ass. En superlyckad kväll med underbart folk, ett fint minne att bevara från mitt utbytesstudentår!

Kvällens mysterium: Min klänning är mörklila. Men som ni ser på korten så ser den inte en minsta lila ut, för det är inte jag som har gått och blivit färgblind va? Alla kameror vägrade att snappa upp färgen, det gick liksom inte. Det gjorde mig lite ledsen i ögat. Men seriöst, är inte detta lite skumt? Kanske har jag lyckats köpa till mig en riktigt unik klänning.

Vardaglig konversation

Nya Zeeländare: So, where are you from?
Jag: I'm from Sweden.
Nya Zeeländare: Oh that's cool! So, how is it in Switzerland?

Slutsats: Nya Zeeländare är idioter.

Nu ringde jag just hem till bushen i Sverige och fick en nyvaken mamma på kroken. Hon lät ganska groggi, det var inte en vacker hörsel. Förlåt, men stönig och jobbig som jag är och eftersom jag på BUSHUMÖR idag så vägrade jag att lägga på tills mamma eller pappa svarade. Envis dotter. Och det tog ca 12 signaler, hehehe. Men jag tänkte att kvart över 12 på natten inte var så där värst farligt. Mamma sade att pappa vägrade gå upp ur sängen och prata med mig. TACK, det kallar jag äkta kärlek. När ens dotter ringer från andra sidan jordklotet, det är tacken man får! Blir ett samtal ikväll istället när gamlingarna har vaknat till liv.

Nu ska jag ut på gården och njuta av sol för vädret är toppat! Och imorgon har jag min livs första bal, hold your horses!

Svenneferre

Livet i Wellington är en klass i sig. Att vakna upp på morgonen och aldrig vara säker på vad dagen har att erbjuda, det är fantastiskt. Jag är annars van vid att tappert gå in med inställningen av att vad som helst kan hända, dagen är inte förutsägbar. Men tyvärr fick man sig inte en sådan där fet surprise så ofta som man önskade, Arvika är trots allt en håla. Men här händer det. Ständigt. Det ena leder till det andra, sammanträffanden på sammanträffanden och det gör att livet är underbart spännande!

Igår när jag skulle köpa mig en varmchoklad på ett café stod tre personer framför mig och pratade svenska. COOLT. Så det blev en fika tillsammans med dem och kvällen bjöd sedan på svenneferre för hela slanten hos Erika och Mariell som bor ihop mitt i centrum, gatan som jag så ofta strosar runt på. Där var även Malin som är au pair och två backpackerkillar. Det kändes overkligt och mycket skumt att kliva in i en lägenhet med enbart svenskt umgänge, som att vara i Sverige för en kväll. Det blev Eddie Meduza, Håkan Hellström, jullåtar och en jädrans massa dängor. Känslan när runkeball sattes på är obeskrivlig. Jag hade en kanonkväll och fler kommer det att bli!

Idag blev det en shoppingdag med Mariell eftersom jag behövde en klänning, jag har nämligen skolbal nästa vecka. Och det där med klänningsshopping har aldrig riktigt varit min grej, men nu jädrar var det dags och jag bestämde mig slutligen för en. Känns gött, bilder kommer väl antagligen efter balen. Nu ska jag sova eftersom jag inte kan ha min eleven o'clock sovmorgon imorgon. Hjälp hur ska detta gå? Vi ska i alla fall åka på en bilutflykt med familjen till något ställe en bit utanför Welly.

Night night! Och här kommer ett litet klipp från gårdagen. Pepp?

Barpianist, framtida yrke

En kopp yogi te slank fint ned i maggropen såhär innan läggdags. Spicy, lite krut i och mycket god smak, lite karaktär ska det allt vara.

Två dåliga nyheter:

1.Min Ipod display är pajjad. VAD I HELVETE HÄNDE? Igår när jag satt i bussen tog jag upp min Ipod för att ha en liten musikstund som jag alltid brukar ha under bussrundorna. Och till min fasa fick jag en surprise, displayen visade en stor svart prick med vit och grå bakgrund. Jag hyperventilerade, stoppade snabbt tillbaka Ipoden i väskan igen för att smälta det jag just hade fått skåda. Jag lät den vila i sisådär några minuter och tänkte att det nog skulle bli bra igen nästa gång jag tog upp den. Men så var inte fallet. Ingen vacker syn. Vad gör jag nu?

2.Igår när jag tvättade trodde jag att jag använde ett fläck borttagningsmedel. Det visade sig i slutändan att det var blekningsmedel. Vad betyder det? Jo, att två av mina blåa tröjor nu är designade med vita prickar här och där. Det ser förfärligt ut. Kom och hjälp mig.

Min dag: Sovmorgon till kl 11. Suverän nudelsoppa (jag svär jag har lärt mig göra världens fräschaste och godaste) till frulle/lunch. In till stan runt två snåret för att hänga på pärlshoppen och dra en kaffe med Katrine och Alice. Hem och äta middag. Ännu en stadstur för att ha stormöte på en italiensk restaurang/café eftersom Lucas den härligaste brasilianaren åker hem denna vecka. Och där fanns ett piano och efter en massa snälla Julia så satt jag där som underhållning och lirade på. Det var underbart och mycket uppskattat av både personalen och restauranggästerna. Slutade med att jag fick en exklusiv nougatchoklad som belöning av restaurangen och de sade att jag får komma när jag vill igen. Att jag kan få gratis pasta mot pianospel om kvällarna. Succé?