Verkligheten

Tänk att jorden kan skaka av det som har skapats på ytan.
Att marken kan skälva.
Att världen är full av vrede som vi inte kan kontrollera.
Att det brinnande klotet ibland inte orkar hålla emot längre.
Att våra hjärtan en dag blir jord.

Saknad. Smärta. Tomrum. Ensamhet. Död.
Inristade spår som sedan inte går att suddas ut.
Bitar som hör till i livet.

Lämna för att upptäcka det som väntar därefter. Det som vi kallar för döden. Jag sluter mina ögon, blundar hårt och tänker på att vissa mister sina liv så plötsligt. Tänker på att barn svälter ihjäl. Försöker att känna långt in på djupet men känner faktiskt ingenting alls.

Det är tsunami varning i Nya Zeeland.

Där bor jag.
Där har ni mig.

Idag har jag varit ute och surfat. I min fantasi.



Jag är fortfarande sjuk. En trötthet som förlamar och lägger sig som en matta längs pannan. Som hårda stenar i nacken. Tänk att så mycket snor kan produceras på så kort tid i näsan! Jag mår bra också. En somrig vindig söndag har spenderats hos Alice då jag stickade och hon sydde. Då vi pratade och chillade. Jag blev bjuden på jättegod mat av hennes faster och farbror som hon bor hos. Så fint. Då jag fick hosta, klia mig i ögona, sitta med mjukiskläder och mussepigg strumpor på. När jag sedan gick av bussen för att knalla den lilla sträckan till min husdörr så tittade jag upp på den vackra fullmånen och tänkte att jag aldrig skulle glömma det ögonblicket.

Ge mig en bil och körkort också

Jag saknar att köra bil. Att övningsköra. Att göra Värmlandsvägarna osäkra, igen. Jag saknar att få gråta efter ett intensivt övningskörningspass för att äntligen få släppa på den oerhörda pressen som man under den senaste timmen har tvingats bära på. Att känna hur tårarna dryper ned längs kinden och att få smaka på de salta dropparna. Att få släppa de där jävligt höga kraven och ansvaren som uppstår när man försöker sitta stadigt och tillbaka lutad i förarsätet med foten placerad på gaspedalen.

Jag saknar att få snegla på en utav mina föräldrar som sitter i framsätet, tätt intill mig, minst lika konsentrerad och sammanbiten som jag är. Att sitta och klura på vad den andra personen tänker på, om den är otrygg, spänd eller kanske till och med fullkomligt avslappnad som jag för det mesta tippar på. Att handskas med konflikterna och missförstånden som dyker upp. Att få skrika av sig irritationerna som skapas. Känna på hur onaturligt och läskigt det känns med ombytta roller. Att det helt plötsligt inte finns någon som helst kontroll längre, ingen som helst garanti. Att känna tillit.

Jag saknar den mäktiga känslan av att köra i 90 kilometer i timmen på en stor motorväg. Av att höra motorn bullra och se hur gasmolnen pruttas ut från avgasröret. Den mäktiga känslan av att känna hur självförtroendet växer för varje gång en felfri biltur passerar. Att få höra fina komplimanger efteråt som får leendet att blossa upp och stoltheten att värma inombords. Att känna att man behärskar bilen mer och mer för varje gång man sitter i den. Se utvecklingen. Att hela tiden ta nya steg. Hålla ögonen öppna trots att man helst utav allt skulle vilja blunda hårt när man ska fatta modet och köra om en bil. Att kämpa utan att kanske få några resultat på ett tag. Att vilja vara proffs och världsvan men inse att man är så långt ifrån. Att kanske till och med känna att man hatar sig själv.

Jag saknar att vilja ge upp men att ändå fortsätta eftersom viljan och gnistan är så stark. Att ha körkort i sikte. Att känna den där rushen och kicken. Att kötta järnet och helt enkelt tute å köre.

När jag kommer hem blir det till att plugga teori och satsa. Jag är taggad och redo att ta nya tag efter ett sådant långt uppehåll. Det är nämligen strikt förbjudet för mig att köra här i Nya Zeeland och lika bra är väl det eftersom det är vänstertrafik här. Min hjärna kommer därmed att vara lite smått rubbad och upp och ned vänd när jag kommer hem. Inpräntade mönster som måste suddas ut igen för att inte vara en fara för hela Sveriges trafik. Jag hoppas att mina tappra päron och blivande körlärare är lika laddade som jag är.

Förövrigt har jag unnat mig själv en helt ledig dag idag. Är man sjuk så är man och för att bli frisk så är det lugna puckar som gäller. Föressten, är det tragiskt att äta choklad trots att man inte kan njuta utav smaken? Choklad är trots allt som en medicin. Vet dock inte om det är lika bull shit som att en cigarett efter maten gör susen för matsmältningen. En lugn fredagskväll som denna kom Steph på sent besök för första gången. Vi är trots allt nästan grannar. Det är coolt att man kan få nya vänner så fort, finns det en connection så finns det bara möjligheter. Nu ska jag med min snoriga näsa njuta av att få sova och vakna upp till helg. Imorgon ska jag på Zoo.

Sjuk helt plötsligt

Det kittlar i min täppta näsa som är packad av snor. Mina bihålor värker, huvudet snurrar och antagligen har jag dragit på mig en feber. Förmodligen inte en fet sådan men tillräckligt för att få mig ligga däckad på sängen och tycka synd om mig själv. Jag har blivit sjuk. Jag vill känna sympati och lite medlidande tack. Helst utav allt skulle jag vilja ha min mamma vid min sida som stryker min panna, kramar om mig, kommer med ny kokt te och pysslar om mig sådär härligt som bara en förälder kan göra. Ibland behöver man få bli ordentligt omhändertagen, tycka jättesynd om sig själv, få låta sin bebissida träda fram, få släppa alla ansvar, be om massa småsaker och få vara lite bortskämd utan att behöva skämmas för det eller känna sig skyldig. Och det är faktiskt lite extra känsligt att vara sjuk när man är långt hemifrån och inte har en sådan person vid sin sida. BUHÄ.

Nu gäller det bara att kurera mig, det är mitt huvudord för stunden. Jag går på starka droger som C-vitamin, echinaforce, te, varm choklad och vitlök. Överdoserar C-vitamin eftersom det är ganska beroendeframkallande och gott. Jag tog bussen hem efter lunch och sjukanmälde mig för resten utav skoldagen. Det var det jag behövde trots att solen sken och jag helst utav allt skulle ha velat hänga i skolan. Men kroppen går före knoppen, annars kör man över sig själv. Glöm inte det! Det blev att vila upp mig hemma istället för att snora ned folket på skolan, gå runt som en zombie och klaga på hur dåligt jag mådde. Det återstår att se hur dagsformen ser ut imorgon men ett mirakel måste nog inträffa om jag ska bli frisk redan till då. Kanske blir det en en ledig dag hemma, en sovmorgon eller kanske till och med upp i ottan redo att ta nya fräscha tag. Jag hoppas på ny energi så snart som möjligt eftersom det känns torrt att vara sjuk och för att det är helg i sikte.

Igår var jag och såg Avatar för andra gången men nu på 3D eftersom inte Dunedin kunde erbjuda sådana moderniteter när jag var där. Det var en vacker upplevelse och det är verkligen en mysig känsla att sitta inne i en salong med en stor duk framför en, ljud som kommer ifrån alla håll och solbrillor på tillsammans med en folkmängd som luktar svett, snarare instängd ungdom. Rätt så imponerande att det efter hela två månader fortfarande är svårt att få bra biljetter till filmen eftersom biosalongen var fullsatt. Kanske är det en slutrush nu då folk panikslaget vill hinna se filmen innan den slutar att visas. Jag älskar Avatarnas värld. Så mycket färg, så mycket liv och så stark koppling till naturen och dess mäktiga, övernaturliga krafter. Precis som alla andra freaks där ute så skulle jag också vilja vara en Avatar, i alla fall för en dag.

Bunkrar upp för vintern

Jag har påbörjat ett stickningsprojekt, YES! Det var ett bra tag sedan nu och därför är jag taggad till tusen. Jag älskar att sticka, det är en sann hobbie för mig. Man ska inte underskatta gamla tanter som spenderar hela dagarna åt att hålla i två pinnar för det är så roligt och man använder sitt kreativa sinne för att skapa något på egen hand som man sedan kan använda. Home design så att säga. Nu håller jag på att sticka en halsduk med ett vinrött garn med possum i. SÅ himla mjukt och gosigt. Köpt från Queenstown vilket gör det hela ännu lite flashigare. Kortet här nedan är taget från dagens design lektion då jag och min trogna stickningsvänninna Alice sitter i full fokus med ögona riktade mot inget annat än det som hålls i händerna. Vill ni beställa något som är design a la Julia så gör det, kanske é jag på.

Familjeläget och sommarfestival

Mitt bloggande har inte varit så värst imponerande på sistone, det kan jag då medge. Det känns nästan lite som att jag har kommit av mig på den fronten, tappat stinget, kanske till och med tappat talangen? Ibland känns det så, då det finns så mycket man vill skriva om men som heller inte känns nödvändigt. Men den här bloggen är lika mycket till för mig själv som för er så kanske ska jag låta mitt ego få träda fram ännu mer och bare skrive som jag känner fört som en värmlänning skulle sägét.

Förvarning: Det blir ett långt inlägg idag.

Familjen har vidgat sig. Storleken är den största möjliga eftersom alla rum är upptagna för stunden. FULLT HUS. Vi är sammanlagt nio personer som bor under samma tak, eller rättare sagt, nio familjemedlemmar. Sedan kan man diskutera hur stark familjekänslan är i och med att jag mer känner mig som en inneboende än ett ”barn” som har fått nya föräldrar. När jag är hemma om kvällarna så blir det häng på rummet efter middagen eftersom det inte finns så mycket annat att göra. Alla håller sig i sina egna rum och vad jag saknar är att känna en starkare familjesamhörighet, så som det till exempel var den sista veckan i Dunedin då jag fick kliva in i en riktig familj. Nu lever jag istället i rena rama mixen som känns lite mer som ett kollektiv. Jag saknar att få mer frågor om vad jag gör, hur allt flyter på och hur jag mår. På ett sätt är det skönt att ha det så lättsamt och avslappnat, men ibland känns det bara som att min värdfamilj skulle kunna lära känna mig så mycket bättre om de bara lade ned sig lite mer. Jag vill liksom inte komma och bara babbla på om allt mellan himmel och jord utan att få frågor om det för det vore ju ganska galet.

Samtidigt passar det mig utmärkt att ha så mycket utrymme och ensamtid. Jag känner ingen press av att jag måste tillbringa tid i hemmet och därför är jag inte hemma så värst mycket nuförtiden. Det sociala livet rullar på imponerande bra och jag är trots allt här för att uppleva så mycket som möjligt och det gör man bäst genom att ta vara på tiden. Självklart spenderar jag många vardagskvällar här hemma men blir det för ofta så skulle jag nog känna mig uttråkad. Huvudsaken är att jag trivs och det gör jag utan tvivel i min värdfamilj. Det är alltid en härlig och lättsam stämning i hemmet, alla har sin charm, jag älskar att bo ihop med asiater, maten är i mormorklass men med en annan karaktär, vi skämtar och allmänt fungerar bra ihop. Jag känner mig trygg, hemmastadd och välkommen samtidigt som jag får mycket frihet och egen tid. Jag klagar inte på mitt värdhem men delar bara med mig av hur jag känner. Alla värdfamiljer har nog sina positiva och negativa sidor.

Igår anlände ännu en student till huset. Hon är tjugoett år, kommer från Japan, är här för att studera engelska och bor vägg i vägg med mig nu. Så, för att klargöra det hela så har jag hela fem värdsystrar. 1. Marlene som jag tveklöst kommit närmast och som jag är jätteglad att ha i hemmet. Vi hänger, pratar och spenderar tid med varandra och hon känns redan som en värdsyster. 2. Linda från China som är ganska svår att kommunicera med. 3. Amanda från China som bott här i ca 6 år. 4. Sutin, som bor här tillsammans med sin pojkvän och som är den enda riktiga dottern i familjen. 5. Nykomlingen, Misato, lätt att komma ihåg eftersom jag tänker på Miso soppa. Jao, rätt skaplig mix ändå?

Trots antalet är det långt ifrån trångt eller fullt ös i huset. Det är lugnt och fridfullt och det beror nog på att den äldre generationen arbetar, går och lägger sig tidigt och för att vi håller oss för oss själva. Det känns coolt att bo tillsammans med en sådan här mix av människor. Det är lärorikt, spännande och exotiskt. Inte kunde jag tro att allt som har med Asien att göra skulle bli vardag för mig här i NZ. Jao, mina ögon är inte desamma längre och min diet består inprincip av Asien food.

Helgen var super. I lördags var det festival time eftersom Homegrown gick av stapeln. Det var strålande väder och fest för hela slanten. Festivalområdet var nere vid hamnen och det var uppsatta partytält med stora scener. Alla band var Nya Zeeländska och för min del blev det tre konserter, två sköna, svinbra reggae band som jag tidigare sett och sedan ett grymt avslut med ett band vid namn Kora som lyckades att få hela publiken i tans. Sällskapet var perfekt och jag är så glad att jag har fått fler vänner som jag nu bara kommer att umgås mer och mer med. Det blev en girlsday med Miriam som jag varje dag får skjuss av till skolan (lyx med personlig transport), en ny polare vid namn Steph som är helskön, samma gamla vanliga Alice med flera. Suverän dag som avrundades några timmar in på midnatt. Helgen avslutades igår med bio ihop med Alice och Steph. Vi såg filmen Nine, en annorlunda rulle med en helhög babes som skådisar. Snacka om maxad line-up alltså! Den fick mig på bra humör och filmens motto får nog bli: Be Italian, live the days as it would be your last! Det är en perfekt människa det!
Jag och Stephanie. Bäst var när en helgalen fight bröt loss i publiken precis där vi stod, då det blev bitch slapps, hårdragning och hela köret, då Stephanie ställde sig mitt i med inlevelse och sjöng Don't worry, about a thing, cause every little thing... som spelades i bakgrunden. Vad är en reggaespelning utan en Bobban cover egentligen?


Mitt mål för framtiden är: Fler inlägg - kortare inlägg.

Smygbloggar pa skolan

Har kommer rapporter direkt fran skolan. DE E' CHILL. Sitter i skolan nu och har Aghriculture. Jag andrade mitt schema, istallet for Painted word som inprincip motsvarar Kulturhistoria sa bytte jag till detta amne dar man studerar trad, vaxter och allt som har med naturen att gora, typ. I slutet av denna termin ska vi dra pa en trip till en Vinodling dar vi ska fa tillverka varan egen haxblandning. COOLT. Dafor kandes det vart att byta amne. Nar min larare forra lektionen namnde Dante, paradiso och hela den faderittan sa tankte jag bara, inte igen. Ett byte behovs sa det blev det ocksa. Just nu har vi enskilt arbete pa datorn och jag googlar for fullt pa olika tradsosrter, party party. Inte direkt det roligaste jag gjort i mitt liv men eftersom jag inte behover credits, vilket Nya Zeelandska elever samlar pa sig istallet for betyg, sa har inte jag nagon vidare press pa mig och sitter darfor med gott samvete och skriver. Det ar lite som att ha ett sabbatsar men att ga till skolan, vara trevlig, gora det man kanner for och ja, allmant chilla.

Har en lektion kvar, Outdoor Education. Sedan ere helg och drama. Imorgon ska jag pa en heldags musikfestival nere i hamnen som jag just har snott at mig pa internet eftersom biljetterna var slutsalda. Ha en bra helg!

Skolkort och drama

Skön första dag på en ny vecka. Ny vecka, nya möjligheter, det är så man brukar säga va? Härlig dag i skolan där musik, design och skolkort stod på schemat. Självklart spenderade jag hela gårdagskvällen åt att posa framför spegeln så att jag skulle få till den perfekta looken! Seriöst så tror jag att jag kommer att se förjävlig ut eftersom blixten var en klass för sig. Men man vet aldrig, spänningen återstår. Tur var väl att jag inte tog det enskilda.

Ämnena jag har valt att läsa i skolan är Music Performance, Farbrics Design, Painted Word, Film and Television och Outdoor Education. Schemat känns stabilt och varje dag är stimulerande och givande. Varje skoldag startar klockan 10.20 och slutar 15.20 med en hel timmas lunch brake. Ja, det är ganska slappt och jag älskart.

Idag har jag börjat i en drama grupp! Det var suveränt. Först hade jag tänkt att bara chilla i bakgrunden för att se vad det var för slags stuk på det hela men jag blev inbjuden att delta och så blev det. Jag har varit sugen på att få till en regelbunden aktivitet här i Wellington, något utmanande, lärorikt men samtidigt något roligt och då dök drama upp som ett hett förslag. Några kompisar från skolan tipsade mig om den här teaterföreningen och en utav tjejerna är med i min grupp. Egentligen behöver man göra en audition för att medverka men eftersom att jag blev erbjuden att vara med idag så räckte det för att charma min drama lärare som verkar riktigt bra. Jag känner mig mycket lyckligt lottad och glad att jag var med idag eftersom jag snodde åt mig sista platsen! Det var nämligen en tjej som egentligen skulle göra en audition idag men min drama lärare sade att han skulle dissa henne och ge mig platsen utan att behöva konkurera om den. V.I.P. Så framöver har jag drama 4-7 varje måndag och fredag. Fett!

Nu kommer Alice hit för en sleep-over night på en vardag, alltid lite extra busigt på en veckodag.

Minnen

Tårar fälls ned från min kind. Mascaran har kletat ut sig och snoret rinner ned från näsan. Jag gråter av både sorg, lycka och saknad. Jag fick helt plötsligt en hemlängtansattack. Ibland kommer det bara helt utan förvarning, som ett slag i magen. Det är som att jag har gått och bärt på något den senaste tiden men jag har inte riktigt vetat vad det har varit. Jag kände för att titta igenom lite kort på datorn och vips så svämmade känslorna inom mig över. Jag började med att titta igenom Peace and Love albumet från i somras, två veckor innan jag begav mig till Nya Zeeland. Första kortet var på en dräggig Klara liggandes i tältet bredvid en random kille som hade hittat in i vårt krypin och det andra på en partyladdad fräsch Linn redo för kvällens bravader. Det gav mig flashbacks.

Idag var det sju månader sedan som jag tog tåget från Karlstad till Stockholm för att därefter sätta mig på första flygplanet till London. Sju månader sedan jag lämnade allt och påbörjade något nytt och fullkomligt främmande. Det var ett tag sedan jag såg er alla och det känns mer vissa stunder än andra. Nu är en sådan stund. Jag tänker på hur mycket mitt liv har förändrats från hur det var innan jag åkte till hur det är nu. Jag var så ovetande i vad jag begav mig in på och nu är jag här och upplever äventyret.

Arvika marten noll 8 med mina två finaste Mirjor
Lägenheten min med fint sällskap innan utgång.
Chill'n and hang'n på Peace and Love 08
Medan vi under 09 körde lite andra bullar
Jora modellande har man allt provat på
RÖCK'N'RÖLL eller vad säger man?
Avskedsfest blev det och kvällens utsedda partyprinsessa skådas på bilden

Juste, idag har det ju varit självaste alla hjärtans dag. Det har varit fullt ös för mig på kärleksfronten, helt utmattad nu. Ni skulle ha sett min gata. KAOS. Så många galna, hektiska, skrikande killar som ropade efter mitt namn och försökte tränga sig in i vårt hus. Som till och med klättrade på väggarna för att ta sig in genom fönstrena. Precis som ormar vet ni. HELT DESPERATA! Liksom vad kan jag göra åt det? Så himla jobbigt att vara så populär. Ok, det var ändå ganska skönt att ha en lugn kväll för mig själv eftersom partner är något jag ännu inte har inskaffat. En bra helg har i alla fall passerat, jag ska sova och imorgon står en ny skolvecka framför mig.

Hemresan klappad

Det finns inget annat som kan få mig att må så bra som musik kan få mig att göra. Förutom kärlek såklart. Att få uppleva den där kicken som man så ofta saknar eller väntar på är verkligen underbart. Det har blivit mycket musik på sistone. I tisdags sjöng jag en duett tillsammans med min värdsyster Marlene, en vacker Ben Harper låt, med en gitarrist och violin som hjälp, inför musikklassen då vi hade våra första framträdanden. Att sjunga och stå inför en grupp människor som riktigt njuter av det man förmedlar, gungar med och stänger ögona är en enorm känsla. Idag blev det ett solo framträdande, en svensk hit, somliga går med trasiga skor, med en gura i handen. Jag har alltid älskat att sjunga men har nog varit lite blyg med att visa det utåt. Men under det senaste halvåret har mitt självförtroende och också min lust vuxit så mycket mer, vilket jag är så tacksam över och kommer att ta med mig i fortsättningen. Jag ser verkligen fram emot att spela mer musik här i Wellington och att lära känna människor på det viset. I skolan har jag ett ämne som kallas för Music Performance, och ja, det är precis vad det låter som. Det finns vissa riktigt begåvade personer i klassen och jag tror att det kommer att bli ett otroligt roligt och givande ämne för resten utav min skoltid här i Nya Zeeland. Det är jag glad för!

Skolveckan har gått fort som bara attan och imorgon är det redan fredag. Tiden går verkligen så fruktansvärt fort. Idag fick jag höra att det är mindre än tjugoen veckor kvar tills det är dags för mig att lämna landet och återgå till det vanliga livet i Sverige. Det låter så lite och det gör mig skräckslagen. Först hade jag tänkt att komma hem till studenten för att träffa alla mina nära och kära, njuta av sommarvärmen och ha ett fullt sommarlov framför mig. En fin tid att komma hem till. Men sedan, för några dagar sedan ångrade jag mig. Jag vill stanna ända in på slutet. Ta vara på hela den här chansen. Inte stå och titta på folk som springer ut skolan när jag vet att jag istället kunde ha befunnit mig i Nya Zeeland. För snart är jag hemma igen. Mitt resedatum är den femte Juli. Om lite mindre än fem månader, det låter genast lite mer att säga det i månader istället för veckor. Vi kör på den istället, för just nu vill jag bara vara här, här och här. Inte för att livet är perfekt här nu, utan för att jag har så mycket mer att upptäcka, så många mer personer som jag vill och har börjat att lära känna och för att det till och med är svårt att skriva på svenska eftersom orden i mitt huvud numera cirkulerar i engelska.

Storhelg i Welly

Ännu en helg i Nya Zeeland är avverkad. Igår var det reggae i stekande sommarväder som gällde. Eftersom att det igår var jamaicakungens födelsedag, självaste Bob Marley, så hölls en dagsfestival igång i en av Wellingtons orter för att hylla honom och hans musik. Det är trots allt mannen som fick just reggae världen att braka loss och musikgenren ett namn att minnas. Nya Zeeland är ett land som älskar reggae och man kan nog säga att reggae är en del av landets kultur. Jag tror att det är bakgrunden till den lugnheten som man så starkt upplever här. Också för att Nya Zeeland är två öar så långt ifrån resten av världens civilisation, ett land för sig självt. Det är coolt hur man faktiskt känner skillnaden på länders stämning och inställning. I Sverige är det så mycket hysteri och stress medan man i Nya Zeeland bokstavligt talat chillar. Jag har inte stressat på snart sju månader och det har varit ofattbart skönt och påverkat mig mycket. Namnet på tillställningen var såklart One Love, ordet som sammanfattar alla Bobbans vackra budord. Han är trots allt en sådan där artist som man aldrig kommer att växa ifrån, tröttna på eller sluta tycka om. Det blev i alla fall en chill eftermiddag med flera olika band, folk, rastamans och lite dans.

Wellingtons största festhelg har även gått av stapeln, sevens. En happening som lockar till sig människor från hela landet och även andra länder, då en stor rugbyturnering hålls igång, folk klär ut sig, då trafiken på en av huvudgatorna stängs av så att folk kan gå runt och mingla runt i sina maxade utklädningskläder och då folk i huvudsak går in för att supa järnet. Galen helg för många helt enkelt men också lugn för sådana som jag som bara gick runt och underhöll mig själv åt att titta på alla partypeople som gick in för det 100 procentigt med deras störtsköna outfits. Frukter, grönsaker, poliser, mackor, muslimer, horor, militärer, ja, you name it. Inte den roligaste helgen jag har haft i Wellington men helt ok. Nu är det dags att sova. En skolvecka står framför mig!

Rödtött

Alltså, VART kom min rudolf med röda mulen näsa ifrån? Jag vet att det inte direkt är något utav en skräll att jag är personen med "lite färg i ansiktet", men nu lyser verkligen nästippen upp mer än vanligt. Som en lampa i ett kolsvart mörker, bildligt talat. Jag klagar absolut inte på att det är sommar men vad jag inte riktigt begriper mig på är vart det kom ifrån. I helgen var det stekväder och då brände jag mig inte ett dugg, fick bara till en härlig bikinilinje som man kan gå och känna sig nöjd och fräsch över. Och ja, jag använde solskyddsfaktor. Men igår satt jag på playan i sisådär en halv timme under Outdoor education lektionen när det var lite halvmulet väder och resultatet blev en ganska stekt fejja. JAHAPP på den sa jag då. Men jag är inte bara röd. Jag har fått höra många gånger i skolan att jag faktiskt är brun också och det är i alla fall ett positivt tecken. Mitt pigment har vuxit till sig lite med åren och tack gode gud är väl det. När jag var liten var jag mer den som fick solexem titt som tätt men nu kan jag inte komma på när jag drabbades av det senast. Jag är inte den högsta graden gingerkid utan en härlig mix skulle man nog kunna säga?

Skolan är igång och imorgon är sista dagen på den här veckan. Den har svept förbi mycket snabbt. Jag har inte riktigt fått ordning på mitt schema än och hoppas på att få ändra det imorgon, alla mina klasser är nämligen med year 12 istället för year 13. Det betyder att jag är ganska mycket äldre än de flesta utav mina klasskamrater plus att jag inte umgås med många utav mina vänner i skolan eftersom vi aldrig har klasser ihop. Lite irriterande men hoppas på att det blir en ändring på det inom kort. Så här kände jag mig imorse när jag skådade mig själv i spegeln.

Dags att sätta sig bakom bänken igen

Klockan har just passerat midnatt och en slapp härlig måndag har lidit mot sitt slut. Sista dagen av mitt nästan tre månaders långa sommarlov inleddes med en härlig sovmorgon inpå elva snåret. Sedan frukost slash lunch som det för det mesta har blivit nu på lovet. Vaknar man sent är det lika bra att slå ihop det till ett. Städning av mitt rum, tvättning, chillning och en hel del skrivande. Två brev har lagts på posten, ett till min mormor och ett till mina Oschlo brudar. Så håll utkik i brevlådorna! Jag har även påbörjat ett bokprojekt. Jag ska nämligen skriva en bok om mitt utbytesstudentsår här i Nya Zeeland och nu när jag väl är igång så känner jag bara för att skriva, skriva och skriva. Det är verkligen roligt och jag hoppas att det kommer att bli ett givande slutresultat.

Jag har lite värdfamiljs uppdates. Det har nämligen tillkommit en ny familjemedlem från Österrike. Hennes namn är Marlene och hon är endast femton år, tänk vad modigt att åka så långt hemifrån vid en sådan ung ålder. Hon är väldigt mogen för sin ålder och vi har redan hittat varandra. Jag är övertygad om att vi kommer att ha många fina stunder tillsammans som systrar i NZ och tillbringa mycket tid ihop när vi är i huset. Äntligen har jag en lillasyster att ta hand om!

Efter den delikata nudelsopps-middagen ihop med familjen tog jag och Marlene en uppfriskande promenad tillsammans och några timmar senare kom min fina vän Alice på besök som jag inte träffat sedan dagen efter nyår. Även hon har varit på resande fot och det var underbart roligt att få träffa henne igen. Jag stod ivrigt i väntan ute på gatan för att få krama om henne och även hälsa på hennes fader som är på besök i landet. Både Alice och jag var helt uppspelta i början men efter några timmars umgänge lugnade vi ned oss och kunde prata normalt igen. Det var en månad sedan vi sågs, tänk då hur reaktionerna kommer att bli att få träffa alla kära i Sverige efter ett år. Det blir GÖJ!
Inte så jädra snygga men ack så lyckliga på dagen då 2009 övergick till 2010, nyårsafton på playan.

Imorgon väntar alltså skolan på mig igen och jag ser fram emot det! Det är alltid lite extra speciellt i början av ett skolår. Att få träffa så mycket folk dagligen och att riktigt få komma in i skolmiljön. Jag hade trots allt en slapp inledning på skolfronten i och med att jag alände till Wellington en månad innan det var dags för holidays, så nu känner jag mig redo för mer och tror att det kommer att kännas mycket lättare nu när jag lärt känna och träffat många under sommarlovet. GODNATT.