Sociala livet

Självfötroendet svänger verkligen som en berg och dalbana nuförtiden och det är något som jag inte riktigt är van vid. Jag menar, i Arvika har jag alla mina underbara kompisar, världens bästa familj att luta mig tillbaka hos, en perry skola och fritidsaktiviteter som ständigt rullar på. Jag pratar svenska och kan uttrycka mig hur som helst, chillar runt längs gatorna, hälsar på var och annan och riktigt andas in den hemtrevliga känslan fylld av trygghet. Det värsta som kan hända är typ att få fuck you fingret av Porr Sven, att cykla förbi någon läbbig turk i mörkret på väg till Dottevik (Arvikas ghetto), att rykten sprids fort som vinden eller att en raggare skriker något patetiskt från dunka plåt bilen i brist på annat. Världen är så liten i Arvika. Man känner stadens vibb, oftast lite för bra och därför vill folk där ifrån, komma bort från den inskränkta, patetiska men ack så mysiga hålan. Det var precis det jag ville, på djupet. Jag har hört så många "herregud vad jag är trött på Arvika och vad jag vill bort här ifrån" i mitt liv och jag undrar egentligen hur många som verkligen menar det, som förstår innebörden. Det är så lätt att slinka ut orden.

Men sedan, på distans, så uppskattar man verkligen Arvika på ett annat sätt, precis som jag gör nu. Världen har aldrig varit så stor som den är nu. Mitt hem, min familj, mina vänner och Arvika känns oändligt långt borta. Då menar jag oändligt. Samtidigt befinner jag mig i ett nytt liv som jag inte har mycket pli på än. Det vill säga, jag lever i en mellanperiod. Vart är hem och vart är jag? Vem är du, vem är jag, levande charader. Lite den. Ni har egentligen ingen aning om hur min vardag ser ut, självklart får ni en inblick av den här på bloggen, men jag upplever så otroligt mycket som är omöjligt att sätta ned i ord. Till exempel allt folk jag har runt omkring mig, hur allt ser ut eller sådant som bara cirkulerar i huvudet. Tänk er själva hur många tankar, reflektioner och funderingar ni skapar var dag, trots att ni befinner er på samma plats, kanske på jobbet, skolan eller hemmet. Och jag befinner mig i ett helt nytt universum.

Tillbaks till självförtroende grejen. Igår kände jag mig på topp, sociala framgångar, tog många egna intiativ och kände bara hur stolt jag var över mig själv. Medan jag idag inte alls känner mig lika på hugget längre. Jag har gett mig fan på att jag ska skaffa Nya Zeeländska vänner här i Wellington. Men jag kan lova er att det inte är helt lätt, det kommer krävas tid och en hel del ansträngning. Nya Zeeländska ungdomar är riktigt speciella. Många utav dem verkar riktigt sköna och roliga men viker inte ögat för mig som internationell, ny elev i första taget. När jag väl försöker flika in med något så svarar de riktigt trevligt, men sedan är man borta ut konversationen igen. Det är verkligen så rätt ofta, man får inte mycket credd.

Nu låter det som att jag är ett mobboffer. Men jag är ganska övertygad om att utseende och personlighet inte har så mycket med den här saken att göra, utan det här är bara stilen de har. Dryga, ego och oförstående. En tjej i min Film & TV klass sa att jag kunde komma på fest hos henne på Hallowen när jag frågade vad som händer, men sedan fick jag liksom inte mer information än så, jag vet inte ens vad hon heter. Men det är liksom inte "You wanna come to the party this weekend, you should?" osv. Jag önskar att jag kunde skicka ett gäng till Sverige bara för att få dem att riktigt förstå hur det känns. Däremot tror jag att vi i Sverige skulle vara aningen mer exhalterade av att få nya studenter.

Det svåra just nu är att jag har fem olika ämnen, alltså fem olika klasser. Det är inte som i Sverige där man har en huvudklass, utan här är det väldigt utsrpitt och att det är en stor skola gör det ännu lite svårare. Jag börjar prata med allt fler personer och jag känner att jag är lite på gång i vissa fronter. Det gäller att vara pang på här, typ "I'm here to get real kiwifriends and not to hang out with all the internationals all the time, but it's so difficult because it's like you don't try to speak with anyone that you don't know". Det fick jag sagt till några kiwitjejer igår i min Outdoor klass, då jag satte mig och pratade med dem under hela lektionen medan resternade spelade amerikansk fotball. Och det var riktigt lovande, jag tror att sådant kan ge resultat.

Just nu känns det lite ensamt och drygt, funderar på att köpa mig en pumpa, skära ut den, sätta den på huvudet och gå ut och kasta ägg på folks dörrar för att liva upp det lite. Happy Hallowen!

Min slutfras är att sociala livet går framåt fast det ibland känns som att det går bakåt.

Week-end med japanen

Kaz har sorgligt nog åkt tillbaka till Dunedin. Det blev en kort visit men ack så givande och underbar. Att tillbringa sin födelsedag tillsammans med någon man tycker om på djupet var välbehövligt och riktigt uppfriskande. Det kändes ungefär som att ta en pause från allt, ni vet nya människor, intryck och allt det där. Så härligt att bara få kunna luta sig tillbaka lite. Kaz= levande present, plus att jag fick en snygg t-shirt och bjuden på middag av honom. Vår vänskap är verkligen något unikt och jag kan nog påstå att han är det mest intressanta relationsbandet jag har. Sorry mina älskade värmlandstjejer, ni har blivit kickade. Skojar, ni vet hur mycket jag älskar er <3

Igår fick jag ta ledigt från skolan, inga som helst problem. Vi spenderade förmiddagen på Te Papa, Nya Zeelands nationalmuseum och bilder från det ser ni ovan. Det passade utmärkt eftersom vädret var riktigt ruggigt. När det blåser i Wellington så BLÅSER det verkligen. Den här staden är som en ständigt pågående tornado som tar vilopauser då och då. Och vid sådana dagar och då solen är framme så är det max perry. Vi strosade runt i affärer och jag köpte två cd-skivor, Fat Freddy's drop som är härligt svängig Nya Zeeländsk reggae och som spelar här i Wellington i helgen men som tyvärr är fullbokat, och MGMT som just nu går på repeat i lurarna. Jag köpte mig även en finkavaj, ett ganska vågat köp måste jag ändå påstå men det känns kul att ha något lite extra, utöver det vanliga. Och det är väl det man ska lägga födelsedagspengar på?

I måndags anlände det en ny person i huset, en sextonårig Linda från China. Bara så ni vet, asiater skaffar sig nya namn när de kommer hit till NZ så att det ska bli lite simplare för oss med "normala namn" att komma ihåg. Ännu en ny värdsyster alltså. Något anmärkningsbart med henne är att hon inte tycker om ris. Hör och häpna, en chines som inte äter typ nationalrätten? Jag trodde China och ris hade samma koppling som en moder och dotter har.

B-day!

Då har sjuttonåringen plötsligt blivit arton. Sex, drugs and rock'n roll. Det är nu livet börjar. Inga könstigheter, bare möjligheter. Inga om och men, bara köra på. SWEET AS är nog det lämpligaste ordet i detta sammanhang eftersom det är den näst vanligaste frasen här i Nya Zeeland. Awsome är raknad som etta. Ett land med en härlig inställning det vill säga. Det känns helskumt, jag är inget vår/sommarbarn heller, jag är född i Oktober, det ska vara regnigt, mulet, röda höstlöv som faller ned från träden och en krypande ångestkänsla av att vintern är på G. Nu istället har det varit värsta fina dagen och jag sitter här med rödare fejja än vanligtvis. Herregud, jag hänger inte riktigt med i svängarna!

Jag har haft en härlig dag, absolut inte värsta brakfirandet och maxade födelsedagsstämningen, men bra och fin har den varit och det är huvudsaken. Jag mötte Kaz i stan som hade checkat in på lyxhotellet, han unnar sig själv han. Jag bemöttes av en nyvaken japan när jag knackade på rumsdörren. Juste, det är dags att reda ut det här nu. Caz = Kaz. Jag har alltid kört på Caz för jag tycker det är lite mer feeling men hans riktiga namn är Kazfumi så den korrekta stavningen är Kaz. Det är viktigt att få detta utredat förstår ni, jag vill inte att det ska bli några missförstånd här.

Det blev en heldag på stan och en härlig promenad längs Wellingtons vackra hamn med glass, fin utsikt och efterlängtat/välbehövt sällskap. Sedan tog vi bussen hem för en födelsedagsmiddag med värdfamiljen. Brakmåltid, bubbelvin och tårta, hela kittet blev det. Trevligt att bli lite uppvaktad, men som sagt, skumt kändes det.

Detta blev inte dagens slut, utan jag och Kaz bärde oss sedan av mot tha city igen för att gå på musikalen Mamma Mia! Den breda Nya Zeeländska dialekten och de snabba replikerna här och där gjorde det ganska svårt att hänga med i svängarna och därför var det inte värsta hitten. Kaz metod var att ta lite tupplurar då och då. Jag föredrar definitivt filmen framför musikalen. Men alltså, Abba, jag har glömt bort hur taggad man blir av den musiken. Låt på låt gjorde mig bara mer och mer på hugget, sittandes i publiken.

Artonårsposen, håll i hatten.

Wellington

Planen för den här kvällen var att sitta och garva åt älskade Mia och Klara som mamma och pappa skickade med i paketet från Sverige, men jag tror att något måste ha gått snett i DVD bränningen för det kom inte upp någon bild, enbart ljud. Det var en besvikelse eftersom jag var sugen på att se något lättsamt och ta del av underbar humor, men istället blev det en seriös rulle, I am Sam. Riktigt gripande och kärleksfull historia som fick mina tårar att gå lös. Så, det dög som kompensation.

Idag på förmiddagen fick jag en guidetur runt Wellington av min värdpappa, Rogga. Härligt att få lite proportioner och koll på läget. Och vilken fin stad jag bor i! Det här är Mirarmar, det är här jag bor. Det tar 20 minuter att åka buss in till city. Alltså, det betyder inte att jag bor i bushen, utan det betyder att Wellintgon är stort. Det är inte Hungvik eller Vikene till Arvika vi pratar om, countryside till "byhålan", nu är det större bullar. Miramar är ett samhälle med tät kollektivtrafik, matbutik, restauranger med mera. Så placeringen känns inte alls pjåkig.

Och här bakom knuten ligger Wellington City. Så korten ovan är alltså en bildserie från mitt hus till City, kul va? Nu vet inte exakt mitt läge.

Och här är det som gömmer sig bakom knuten. Shit, vilken professionell fotograf jag känner mig som, en massa vinklar och olika fotoplatser. Här ser ni min värdsyster Larissa och jag. Och båten vi befinner oss på är inte vilken båt som helst ska jag säga er. På denna har nämligen en gigantisk gorilla och en liten flicka befunnit sig på. Ni vet mycket väl vilken film jag pratar om, självaste King Kong. Självklart var båten lite mer upp pimpad än vad den är nu. Asnära mitt hus. Och Peter Jackson bor i min neighborhod, så sannolikheten att man ser honom strosa runt på en gata under sommarmånaderna är ganska stor.

Roger var brandman en gång i tiden och tog oss till hans gamla arbetsplats. Jorå, jag och Larissa räddade mångas liv idag.

I know you want me.

Det är labor weekend och det betyder att jag är ledig på måndag. Nu har det passerat midnatt, därmed kan jag säga att jag fyller arton år imorgon. Hoppsan sa! Och då kommer bästa vännen i NZ till Wellington. Gissa vem det är.

Hockey och bio

Här kommer framträdandet från gårdagens konsert. Alltså herregud det var lite pinsamt att presentera på engelska och jag tycker det är lika pinigt att höra på det nu i efterhand, så ha lite överssende, tack. Jag vill trots allt dela med mig av mina upplevelser och hur kan jag göra det på ett bättre sätt än genom filmer?

En lång dag har passerat och det ska bli riktigt gött att få krypa ner i sängen, vira runt sig i täcket, snosa in sig i kudden och drömma sött. Min dag har sett ut som följande:

1. Vakna, klä på sig och frulle

2. Buss till skolan 9.40

3. Global studies första perioden (skit tråkigt, jag och min syster Larissa spelade luffarschack)

4. Dubbeltimme i outdoor education som spenderades i simhallen för att träna på att snorkla och dyka ned i vattnet. Det var uppvärmningen, sedan var det dags för underwater hockey! Jag har aldrig hört talats om det förut och var lika exhalterad som ett litet barn som för första gången skulle sätta sig på cykeln. Tydligen är det en populär sport som till och med har världscupsturneringar, där ser man. Det går till på viset att man är i två lag, varje spelare har en liten miniklubba och vitsen är att man ska försöka få pucken till andra sidan. Riktigt utmattande eftersom man snorklar runt och dyker ned i vattnet varje gång man vill slå till pucken som glider runt på botten. Så ibland glömmer man bort att man faktiskt fajtas under vatten och splashar upp ur vattnet i panik efter luft. Kul och utmattande!

5. Volleyboll träning efter skolan. Och just nu sitter jag med en lite halvt svullen handflata, vette fan vad som gick snett.

6. Vänta på Larissa och Danilo, bakom mig hör jag svenska röster. Så de höll mig sällskap under en liten stund. Fantastiskt kul men riktigt skumt som vanligt. Förra veckan stötte jag även på två backpackertjejer.

7. Pizza och bio med Larissa, Danilo och en drös andra brasilianare. Vi såg på Final Destination, shit vilken rulle alltså! Grotesk, spännande, stressinjagande och one of the kind, jag satt på helspänn. Inte riktigt min typ av filmgenre men den var trots allt bra. Och 3D glasögon är verkligen den nya grejen, fördubblad effekt så att det känns som att man lever i filmen samtidigt som man kan sitta och se hel cool ut med brillorna på fastän sanningen är att man faktiskt sitter och blundar som en liten nörd. Extra kul var det att höra svenska röster en bit bort. Till exempel när jag skrek håll käften till brasilianarna och svenskarna skrattar åt mig eller då det svenska paret satt och kysste varandra medan deras kompis satt bredvid och sade "Jaja, men jag kan gå och sätta mig där uppe då." Jag älskar svensk humor.

8. Kom hem och välkomnades av ett paket från mamma och pappa framför min rumsdörr. Det är helt underbart att få paket hemifrån. Jag fick en efterlängtad tröja som jag aldrig fick med mig hit, marabou och geisha choklad, ett virksett eftersom jag ska försöka göra mig en mössa, sockor, the, tofflor köpta på Arvikamarten (KÄNSLA) och det roligaste utav allt som fick mig att gapflabba, brända mandlar! Man behöver alltså inte gå miste om traditionerna bara för att man är långt borta. Och så fick jag ett paket som jag ska öppa på min födelsedag.

9. Skype med mammsi och pappsi <3

10. Godnatt!

Rampljuset igen

The Music evening har just passerat och här ser ni den internationella trion. Pedro från Brasilien, Bernado från Italien och självaste Julia, jag alltså. Jag måste faktiskt säga att vi gick ut stenhårt och gjorde ett riktigt bra framträdande! Underbar kick att få uppträda framför publik igen, det är verkligen en magisk känsla att sitta där med mikrofonen tätt intill munnen, med skinande spotlights som gör att man varken kan se kors eller tvärs, titta ut över en förväntansfull publik bestående av ca 200 pers och bara andas in momentet. Jag var supertaggad eftersom vi var de enda internationella studenterna som uppträdde och därför var det extra uppskattat. Självklart kändes det nervöst att sjunga solo inför en helt främmande publik, jag har bra scenvana men det händer inte så ofta att jag sjunger solo. Nu har jag fått fram passionen för det och det är helt underbart! Extra exkulsivt var det eftersom jag sjöng på svenska, självklart fanns det inte en jävel som förstod vad jag sjöng. Har ni tur får ni kanske se det på film inom några dagar.

Även kul att se vad Wellington High går för när det gäller musik. Vissa talanger finns det, men i det stora hela var det lite som Central showen fast snäppet bättre. Tack gode Gud, tur var väl det.

Idag har jag varit i havet för första gången här i NZ! Himla uppfriskande, saltvatten, vågor och sandstrand. Mitt under skoldagen fick jag och en amerikansk kille nämligen hänga på vår Outdoor Education lärare för att surfa. Eftersom det snart är sommarlov har alla kiwis exams och därför är skolan extremt slapp för min del. Första gången i hela mitt liv som jag prövade att surfa och det var grymt. Klarade faktiskt att ställa mig upp på brädan en gång, ramlade dock i vattnet i samma sekund. Trodde det skulle vara fruktansvärt kyligt, men med våtdräkten pådragen hölls värmen kvar i kroppen och tiden gick fort. Det är fortfarande inte sommar än här vet ni. Mer surfning blir det garanterat under året!

Gonatt på er!

Björn Borg

Vad kommer att hända? Kommer jag att vakna upp som ett nervvrak, gallskrikandes med utslagna pupiller efter att ha fejsat ett ansikte som jag annars brukar känna igen i spegelbilden? Kommer gråa hårstrån föröka sig mer och mer, ta över de röda och omringa hela min skalle? Rynkor inkräkta min hud? Ryggen kroka ihop sig? Rullatorn ställas fram i hallen? Vad vet jag, det visar sig om en vecka. Då fyller jag nämligen arton.

Det har varit en mycket trevlig kväll! Roger, min värdpappa bjöd nämligen hela familjen på finmiddag på ett hotell i innerstaden för att välkomna mig till familjen, tacka Sutin för att ha tagit hand om huset medan de har varit borta och för att fira deras hemkommelse. Riktigt god buffe och här sitter jag nu, mätt och belåten, redo för läggdags. Jag vet att det nog vanligtvis inte ligger i standarden att värdfamiljen bjuder sina homestays på restaurangmiddag, så självklart är jag otroligt tacksam! Och en bättre start i en ny familj kan det nog inte bli.

Idag efter skolan fann jag en affär som sålde Björn Borg trosor, förstår ni min lycka. Tyvärr fanns det bara en sort i sortimentet men självklart slog jag till. Jag hade lust att skrika ut "Hey guys, guess what, I'm from Sweden!", men jag hejdade mig själv. Man måste behärska sig lite i storstaden. När jag öppnade paketet här hemma kom det med en flyer, den var rolig tycker jag.

Swedish Exports are ordinary people, transformed by the power of underwear. They roam the globe, wearing nothing else but their shining underwear and sparkling personalities. Are you a Swedish Export? Send us a picture of you being you, in a pair of Björn Borg's. Every month, the most outrageous picture is awarded with an underwear collection.

Min fråga till er är läsare är, ska man satsa? Och, i så fall, förslag på fotoupplägg som kan få hela jorden att skaka?

Värdfamiljen på plats

Det känns helskumt att kunna sitta här i sängen med laptoppen i famnen, avnjuta lite Pink Floyd och ha tillgång till trådlöst internet igen. Det har jag inte haft sedan över en måndad tillbaka, då jag desperat stängde in mig själv på rummet vid varje tillfälle som jag tvingades kliva in i hemmet, bita ihop och skapa min egna lilla drömbubbla, där jag såg sol, playa och en laddad Julia iklädd bikini och party glasses med en kokosnöt i handen. Men nu behöver jag inte fantisera mig bort längre eftersom jag tror att det inte kommer att uppstå några som helst problem med min nya värdfamilj. Självklart låter inte drömmen helt fel, men med tanke på att sommarmånaderna är på inkommande så befinner jag mig nog för eller senare i just den situationen. Vet dock inte om det finns kokosnötter här, får checka läget.

Nu kan jag äntligen skriva ord som gött i bött, körv och Värmland igen, herregud vad jag har saknat det <3 Ord som omfattar hela min vardag. Och det känns fruktansvärt lyxigt att ha å, ä och ö tillbaka på tagentbordet. Men nu i början glömmer jag bort det eftersom det känns helt fel, precis som att jag fortfarande förvånas gång på gång av att bilratten är placerad på högersidan. Det vettiga jag vill säga till er är i alla fall att jag nu kan hålla min blogg lite mer aktiverad och det är alltid kul, både för er och givetvis för mig. Så kom ihåg att kika in lite oftare framöver och dränka mig med kommentarer, så lovar jag att inte göra er besvikna. Idag kom mina värdföräldrar hem och det var alltså första gången som vi sågs! Jag välkomnades med ett paket innehållande en parfym, hårklämma, ett armband och ett tobleronepack, gulligt hörreni.

Det känns riktigt härligt att äntligen ha fått träffa Roger och Soklim och att från och med nu ha vuxna människor runt omkring mig som fyller ut tomheten i det stora huset. Det har varit skumt att bo här utan dem och det har nog bidragit till att jag haft det lite extra tufft nu under min första tid i Wellington. Men det är nog aldrig lätt att komma helt ny till en främmande storstad. Det är en skräckblandad förtjusning, jag har känt mig vettskrämd samtidigt som jag varit otroligt nyfiken. Precis som man brukar säga så är det en riktigt bra erfarenhet som man växer enormt mycket av som människa, oavsett vad som händer. Men med min nya värdfamilj som grund så tror jag att jag kommer att få en kanontid. Helgen har varit väldigt nedchillad. Jag har tränat två dagar irad på ett gym som jag ska köpa månadskort på och det känns riktigt härligt att få tillbaka träningsmotivationen. Så just nu är springbandet och ipoden mina bästa vänner. Skämt och sido. Om ni har missat bungy jump filmem så ta er en titt här. Ursäkta för bonne engelskan, herregud det är generande att höra sig själv prata på film. Men bungy jumpet är huvudsaken. FETT VARE.

Skolvecka och nya livet

1:a Wellington High skolveckan avklarad. En stor skola innehallande ca 950 elever, year 9 till 13, vilket motsvarar Sveriges 9:an, 1:an, 2:an och 3:an. Flera olika byggnader och fem levels = Julia virrar runt som en bortkommen bonneflicka som annars ar van vid att mocka grisarna, strosa, fisa och meditera runt i Friskolans gymnasium i lilla Arvika, i Tinghusets flashiga lokaler. Jag som till och med gick vilse en gang. Nu sitter ni hemma, kliar er i huvudet, flinar, skakar huvudet fram och tillbaka och tanker "Hur ar detta egentligen mojligt?"Jo, jag skulle namligen hitta trappan som man kan ta upp till lokalerna fran kallaren, men vips sa gick jag visst at fel hall och rakade tappa bort mig helt totalt. Tappert forsok.

Nya skolan ar valdigt annorlunda jamfort med Kaikorai College i Dunedin, helt annan High School feeling nu, men langt ifran den som vi upplever i Sverige. Wellington High ar en liberal skola utan skoluniform, slappy eftersom der ar NZ "alla elever ska ha samma varde och inte jamfora sig med varandra, darfor ska flickorna ha pa sig extremt fula och oandligt langa kjolar varje dag i skolan" vi snackar om. Wellington Highs revolt har givit resultat, skolan bestar av en randomblandning av lite halvt emo kidz, "Hej, jag ar udda" stilen, skatare, esteter, maorisar (YO), nerds, hard rock people och tyvarr ett STORT antal internationella elever.

NZ ar ett land fullproppat av internationella elever och det var inte jag medveten om foren jag kom hit. Varfor jag ser detta som en nackdel ar for att nyfikenheten och oppenheten hos de Nya Zeelandska eleverna ar langt ifran imponerande. Den sociala kompetensen ar ett orovackande moment pa vissa fronter. Sjalvklart visar vissa lite intresse och sociala formagor, men i det stora hela ar de internationella eleverna klart mycket mer kommunikationsvilliga. Jag menar, i Sverige bombarderas utbytesstudenterna av fragor och vi granskar dem upp och ned som om de vore ufon, just for att det ar sa intressant och uppiggande med nya nationaliteter och individer i klassrummet. Men har ar det vardagsmat. Manga kiwisar orkar inte engagera sig i utbyteseleverna langre och det betyder att det ar ganska segregerat mellan kiwisarna och de internationella eleverna, darfor ar det komplicerat att skaffa kiwi friends. Sjalvklart ska jag forsoka sa gott jag kan och heller inte dra alla kiwisar over en kamm, men jag tycker faktiskt att det har ar ett ganska stort och orovackande problem. Jag ar ju har for att uppleva det riktiga Nya Zeelandska ungdomslivet.

Och vet ni vad? Onsdag nasta vecka ska jag genomfora mitt forsta riktiga performance har i NZ. Skolan anordnar namligen en music evening och jag ska visst sjunga Magiskt men tragiskt, ni vet sjalvaste GBG hitten, Hakan Hellstrom. Ela goa puckar. Fullsatt publik i skolans stora aula. Som back up har jag en italienare och en brasilianare med varsinn gura i handen. Jag lovar, detta var verkligen inte mitt intiativ. Det borjade med att min nerd music teacher ville att jag skulle spela och sjunga forsta lektionen och vips sa pluppade den laten upp i huvudet. Och sedan ville han att de andra skulle kompa till och vips sa pluppade denna brillianta ide upp i gubbens huvud. Jag var skeptisk, efter en vecka i skolan sa ska man visst kliva upp och sjunga solo. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in pa, men, fett blir det. Heh.

Idag joinade jag volleyball teamet i skolan. Det var sassongspramiar, bra timing. Traningspasset var under lunchtimmen och sedan vantade match, pang pa alltsa, inte en massa trams med traning har inte. Riktigt kul sport, speciellt nar man inte behover anstranga sig for att platsa i teamet. Min insats var trots allt skaplig och jag kammade hem en del pinnar med mina kanonsurvar i 1:a settet. Vi forlorade bagge matcherna med ynka marginaler.

Efter allt detta som jag skrivit later det nog som att jag ar valdigt uppiggad och mar super, men sanningen ar att jag haft en utomordentligt tuff vecka eftersom jag lider av hemlangtan och kanner att jag redan varit med om sa mycket under perioden som varit. Just nu kanner jag att 11 manader ar en alldeles for lang tid och att jag faktikst inte vill vara borta sa lange.Det ar frustrerande att kanna som jag gor men samtidigt kan jag inte hejda det. Jag ska ta en bit i taget och se hur det utvecklar sig, men stark hemlangtan ar fan inte latt att hantera. Och det ar inte bara hemlangtan, ibland kanner jag bara att jag fatt nog av just den har erfarenheten, som high school student. Det visar sig!

Nu ska jag krypa in i min underbart komfortabla sang och njuta av sovmorgon. Helg. Imorgon blir det att utforska Wellington pa egen fot tror jag. Jag hoppas ni tog er igenom allt, jag hatar att inte kunna skriva med alla de svenska vokalerna.

Hare nice svennar!

BUNGY JUMP OH YES

The Ledge, 400 m above Queenstown, 37 m bungy jump.

AWESOME! Butterflies like crazy and free falling baby.

Can't believe it's me on the pictures.

Coolest thing I have ever done!!!

Say hello to the camera (I'm freakin nervous)

One, two, three.... JUMP

And here I am, screaming and flying like CRAZY

Vacker utsikt och lite pirr i maggropen, hehehehe, LITE

Vart en fin dag idag, resultatet kan man se i min fejja. Men att Wellington kallas Windy Wellington fattar jag verkligen nu. Upplevde min fortsta erathquake igar, 2 sekunder typ och det var tydligen en ganska stor. Det var COOLT!!! Mitt i middagen. Soppskalen akte upp i taket (i mina drommar). Hoppas det blir lite mer action nasta gang.

SAKNAR SVERIGE, tungt ibland ska ni veta. Inatt dromde jag att mamma (min riktiga alltsa) dumpade pappa for en annan snubbe, han var typ 25, fet och totalt random. Jag var krossad och pappa forsokte ta det lite som en man men var i CHOCK, situationen var liksom bara for mycket for att kunna ta in. Och Jahmi typ var glad for att mamma hade hittat karleken. Mamma var i heaven och levde loppan, hon tyckte inte att situationen var sa big deal. PERKULE, vilket kaos det var. Att vakna imorse och latta mina bekymmer med en pannkaksfrukost var underbart. Men jag pratade med mamma och pappa igar i telefonen innan drommen och da lat det som att allt var som det brukar vara, stabilt och karleksfullt forhallande dvs. Tror att det kan bero pa att jag sag en amerikansk komedi igar som handlade om dumpningar, ni vet american comedys kan verkligen paverka en starkt. Djupa filmer. Men ja, jag saknar alla nara och kara extra mycket nu och det ar jobbigt men jag vet att jag har en valdigt spannande framtid framfor mig.

Imorgon ar det skolstart, intressant! Godnatt!

And it happens again

Koka er en kopp kaffe, hamta ett glas vatten, dra ut telefonsladden, checka att spisen ar avstangd, att katten har mat i skalen, rensa alla dina tankar, satt dig riktigt bekvamt, med en kudde i famnen, rumpan i stolen och luta dig tillbaka. For nu ska jag namligen fa tummen ut ur roven och skriva annu ett inlagg. Och det blir nog inte ett kort sadant, for nu var det riktigt langesedan jag satt har och klurade med alla ord i huvudet som jag bara vill fa ned i apparaten. Det kanns kul, jag har langtat. Jag alskar att skriva, informera er om mina handelser och tankar och bara fa rensa skallen pa ett naturligt och vettigt satt. Nu kor vi.

Den 26 september, alltsa for 12 dagar sedan, lamnade jag Dunedin, den glada studentstaden som jag bott i i over 2 och en halv manad. Det var mycket kanslor inblandade, jag madde trots allt riktigt bra dar i slutet av tiden och da skulle jag plotsligt bara flytta. Bodde i en underbar familj den sista veckan som jag kom riktigt nara, skolan borjade flyta pa lite mer och det skulle bli forjavla ledsamt att saga adjo och lamna alla kompisar som jag faktiskt har fatt. Det sociala livet har gatt som smort, jag har knappt behovt kampa och det ar jag riktigt tacksam och forvanad over att det kan ga sa latt. Jag har lyckats skapa manga, speciella, unika betydelsefulla relationsband som jag absolut kommer att halla aktiva. Da snackar jag inte bara om Caz, sjalvklart ar han prioritet nummer 1 och ligger hogst upp pa topplistan, men bakom honom finns ett gang asiater som verkligen lyckats ge mig oforglomliga intryck. Jag kanner redan att jag har varit med om sa mycket, lart mig sa mycket, vunnit sa mycket och sett sa mycket under den har tiden. Intrycken far inte plats ibland, da man under vissa perioder bara matas och matas men inte riktigt hinner smalta allt.

Angies familj fick mig att inse att familjen ar grunden till allt pa ett utbytesar. Har man en trygg bas kan man sedan glida runt som en bekymmerlos kung pa roda mattan. Vi gjorde mycket grejer ihop, jag fick traffa familjens vanner, se pa rugbymatch med slakten, aka pa utflykter och allmant bara chilla. Jag kommer definitivt halsa pa dem i framtiden, forhoppningsvis kan jag dra en trip dit pa mitt sommarlov som ager rum om tva manader. Kortet nedan ar pa flygplatsen, precis innan jag fick ett final call i hogtalarna "We're still missing one passenger to Christchurch, Julia Riordan". Vi vek oss av skratt men jag tyckte det kandes riktigt perfekt att kunna glida in i flygplanet lika fort som man gasade upp i luften.

I Christchurch fick jag sitta och vanta i ca 3 timmar innan det var dags mota alla andra utbytesstudenter som ar i Nya Zeeland med STS. gruppen bestod av ca 45 personer + ledare, ett glatt randomgang med utspridda nationaliteter. Majoriteten var nog tyskar, finnar och svennebor. Resan bara gled pa, dagarna blev allt farre och gruppen blev bara mer och mer sammansvetsad. Har nedan foljer en presentation av mina aktiviteter:

Whale Watching: I Kaikoura, ett mysigt stalle men tyvarr var vadret skitigt storre delen av sydoresan. En bat tog oss ut till oppna havet, i jakt efter stora bjassar som flyter runt i vattnet, hoppar upp en gang och som sedan simmar ivag. Alltsa hade det varit betydligt mycket mer aktion om nagan passagerare ramlade i vattnet, tyvarr fanns det ingen frivillig. Det var coolt i alla fall, svart att begripa att det finns sadana varelser i havet, tank att stota pa en sadan mitt i en harmonisk simtur. Help.

Helicopter flight: Upp till Franz Josef Glacier dar vi fick ga ut ur helikoptern och skutta runt i snon. Det var vackert, konstigt att det finns en helt annan varld dar uppe i bergen. Har uppe spelades vissa scener fran Sagan om Ringen in. Aven forsta gangen jag flog helikopter.

Bungy jump: FETT!!! Nu i efterhand kanns det helt ofattbart. Men med ett proof pack evidence i handen, inehallande film och bilder sa far jag det bekraftat for mig sjalv att det faktiskt ar sant. Ska forsoka lagga upp det pa internet sa ni kan avundas och skanka mig en gnutta respekt. Det var helt obeskrivligt fantastiskt. Forst ville jag hoppa Nevis, 134 m frifall, men pa grund av kaosvader i Queenstown sa blev mycket aktiviteter installda. Min bungy borjade med en gondola trip upp till berget med en utsikt over hela Queenstown, 400 m upp. Att se folk hoppa fran stallningen innan det var dags for min tur var bara for mycket, adrenalinet svammade over. Bungyn jag hoppade heter The Ledge, en bungy dar man sitter fast i midjan istallet for fotterna. Det betyder alltsa att man kan hoppa precis hur man vill, jag korde pa att bara kuta ut. Frifallet ar 37 m men utsikten ar somsagt 400 m. Darfor var det galet laskigt att titta ned just efter hoppet, da man sitter dar och dinglar i luften i vantan pa att fa bli uppdragen. Jag trodde att jag skulle do. Men det gick sa otroligt snabbt och nu sitter jag har och tanker tillbaka pa ogonblicket och ar stoltare an nagansin.

Skydiving: Forst blev det installt och det var en stor besvikelse eftersom det var verkligen nagat som jag ville gora. Men sista dagen pa resan akte vi forbi Queenstown igen och det var en stralande dag, inte ett moln pa himlen. Tre och tre akte man upp med ett miniflygplan i luften. Bara det var labbigt. Vid en hojd pa 1200 ft var det dags att hoppa, jag var skakis men det var GRYMT! Bungy gar sa otroligt fort men skydiving ar en storre upplevlse som man riktigt hinner njuta av. Fast bungy gor man helt sjalv medan man i skydiving sitter fast i en fallskarmshoppare och aven har en kameraman framfor sig. Precis innan man ska flyga ut ur planet sitter man typ och svavar i luften med fotterna utanfor planet, i vantan pa att ledaren hoppar. Man har liksom inget val. 40 SEKUNDER FRIFALL. Defenitivt basta upplevelsen nagansin. Sedan falls skarmen ut, da flyger man runt, gor lopar och tittar pa Nya Zeelands spektakulara landskap. Sicken utsikt.

Vi reste alltsa runt storre delen av Sydon och bodde pa olika stallen nastan varje dag. Den finaste platsen vi besokte var utan tvekan Milford Sound, dar vi bodde pa en bat omringad av den obeskrivligt vackra naturen. Vattenfall, delfiner som simmar forbi, snotoppade berg och grona trad, som en sagovarld fast verklighet.

Jag och min svenska Jullebulle redo for battur

Nu i efterhand mar jag precis som man gor efter att ha festivalat. Sliten, deprimerad, sjuk och obalanserad. Att ha vistats bland sa manga manniskor under en lang period och sedan bara komma hem och omringas av tystnaden och tomheten. Man brukar ofta kanna, jahapp, vad har jag for liv nu? Och den fragan ar vekligen passande nu, da jag sitter i mitt nya hus, med min nya vardfamilj i min nya stad Wellington, fullkomligt ovetande av hur min kommande framtid kommer att se ut. Skrammande kansla men mest skon och avslappnande. Bara fa lata allt komma som det kommer, och jag har en riktigt lovande kansla inom mig.

I forr gar motte min skolkoordinator och min jamariga brasilianska vardsyster Larissa upp mig pa flygplatsen for att ta mig till mitt nya hem. Mina vardforaldrar ar i U.K nu och kommer hem om c 10 dagar. Det ar skumt att vara har utan dem, men tills dess tar Sutin hand om mig, min 30 ariga vardsyster fran Thailand. Min vardmammar ar namligen thai. Forstar ni hur utsokt mat jag kommer att fa serverad har? Sutin sager att hon ar dalig pa mat jamfort med hennnes mamma, och hittills har det varit helt underbart gott. Huset ar valdigt hemtrevligt, lugn atmosfar och jag alskar mitt rum. Jag tror inte det kommer uppsta nagra som helst problem med att bo har. Det bior aven en 22 arig chinesisk tjej har och nasta vecka kommer annu nagan ny.

Nu ar det dags att knyta ihop sacken. Nasta vecka kan jag borja anvanda min barbara dator, och jag lovar att borja skriva lite mer regelbundet igen. Hoppas allt star fint till med Sverige!

Chiao fran er Jullebulle!