Dunedin och bonnelandet

Det är meningen att det ska vara sommar i Nya Zeeland. Januari är trots allt högsommarmånaden. Jag vet att jag i era öron låter lite gnällig och bortskämd. Självklart har jag hört om det brutalt kalla vädret som ni tvingas genomlida där hemma i Sverige. Det har jag inte kunnat gå miste om med tanke på alla stackars facebookstatusar, minus 30 grader är trots allt inte helt ok. Det har gått över styr. Något är fel. Och jag tänker på er med ett litet (stort) egoleende ganska ofta. Ni är ihärdiga! Men nu har jag faktiskt rätt att klaga. Befinner man sig på andra sidan jordklotet i ett land som Nya Zeeland så förväntar man sig ändå sommar och sol vid det här laget. Men så är inte fallet. De senaste fem dagarna har fört oss tillbaka till novemberkänslan. Ständigt regn, isiga vindar och hör och häpna, HAGEL. Då fick jag huvudvärk. Två dagscitat som sitter mitt i prick: Pappa: "Jag ser sol, om 10 minuter kommer sommaren!" (jag och mamma tittar huttrandes ut från camerpvansfönstret). Mamma: Det var som fan, första dagen på ett bra tag som jag inte har dragit på mig långkalsongerna!" Nya Zeelands mest ostabila sommar och Sveriges typ kallaste vinter; är det globaluppvärmning jag hör?

Jag har i alla fall inte låtit vädret deppa ned mig, jag har haft en fin vistelse i Dunedin. Och Dunedin ligger trots allt mycket långt ned på Sydön och där är det kallare. Först hälsade jag på Kaz i några dagar och sedan Angies familj som jag bodde med sista veckan i Dunedin innan det var dags för mig att flytta till Wellington i september. Jag trivs så bra tillsammans med dem och jag känner mig verkligen så välkommen och som en i familjen. Och det är en speciell varm känsla, att faktiskt sitta i ett vardagsrum med en familj som man tekniskt sätt inte hör ihop med men som man smälter in helt naturligt i. Och det var trots allt den familjen som räddade mig i nöden, då jag mådde så oerhört dåligt pågrund av vädfamiljen som jag först bodde i och det chockerande dåliga stödet jag fick av min organisation. Dunedin förknippas med så många dåliga, starka och smärtsamma minnen för mig och de har kommit upp extra starkt nu när jag varit där igen. Vuxna människor som trampade ned mig, panikångest och så långt hemifrån. Jag levde faktiskt i en mardröm. Men som tur var hade jag mina asiatiska mates, mina änglar att luta mig tillbaka hos och sista veckan så fick jag turen att byta familj. Byta till en underbar familj, få uppleva hur häftigt det var att bo i värdfamilj. Att få det bekräftat för mig själv att det inte var mig det var fel på. För det var det jag fick höra av min organisation, att jag inte var en passande utbytesstudent. Helt otroligt. Som tur var fick jag en bra sista tid i Dunedin, flyttade till Welly och sitter nu i en campervan med mina päron och semestrar. Livet vänder alltid.

Imorse lämnade vi Dunedin och nu är vi tillbaks på vägen igen. Vi befinner oss just nu på en bondgårdscamping omringade av lamadjur, får, höns och andra spännande djur som vi har roat oss riktigt mycket med ikväll. Farmlivet har verkligen sin unika charm Tittar ni in imorgon igen får ni se en liten bildserie.Värmen är på, raggsockorna likaså, vi hoppas på varmare väder för framtiden och förbereder oss nu för läggdags. Jag anar att det inte blir någon sovmorgon, antagligen kommer tuppen gala vid gryningstid.

Jag har precis läst en nyhet som inte går att ta in, som inte hör till sanningen. Som påminner oss om vilken sorts värld vi lever i. Att det finns människor där ute som har kapacitet till att döda. Bahman, jag kände dig inte jätteväl men nog för att bli berörd och nog för att ha samlat på mig fina minnen tillsammans med dig som jag nu sitter och tänker på. Du var den klyschiga killen alltid på humör med ett leende på läpparna och du har fått mig att skratta många gånger. Vila i frid ängel!