Magic ocean

Inatt drabbades jag av sömnsvårigheter och det kan till viss del bero på att jag upptäckte något mycket störande. Hittills har jag legat ihopkrupen som en ensam stackars boll natt efter natt, men nu kände jag att det var dags att bryta detta ensidiga mönster, vidga vyerna, få pusselbitarna på plats och återgå till mina vanliga rutiner igen. Så, som en gammal ihopskrövlad kärring försökte jag räta ut min position och lägga mig raklång. Men då dök ett hinder upp, sängkarmen.

Jag ska köra vidare lite på sovämnet, min nattutstyrsel var trots allt ett aktuellt ämne för mig ett tag, ni vet då jag kämpade mig igenom iskalla nätter med 5+ duntäcken, underställ, osv. osv. Det gick liksom överstyr, det var ohållbart. Under mina mest deprimerande stunder här i Dunedin, då min kontaktperson till exempel utlovade en ny värdfamilj men svek mig rätt upp och ned, då han istället började prata en massa goja om att jag var en opassande utbyteselev, inte försökte, bara klagade, inte hade nog starka argument till att få flytta (att berätta om min värdmammas värdelösa beetende och hur psykiskt dåligt jag mår på grund av henne räckte alltså inte. Min fråga är, byter bara STS familjer i krisfall då värdföräldrarna typ misshandlar sina tackars inneboende, eller vart går gränsen?), och som dessutom avslutade det hela med att sprida ut ett skitigt, kränkande och inkorrekt rykte om mig till hela STS organisationen, där han förfinade hela min "boendesrapport" med att dra bort hela storyn om hur dåligt jag mår på grund av min familjesituation och bara lyfta fram mina klagomål.

Och på det hotade de mig med att bli hemskickad om jag inte lugnade ned mig lite. STS får mig att vilja spy så hårt på dem, de har agerat så oprofessionellt och fått mig att må på botten. Dit jag vill komma, det där med sovämnet, det kommer nu. Jag har inte tappat tråden helt, jag lovar, men som ni hör finns det lite små frustrationer inom mig. För att lätta upp hela situationen så fick jag ett riktigt oljeelement i mitt rum som jag nu får skruva på bött när jag känner för det. Som en perfekt kompensation så att säga, då var alla nöjda och glada. Nu har jag alltså trappat ned på täckhögen och jag kan nog påstå att min rumstemperatur är ganska normal. Så, för några dagar sedan skippade jag till och med mjukisbyxorna som är en del av min pyjamas nowadays. Men det var inte värt det, det kändes verkligen helknasigt, typ som att man glömt att sätta på sig simkläder innan man ska gå in i badhuset. Plus att man slipper frysa ihjäl när man vaknar på morgonen eftersom jag inte har på elementet hela nätterna, jag vill inte få elräkningen uppstoppad framför näsan igen.

Idag efter skolan åkte jag, Kaj och Jannika (tyskar) och Juliana (brasilianare) till stranden och njöt av sista solen på det mest underbara sättet man bara kan göra. Havet kan nog få vilken människa som helst att känna sig som världens lyckligaste. Säger godnatt med de här uppfriskande bilderna.

Titta vad jag fann på stranden, jag kände att det var ett tecken, gjort för just mig.

Dr. Julia talar ut

Att ha en japansk vän är verkligen unikt, något som jag aldrig tänkt på att jag skulle kunna få här i livet. Inte på det här stadiet i alla fall, ni vet när man känner sig 100 procent avslappnad i ett sällskap. När man känner sig trygg i varje ögonblick och kan prata om allt man känner för. Men, det bästa med och även grunden till en avkopplad vänskap är nog att låta tysta stunder få träda in i bilden, utan att stressa upp sig på att man borde säga något för att det inte borde vara tyst och för att just den tysta stunden kanske känns onaturlig, obekväm eller stel. Jag har tänkt på att det faktiskt är precis tvärtom, för om man alltid försöker komma på något att säga så kommer det inte av sig själv och då är man inte avslappnad. Förlåt för ordrabbel, men jag hoppas ni förstår poängen.

Och, om ni inte gör det så kan jag säga att jag grubblar och rynkar pannan över detta just för
att det är något som verkligen skiljer sig mellan olika kulturer. Japaner, enligt min synvinkel och de intryck jag fått, är speciellt lugna sällskapsmänniskor och det inspireras man mycket av. Vi i Sverige borde lära oss att koppla av lite mer, det skulle inte skada. Men, jag är nog extra lyckligt lottad eftersom jag just råkar bo i samma hus som en av de mest underbara människorna jag någonsin träffat. I en värdelös värdfamilj boendes i ett värdelöst hus (perfect match) så har jag alltså lyckats lära känna en vän som jag kommer bevara hela mitt liv. Det vill säga, ibland har man verkligen tur i oturen.

Den här söndagen har varit trött och slapp, skön. Chilla, softa, pudersnö. Sovmorgon och sedan promenad till bibblan, avnjöt lite Mia och Klara klipp eftersom internetkopplingen är väsentligt mycket snabbare där. Humorn är ultimat, kände mig dock djupt besviken då alla avsnitt verkar vara borta från internet. För att fira till lite extra drog jag och Caz till med en tvåtimmarsfika innan hemfärd. Excellento! Jag satt och kämpade i mig chokladkaka medan jag flinade och tjötade om att många utbytesstudenter tydligen går upp i vikt, hehehehehehehe, älskar kombon.


Vi hade i alla fall en mycket bra pratstund. Eftersom vi bor under samma ostabila tak så har vi många gemensamma tankar, det är bra gött att få rensa ur sin hjärnan lite. Caz planerar också att flytta när jag drar härifrån. Det där med att säga till en familj att man inte ska bo hos dem längre är en riktig pers, och jag är specialist. Genom att förfina varje litet ord och dölja hela sanningen så överlever man den otroligt pinsamma situationen. Men, skulle man dra till med "You're the worst woman I've ever met, your food really sucks and so does your personality. You live in a "shitty" house, which really match you perfec, so you should keep doing that!", ja, då kanske man är lite illa ute. Men raka puckar är ändå alltid det ultimata, något att tänka på i fortsättningen. Här skådar ni i alla fall en lite bekymrad Caz eftersom han tänker på hur de kommer att reagera när även han ska packa ihop sina grejer och dra.

Föressten, börjar ni sakna mig lite?

Nehepp.

Fancy pics

Slapp och skön dag utanför huset. Min alldeles egna japan och Jason är fina sällskapsmänniskor. Här nedan följer en liten bildlig presentation.

Eftersom Jason har en fet bil så är det ganska härligt att utnyttja den tillgången. Vi har cruisat runt en del, donkat plåt och tog en sväng till beachen. Göööttt värre. Ihärdigt folk är redan i vattnet och surfar om dagarna, dock med våtdräkt på. Jag ska också lära mig att surfa en vacker dag. Tar't till sommaren.

Kameran lyckades fånga det där perfekta lyckoögonblicket. Idag har jag lärt mig att man inte firar jul i Kina. Julafton glider förbi som vilken vardag som helst. Alltså, för att klargöra detta, ingen tome, inga julklappar och ingen Kalle Anka. Hur är detta möjligt?

Caz genomgoda smile är i världsklass och kan nog få vilken människa som helst att le. Han är lika gullig som en liten pingvinunge, likheter? Jag ser ut som en stolt mammi placerad mellan mina två 20+ asiatgossar.

Efter en fresh japansk middag stannade vi förbi den här upplysta byggnaden som representerar Otago Boys High School, ganska så fashionable skulle jag vilja säga. Här går Maghnus, min resekompis från Tyskland.

Jag och Caz imponerade lite i rampljuset. Den här bilden känns live large. Ha en fräsig lördag!

Kulturlärdom

Den här fredagseftermiddagen och kvällen har tillbringats ihop med Caz och hans saudarabiske vän Moody. Caz studerar på universitets language center och befinner sig nu i sitt esse eftersom hans förnuvarande klass känns ultimat och nya vänner bara strömmar in. Jag glädjs med honom eftersom det betyder att jag själv får ta del av koreanskt, japanskt, chinesiskt och saudiarabiskt umgänge. Det får mig att känna mig som en otroligt mångkulturell människa.

Jag har lärt mig ganska mycket om Saudiarabien idag.

- Moody är islamier och var idag tvungen att påbörja sin tunga månadsfasta. Som jag förstod det får han inte äta eller dricka något mellan 6am-6pm, alltså under de timmarna som solen är uppe. Visst, det är sådan fakta som jag suttit och lärt mig bakom skolbänken i Sverige, men det blir verkligen ett intressantare diskussionsämne när man sitter där med en islamier framför sig. fascinerande att det finns så ihärdiga människor.

- I både Japan och Saudiarabien är det mycket sällsynt med tatueringar. Smink och percingar kan man ta bort när som helst och därför är det acceptabelt. Men tatueringar sitter kvar som tapetklistret på väggen och det ligger inte i människans natur. Människan ska vara stolt över sin kropp och inte förstöra den och göra den illa, för då trycker du ner dig själv. En fin tanke tycker jag.

- Moody berättade att det är mycket vanligt att ha flera fruar/flickvänner i Saudiarabien och det kan vara en förklaring till hans player beteende, då han verkade ha flera tjejer på G genom sms fronten, samtidigt som han har en stackars kiwiflickvän förtillfället. Bad boy. Det är tillåtet för männen att byta fruar/öka på fruntimmer summan när de känner för det, men det är självklart förbjudet för de stackars övergivna kvinnorna att dumpa herrarna.

-Saudiarabiens regering har FETT med pengar tack vare oljeindustrin och satsar därför stora summor på utbildning. Där med får Moody hela sin fem års långa vistelse i NZ serverad på bordet. Regeringen betalar resan, maten, boend m.m. Han går till och med plus på månadspengen. Fatta den lyxen.

- Som ett avslut på dagens religionslektion så vill jag säga att jag också skulle vilja heta Moody om jag var en kille.

Innan fredagens slut drog vi en svängom förbi havet. Trots att kvällarna här fortfarande är riktigt kalla så var det en magisk upplevelse. Det finns inget bätte än att skåda en sandstrand och ett hav framför sig, samt känna den friska luften mot sin kind. Det är en härlig vetskap att sommarmånaderna är på ingång och att jag kommer att skutta runt på en strand medan ni i Sverige traskar runt i töliga november slasken. Jag är ond. Men jag är också mycket självgod.

Gött i bött

Jag mår verkligen bra just nu! Glädjevågor bubblar upp inom mig och livet flyter på trots att det ibland känns förjävligt, omständigt och miserabelt. Hemlängtan efter nära och kära kryper sig stundtals på och det känns extra mycket när jag tänker på vart jag numera befinner mig. Ibland kan sådana här djupa reflekioner göra mig tokig men oftast sitter jag med ett leende på läpparna och bara njuter av tanken av att ni där hemma sitter vid köksbordet, med världskartan framför er, pekar på det idylliska landskapet och säger häpet "Där är Julia!" Det tycker jag är fränt.

Jag börjar nog sakta men säkert förstå att jag faktiskt bor här. Nu har jag varit bortrest i över sex veckor. Tänk er tanken av att vakna 42 mornar irad till dagar proppfyllda av intryck, främmande möten och nya situationer.

.................Det är nämligen precis det jag gjort och kommer att fortsätta med i över 9 månader till. Vissa dagar är så klart mer händelserika än andra och det vet ni som följt min blogg. Jag har varit med om dagar som sett ut så här:
-vaknat
-klätt på mig
-ätit frukost
-klappat om katten
-tittat deprimerande ut från fönstret (även i spegeln och bemött en förjävla syn)
- stängt in mig i rummet och dött för ett tag
Inte särskilt uppiggande alltså, men, jag ska säga er att man lär sig otroligt mycket även av dagar som dessa. Trots att det ibland känts farligt tråkigt och dystert så tar man sig ur jobbiga situationer, sätter sig själv i fokus och lever vidare. Och jag måste också säga att man behöver sådana dagar ibland utan att klandra sig själv, för annars skulle man bli proppmätt och sprängas på grund av allt som pågår. Ni vet, efter julmatens PERStider behöver man några dagars vila för att återhämta sig själv. Tufft liv vi lever i Sverige.

Idag har jag varit och bowalt med det här gänget. Caz och hans tre chinesiska classmates, mycket trevliga, men kommunikationsproblem kan ibland vara ett hinder. Men för det mesta är det bara roligt, till exempel telefonsamtalet med Jason (killen med BMW som ni skådar längst åt höger) då vi skulle bestämma en mötesplats för att han skulle hämta upp mig. Man vet aldrig hur det hela slutar. Jag har även haft en kort lunch på stan tillsammans med Jens och Sara, SVENSKAR. Det är helt otroligt. Sara bor tillsammans med en karlstadbo, VÄRMLÄNNING, hör ni? Det går för långt. Lyckan är above everything. Jag har aldrig i hela mitt liv uppskattat svenskar så mycket som jag gör idag. Det känns maxat att ha levande svenska människor vid min sida.

Idag sa den drygaste läraren i skolan en ganska flashig kommentar till mig efter Childcarelektionen. Hon sa att hon hade suttit och klurat på att jag var identiskt lik Lindsay Lohan, att vi hade samma utseende, drag osv. Men, att jag är snyggare än henne. Raggar hon på mig?

Ge mig lite mer fina kommentarer Sverige. Det är roligare än vad ni anar. Nu doftar det kryddigt ifrån köket och jag känner att middagsstunden är på ingång.

Som att vara hemma igen

Jag hade just skrivit klart ett inlägg men så visade det sig att jag inte var uppkopplad till internet och därmed försvann alltihop. Fy fan säger jag då, sådant är så frustrerande och nu är jag lite sur. Men, jag känner att det vore ett enormt nederlag både för min och eran del ifall den dagliga uppdateringen bara skulle brytas, helt utan förvarning. Så, sent in på vardagskvällen som det nu är så biter jag ihop för att bevisa för er att jag är en trogen bloggare som man alltid kan lita på. Det måste ändå vara skönt att veta va?

Det kanske låter lite klyschigt men just idag hade jag en stark känsla av att jag inom kort skulle få träffa någon med svenskt ursprung. Och VIPS när jag sitter där, bakåtlutad i en fotölj, i väntan på Caz i det mångkulturella universitetsbiblioteket som kryllar av asiater så hör jag plötsligt två personer snacka om Sverige. Var detta verkligen möjligt? Jag blev lyrisk. Det hela kändes liksom för uppgjort, som om en creepy spågumma just hade läst mina tankar och bestämt sig för att uppfylla dem. Det visade sig nämligen att en Uppsala kille satt precis bakom mig. Man vet aldrig vem som står bakom knuten och det gav mig verkligen en känsla av att världen ändå inte är så stor ibland.

Nu är examweek slut och det betyder att skolan återgår till sina vanliga rutiner imorgon. Det känns inte jobbigt för min del eftersom jag har det slappaste schemat jag någonsin haft under hela min skolgång. Dock känns det ibland lite tjatigt att i stort sätt ha samma lektioner dag efter dag. Men och andra sidan så kan man missa en lektion eller två utan att känna sig helt bortkommen när man kommer tillbaka, om man nu gör det. Det finns trots allt positiva aspekter med Kaikorai Valley Collage. Föressten, visst låter skolnamnet väldigt exotiskt och flashigt? Jag ser palmer, nya byggnader och fräscht folk framför mig. Men om så vore fallet så skulle jag nog inte ha bestämt mig för att ta mitt pick och pack flytta ifrån bonnehålan vid det här laget.

Nu säger jag godnatt till er.

Föräldrarfritt

Jag och Caz har huset för oss själva ikväll = PARTY OCH BURN DOWN THE HOUSE. JIHAAA.
Nu står kocken och lagar sina japanska specialiteter och jag finns här bredvid som moraliskt stöd och underhållning. Även som inspektör, det är min roll för kvällen enligt min värdmor. Känns överkomligt eftersom jag sitter och flinar åt Caz och lyssnar på Jack Johnson med husets heat pump bakom mig. Paranoid som kvinnan är så är det ett stort steg för henne att låta Caz laga mat utan hennes observervanta ögon i närheten. Så den uppgiften fick jag nu ta på mig. Det innebär att jag ska checka lite då och då att alla spispannor är avskruvade, att han inte har på för hög värme osv.

Jag vet inte om jag tidigare nämnt regeln angående vattenkokarn. Den måste alltid vara fylld med vatten för hennes teori är att om on-knappen helt magiskt sätts på av sig själv så kan inte huset brinna upp eftersom det finns vatten i kokarn. Inte konstigt att jag ibland får ångesttankar om att jag glömt att stänga av plattången eller något liknande och att hela huset står i brand på grund av mig. Lite jobbig känsla. Men i alla fall, Caz är 24 år och hon upprepade det där med spisen tre gånger, jag anar att det är fördomar om japaner som ligger och lurar.

Ni kanske vill veta vart mina päron är. De är i Christchurch på en dagstur och kommer hem ikväll. Min värdmamma lider av migrän och magproblem (förvånande) som inte kan lösas i en stad som Dunedin. Ett besök hos en special psykiatriker skulle nog sitta lika fint som grädden på moset, lika bra att ta itu med allt när man väl är på G tänker jag.

Idag har jag varit ute på villovägar ännu en gång, men jag tycker ändå att det är ganska kul och lärorikt eftersom man måste be folk om hjälp och stoppa bilar och sådant ibland. Dagens äventyr gick ut på att finna till huset där DJ snubben bor. Väl framme fanns det två husdörrar att välja på. Så, lite smånervöst knackade jag på en av dörrarna, jag skulle ju trots allt bemöta en 24 årig okänd kille för att få en privatlektion i något som jag inte är ett dugg skillad i, lite awkward situation måste ni ändå hålla med om? Men, ingen kom och öppnade. Inne i huset hörde jag sköna dunka dunka beats så jag satsade på en lite snärtigare knackning den här gången.
Tomma ölflaskor stod placerade på dörrtrappan och jag tänkte att det här kan ju bara inte gå fel. Men nej, det ville sig liksom inte. 5-10 min hade jag stått där och jag såg framför mig hur stel situationen skulle bli om jag bara klev in i lyan. Typ att han står där inne och rejvar järnet för sig själv med värsta inlevelsen och att jag kommer bakifrån, han vänder sig om och svimmar på grund av chocken. Inte riktigt värt. Så jag tog upp mobilen för att ringa honom, avstängd. Jag beslutade mig då för att vända på klackarna och ge upp. Nu fick jag just ett samtal, hahaha det var riktigt kul att prata med honom och kan skämdes lite. Han lovade att vara lyhörd nästa gång. Gött att leva i en undz undz bubbla.

Nu är det snart mat och efter det ska vi se filmen Into the wild som jag ännu inte sett. Skandal! Det är härligt med frid och fröjd i huset, verkligen.

Bläää & bläää

Jag har just genomlidit en kämpig middag som bestod av jordens tråkigaste omelett. Denna maträtt återkommer nämligen lite då och då, så nu vet jag att den sticker ut lite extra bland de annars så gourmetliknande måltiderna. Jag och Caz satt alledels knäpptysta hela måltiden igenom och bara flinade åt varandra. Ketchupen stod stadigt på bordet. Att andas och samla kraft är också en bra hjälpmetod. Som tur var satt våran lovely värdmor bänkad framför tv:n. Självklart tycker jag synd om mig själv, men jag tänker ändå lite extra på Caz den här gången eftersom jag just lämnat honom själv där ute med ett matberg framför sig. Hans ansiktsuttryck liknade en mellanstadielevs som inte riktigt vågar ta chansen och springa fram till papperskorgen då mattanten går in i köket. Lilla gubben.

Sedan så långt jag kan minnas har jag vaknat med en målande huvudvärk på morgonen och det är inte så uppiggande. Jag tror bestämt att det beror på mitt instängda rum. Men att öppna fönstret och vädra går ju fett bort eftersom det skulle innebära onödig kyla. Och jag är tveksam på att det skulle hjälpa eftersom basfrächheten här inne är ett faktum i sig. Något som jag däremot skulle kunna göra är att ta fram handskarna och spionlådan och inspektera vad som egentligen gömmer sig här inne. Frågan är om jag vill utsätta mig för det. Eller spraya ner rummet med ajax och parfym. Hmmmmmm....

Imorse hade jag i alla fall sovmorgon och vaknade till en strålande sol som glimtade mot fönstret. Våren är på väg och i tre dagar i rad har det varit riktigt härligt dagsväder ute. Jag klev upp för att klä på mig, men märkte då att min strumphylla var tom. Nedrans tänkte jag men fick då syn på ett par strumpor som låg gömda längst in. Och vips så åkte en lapp ut, vilken surprise.

Hej älsklings Julia :)
Nu är klockan 00:03 12 Juli, din avslutningsfest. Ville bara önska dit ett underbart år framöver. Jag & alla andra kommer sakna dig enormt mycket. Och det skriver jag inte bara, utan det är sanningen! Lev livet i Nya Zeeland gumman. Hoppas du hittar denna lapp någon stund när det känns lite tungt. Älskar dig, tänker på DIG. Puss Mirja Å

Så här efter sex veckor hemifrån kan jag säga er att en sådan liten sak lyfter upp tillvaron enormt. Jag fick en härlig hemmakänsla inom mig och det kändes för en minut som att jag trots allt inte var så långt ifrån alla mina vänner. Sanningen ser lite annorlunda ut.

Imorgon ska jag scratcha skivor, discjockey Julia ska överträffa sig själv. Detta blir intressant.

Som pricken över I:et ser ni här mig som 13 åring skulle jag tippa på.

Liten och oskyldig flicka.

Ni kommenterar även dåligt era snåljåpar. Ryck upp er!

Japanskt häng och grubbel

Det är inte varje dag jag deltar i en japansk kristenträff. Jag och Caz hade blivit inbjudna av Caz två japanska tjejkompisar och eftersom det var gratis mat med i bilden så tänkte vi att det var lika bra att köra på. Det hela drog igång med ett halvtaskigt band som spelade ett par låtar. Sångaren var en japansk tjej som varavde ursprungsmålet med engelska, inte helt ok att lyssna på. Folksamlingen bestod av 20-30 personer i olika åldrar, varav 85 procent japaner. Sedan började en Nya Zeeländsk kille prata om hur han valt att gå sin egen väg här i livet och vänt sig till kristenheten, bredvid stod en taggad japan som tolk. Jag lutade mig tillbaka, allmänt laid-back och stängde igen ögonen. Sedan var det dags för middag och det hela rundades av med en timmes engelskalektion. Därav fick jag en japansk beundrare som bedjade efter mitt nummer. Min popularitet bland asiater ökar. När jag kom hem fick jag det här:

"Hi im Hiroki :) nice 2 meet 2 u!! lol"

Man kan ju inte göra något annat än att skratta.

I stan finns det en besinmack med biltvätt. Bredvid finns det ett bås för "doggywash". Macken har liksom allt, kompletta stället för hela familjen att hänga på.

Ni kanske även vill ta del av hur det går för mig med min flytt och allt. Jag har nu fått reda på att det finns två skolor i Wellington som är villiga att ta emot mig nästa termin. Det känns gött. Men det hela är icke ett lätt beslut. Vill jag springa runt med kjol på ett flickcollage som ska ha bra musikinriktning eller softa på ett vanligt highschool som inte har något speciellt men som ändå verkar ok? Vad vet jag. Ändå kanske det inte spelar så himla stor roll eftersom de båda skolorna säkerligen kommer att vara roligare än den jag går på nu. Av det jag hört av äldre folk här är att jag har lyckats hamna i en av Dunedins B skolor. Passar mig utmärkt, hehehehehehehe. Och själva grejen för mig är nog flytten, att komma till en ny stad och familj. Det blir nog bra vad jag än väljer, jag känner att Gud är med mig i varje andetag.

En annan nyhet som ni bara måste få ta del av är att Bexter, en av husets kära katter har varit på flykt i över två timmar nu. Oh my. Snart får nog Dunedins poliskår ge sig ut i de magiska Nya Zeeländska skogarna fyllda av hobbitar och orcher. Hoppas Gandalf har förvandlat Bexter till en groda eller något. Det vore buzigt. Jag ser fram emot morgondagens tidning.

Bilar och grejer

Ni ska ni ännu en gång få kliva in i min alldeles egna drömvärld. Inatt var en tuff natt. Boven är gårdagens möte. Jag drömde att jag körde en ny Volvo med tre passagerare i baksätet. Och helt plötsligt satte jag gääääsen i bööttten. Det resulterade i en brutal krasch och en mosad bil. Tidigare under dagen hade jag råkat göra sönder dyrbara elektroniska prylar som tillhörde skolan. Det hela liknade alltså en ångestfylld situation där mycket pengar var tvugna att slängas fram på bordet. Jag vågade inte ringa hem till mina föräldrar och be om 400 000 kr till en ny V70, det kändes liksom lite väl. Olika röster i mitt huvud berättade för mig hur bortskämd jag var och 'how much i owed my parents for this', precis den repliken som min områdesrepresentant slängde ut sig igår. Tack, det värme verkligen.

Det var skönt att vakna. Speciellt när klar himmel och sol stod på väderleken. Caz knackade på min dörr klockan tio på morgonen, redo att gå till stadens lördagsmarknad. Som respons fick han skåda en nyvaken och groggy Julia, inte riktigt lika på hugget tyvärr. Så jag tog en soft morgon istället och gav mig iväg från huset lite senare. Med Caz som sällskap har dagen glidit förbi smidigare än någonsin.

Här är vi på biblioteket. Caz är en förståndig kille som vet hur man resonerar.

Självklart väljer man en powernap framför pluggande.

Mitt emot satt den här tjejen och drägglade.

Så, då fick jag smidigt med lite bildlig dokumentation.

Återigen har jag ätit japanskmiddag, men denna gång med stålpinnar. För att få upp riskornen och föra dem till munnen utan att tappa greppet och skabba ner hela bordet så krävs en enormt avancerad teknik. Tyvärr behärskade jag den inte särskilt bra. Maten var i alla fall superb. Vi gick sedan på bio och mötte där upp en av Caz vänner, en kinesisk kille som jag aldrig hade träffat förut. Han var rolig. Han sa att jag var more good-looking than a kiwigirl. Tyvärr är det inte den bästa komplimangen man kan ge till en tjej här, men det var ett fint försök i alla fall. Han frågade även om jag hade ett mobilnummer, jag tolkade det som att han ville ha det, men istället erbjöd han sitt nummer och sa att jag skulle ringa om jag behövde skjuss någon gång. Han har en fett skön BMW. Han rundade av kvällen med att säga "godnight baby, sleep tight!" Han kanske låter som machokillen i era öron men han var snarare en liten mjukis. Han hoppas på det bästa.


Plikten kallar, dags att stänga ihop och ta natta.

Mansgris

Fredagsnatt och här sitter jag, fastbänkad framför tangenterna för att konstruera mitt dagliga inlägg. Det har varit en bra dag, ledigheten från skolan är definitivt en bidragande faktor. Eftersom jag bara studerar fem ämnen och det är examweek så var jag off duty idag. Det firades med skype på morgonen med några av mina älskade vänner i luren, numera oslobor. Morsamt! Måste tillägga att jag offrade en sovmorgon och ställde klockan på åtta. Duschade till och med innan så att jag skulle var lite fresh. Det gäller att planera in sådana här tillfällen nu när vännerna har gått och blivit så vuxna, med riktiga jobb och grejer. Barnfamiljer står väl näst på tur. Volvo? Villa? Hund? Vad vet jag egentligen.

Efter pianoplinkande och fika med Caz väntade ett seriöst möte här hemma med mina värdföräldrar + min pissiga områdesrepresentant. Och pissig är ett mycket behärskat ordval i detta sammanhang. Men, med lite extra krut i uttalet så duger det ganska bra, ordet omfattar liksom hela hans stimulerande personlighet. Hela hans aura. Låter underbart harmoniskt. I alla fall, mötet var ganska ovärt. Han ville mest påminna mig om hur bortskämd och krävande han tycker att jag är, inte bokstavligt, men vibben gick bara inte att gå miste om. Jag tror att han har ett väldigt dåligt intryck av svenska tjejer då han tidigare handskats med en svennebrud placerad i Dunedin, som sedan bytte stad, program och hela faderittan. Det ligger i blodet alltså. Trend. Jag orkar inte skriva vad han sa, inte mycket till information mer än att flytten blir i samband med sydöresan i slutet av september. Han avslutade med att säga att jag fortfarande skulle 'uppföra mig och vara snäll' eftersom skolor fortfarande undersökes. Visst pappa.

Kvällen spenderades sedan med Katia i hennes lya som delas med fem andra tjejer som jag tidigare berättat om. Avkopplande och perfekt sällskap utanför huset. Så Julia är nöjd, gäspar och säger godnatt till folket.

Noja, öl och kultur

Då har ålderskrisen kommit. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vem är du och vem är jag? Värden står upp och ned. Inatt drömde jag nämligen att det var min artonårsdag. Och det var inte en vanlig sådan med uppladdningstårta på sängen innan kvällens efterlängtade krogrunda. Utan här snackar jag maxad tillställning. Det hela gick av stapeln i en stor kyrkliknande aula, samlad med alla mina nära och kära, unga som gamla. En trappa upp stod minst tio nunnor placerade längs balkongräcket i det rundformade rummet, redo att sjunga ut sina vackra stämmor. Alla satt och grät och höll om varandra och det hela liknade en otroligt känslosam ceremoni, fylld av sorg. Det var ett stort steg för alla. Julia skulle faktiskt bli vuxen idag. Och där, mitt i smeten satt jag, iklädd en soft mjukisoutfit och kikade upp mot de seriösa nunnorna. Senare var det dags för presenter, och då snackar jag exklusiva sådana. En av dem kommer jag extra mycket ihåg. Under tidspress fick jag nämligen träda in i ett drömrum fullt av Pippi Långstrump godis, ni vet sådant som finns i affären där Pippi köper mängder av godsaker för att sedan dela med sig till byfolket. Kalas. Den presenten var magical. Sedan vaknade jag, mer godissugen än någonsin. Drömvärlden är creepy att förstå sig på.

Idag har Tourism and travel stått på schemat hela skoldagen. Förmiddagen spenderades på "Speight's Brewery", en av Dunedins stora turistattraktioner. Vi fick alltså en guidetur genom ett ölbryggeri. Det var ganska intressant att se, dock gav jag fort upp att försöka hänga med i guidens svängar. Han pratade i turbo med ett äkta Nya Zeeländskt uttal, rätt utmattande att lyssna på i längden ska jag säga er. Han var ändå skön eftersom han frågade hur man sa "Cheers!" på svenska. Jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att dela med mig lite av mitt fina värmländska urspung och bjöd till med ett stort "SCCHKÖÖÖLLL!" Dagens händelse.

Han berättade att turen alltid slutar med ölprovning och på bordet stod sex ölsorter uppradade, redo att klunkas upp tänkte jag. Men eftersom vi är små blev vi bjudna på lemonade istället. Nedrans.

Jag har även fått träffa två nya kompisar till Caz idag. Det var nog första gången i mitt liv som jag tog en kaffe i Saudiarabskt sällskap, alltid trevligt med nya kulturupplevelser. Sedan bar jag mig ut på en kvällspowerwalk för att få ur mig lite utav min otroliga överskottsenergi. Jag var
spralligare än någonsin, sådär så att det kändes som att jag kunde springa fem maraton på raken. Fick till och med ett ryck då jag plötsligt började kuta upp för en uppförsbacke. Helt carzy var jag. Jämt bara så ni vet.

Puppydog

Lätt den softaste skoldagen hittills. Från och med idag är det examweek i skolan, det kanske låter scary i era öron men jag tror snarare att den här veckan blir tvärtom. Idag har jag haft Childcare hela dagen och då var min uppgift att designa och tillverka ett eget gossedjur. Ja, ni hör ju själva. Det hela blev en mycket kreativ och produktiv dag eftersom jag ändå gillar att ta sådant här på fullaste allvar. Ovan ser ni resultatet, ändå ganska fin va? Två sidor och allt. Notera bjällerklanghalsbandet och de otroligt uttänkta färgvalen som jag faktiskt fick extra mycket beröm för. Och eftersom jag glömde att ta med mig ett gossedjur hemifrån så har jag äntligen någon att få krama om hårt inatt. Det kommer verkligen förgylla min tillvaro. My lovely puppy <3

Namnförslag?

När jag kom hem berättade min värdpappa att min områdesrepresentant hade ringt och bett om att få styra upp ett familjemöte nu på fredagkväll. Klumpen i magen smög sig fram som ugglan i natten. Men, snabbt därpå lättades stämningen upp då han sa att tillställningen skulle innebära goda nyheter eftersom vi ska diskutera kring olika skolförslag som STS äntligen har kommit upp med. Jag hoppas bara på det bästa men är samtidigt lite nervös över träffen. Det kommer kännas GÖTT när det är överstökat och när jag en vacker dag tittar ut från en nytt fönster. Töcken syn. Töcken känsla.

Sportlivet

En övertaggad Julia gjorde 130 situps igår, allt för att bevisa för sig själv att en månads slöhet bara gör gott för träningen. Men så var icke fallet. Idag är det lite krampvarning. Jag är ju i vanliga fall hurtbullen nummer 1 men motivationen är verkligen svår att gräva fram här. Alla mina tappra försök failar ju. Badmintonlaget i skolan är fullt (ja, med lite självförtroende frågade jag om det inte gick att kicka ut folk från laget, men det gick inte för sig), bollhallen där man kan spela tennis är KAOS och gymmet som jag gick till igår var hypat med massa bodybildermaskiner och träningscyklar med värsta inställningarna. Så i mitt desperata letande efter en normal aktivitet gick jag förbi en Yoga studio. Idag var det en level 2 grupp på programmet så killinstruktören som verkade gött flum föredrog att jag kommer någon annan dag i veckan istället när det är level 1. Jag hoppas att det blir givande.

Netball är den sporten som verkar mest poppis här i NZ bland tjejerna. Jag har åskådat denna sport vid några få korta tillfällen och här lyder min tolkning av utövandet: Tjejer chillar runt i kjolar, kliar sig i röven och passar bollen sinsemellan. Slipper att utsätta sig själva för fysiska skador, då domarn blåser hårt i pipan så fort det uppstår en liten närkamp. Man får inte springa om man håller i bollen. Alltså en ganska fjollig och simpel sport, men säkert jäkligt rolig att spela.

It's tuesday and I have nothing else to say.

När filosofin får ta över

Måndagskväll och en ny vecka igen, så enkelt är det. Här sitter jag i min vanliga position bland duntäcken här och var och kikar runt i mitt deprimerande rum där många utav mina vardagstimmar numera spenderas. Inte nog med det så kapitulerade just en av mina hörlurar som fortfarande är placerad i mitt öra. Genom att mecka lite med sladdarna vill jag få det bekräftat för mig själv att jag faktiskt har den där haytecktjejen någonstans inom mig. Dock går luren sönder ännu mer och jag måste nog inskaffa ett par nya imorgon och ge upp mina tekniska drömmar.

Grubblar över livets öden och missöden gör jag också. Riktigt intressant. Och det vettigaste jag hittills kommit fram till är att min vistelse här i Nya Zeeland har varit mer utav ett missöde. Utan tvekan. Tufft, omtumlande, utmanande, utelämnande, känslosamt, påfrestande, förtvivlande, ensamt, omställande, kaotiskt och chockartande. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag vid vissa situationer gjort här. Och det har varit riktigt tufft att bemöta det när jag befunnit mig i ett så främmande läge.

Men, hörni, det här är minsann inget deppinlägg, (JAG MÅR JU TOPPEN) bara konkret och sann fakta. Givetvis ska ni även få ta del av mina positiva reflektioner. Jag befinner mig på andra sidan jordklotet, i en stad placerad så långt bort ifrån Sverige som man bara kan komma. Jordens ände typ. Jag tycker ni ska suga på den karamellen i några sekunder innan ni fortsätter att läsa. Jag vet, det är svårt.........

.......Så, jag har därför aldrig känt mig så självständig, självsäker, stark, våghalsig och lugn som jag gör nu. Aldrig vågat ta ett så stort kliv i hela mitt liv och på köpet låtit så många okända förmågor få träda in och agera. Med de här känslorna så kommer man rätt så långt faktiskt, alltid peppande. Och jag vet att framtiden bara kan bli bättre. Förändringar i sikte.

Min passande avslutningsfras för ikväll blir: "Girlpower Gudrun."

Mihihihihihi! Jag är B, jag vet.

Välkomna in

Livat i holken

Så, under gårdagens kväll utforskade jag hur en fest kan gå till här i Dunedin. Det var en upplevelse i sig. Jag kände mest för att fly fältet. Här nedan följer en närmare beskrivning.

Kvällens värd: En fet ginger kid vid namn Bryan tror jag. Han hade långt, krulligt, orange hår och mittbena. Håret hade ett så där härligt naturligt skinande lyster som man bara kan få genom att skippa schampot under tre veckor. Klädsel: Avklippta lite halvtajta mjukisbyxor designade med fettfläckar, skateskor + en utrtvättad skjorta. Beteende: Allmänt tyst och såg rätt deprimerad/sorgsen ut. Gick runt lite då och då för att bjuda på matmuffins, jag vågade aldrig smaka. Våran enda kommunikation: Slutet av kvällen då en tjej knackade på min rygg. Bakom mig stod han, redo att lägga in stöten.

Tjejen: "Please, can you kiss him?! He really likes you. Since the first minute he saw you he was sure about that."
Jag: "Heh (lite ställd och skräckslagen), no, I won't kiss him."
Tjejen: "But please, just on his chin, ok?"
Jag: "No, I'm allright."

Lätt den roligaste händelsen under kvällen. Jag är en hunkmagnet.

Location: Det hela var ett utomhusparty, det är tydligen vanligt här i den här åldern. Säger folk att det är husfest så är det alltså antagligen ute på gården det är tänkt att man ska vara. Det är fortfarande vinter här i NZ. Det gjorde det hela ännu lite mer oförståeligt för mig. Han hade ett minigarage där dansgolvet var och om man bara ville hänga så var det ute på gatan som man skulle stå.

Kvällens rykte: En artonårig kille blev av med "kyssoskulden".

Värdkillens mamma: Deffenetivt nämnvärd. Hon var alltså hemma och det fick jag det verkligen klart för mig då en stor, bastant kvinna dunsade ut från huset med bestämda kliv. Det var lite jorden skakar känsla. Det hade inte kommit så mycket folk än, men en objuden gäst hade tydligen gått in i huset och rört hennes värmepump.

Hon skrek ut: "Who the hell touched my heather?! Where is that guy? I will fucking beat you up, you here that?! I'm not kidding with ya, your fucking idiot!"

Och där stod jag, två meter bakom henne. Livrädd. Dom andra verkade ändå ta hennes brutala akt rätt chill. Jag kände bara: kom och ta mig långt här ifrån. Härlig mamma. Sonen följde efter mammans spår och började jaga killen. Han fick upp ett gött flås efter 5 sekunder och gav upp. Efter en timme kom gangstarn tillbaks igen, han hade bättrat på ölkaggen lite, det visade sig då han skulle göra ett dansmove och ramlade pladask på golvet med ölen flygandes. Mamman vaknade till liv igen och killen rusade till bilen och gasade iväg. Stabilt.

Övrigt: Jag vet inte riktigt om det är värt att utsätta mig för samma situation igen för det var inte helt ok. Kände mig inte riktigt bekväm i läget om man säger så. Jag hade svårt att tagga till att dansa till kass musik, huttrandes med jacka och skåda fula par hånglandes här och där. Men det var samtidigt otroligt komiskt att se. Kändes lite som en film. De andra verkar ju tycka att det här är hur kul som helst och det tycker man säkert om man är van vid det.

Slutet av kvällen lättade upp misären lite, det är trots allt en upplevelse i sig att prata med skolans kiwikillar. På bilden skådar ni Jamie och en noobie med våra bestfriends armband. Han är rolig.

Värdmamman och katterna

En mycket unik och kärleksfull relation. Utöver den vanliga "katt och husse" relationen. Tyvärr ser det ut som att den ena parten (mammi) verkar uppskatta situationen lite mer än den andra parten (de tre katterna). Min värdmamma älskar sina pussycats mer än allting annat, det är liksom hennes babies. Sedan jag kom hit tror jag bestämt att katterna varit på besök hos veterinären fyra gånger. Det har varit på grund av lite olika anledningar, förfärliga i mina ögon. Förra veckan hade en av dem till exempel inflamation i ögat. Därmed invigdes ett nytt, hett diskussionsämne i vardagen. För några dagar sedan påstod min värmamma att Bexter (feting katten) hade feber, ni vet sådant som bara mammor kan känna av sådär på rak arm. När hon nämde att han även hade fått hosta visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, på tok för mycket att smälta in.

I stort sätt varje kväll innan läggdags virrar en galen kvinna runt med ficklampa i handen utanför mitt fönster, i jakt efter pussycatsen. Hon brukar även genomföra dagliga checkrundor för att se att allt står rätt till. Om hon inte finner dem efter typ 10 minuter kryper sig nojan fram. "They are gone, for real!". En gång hade jag råkat stänga in en av katterna i mitt rum, ren olycka som jag upplevde som ganska kul.

Jag föredrar min egen katt. För er som inte har träffat henne så heter hon Bullan och är världens underbaraste katt. Kanske den fetaste också.

Dags för tea!

Jag är hungrig, hungrigare, hungrigast. Normalt tonårsbeteende det vill säga. Men nu har faktiskt klockan paserat 9 och middagen har inte blivit framdukad på bordet ännu. Det är nog inte riktigt rättvist att beskylla min värdmor den här gången eftersom det är Caz som är huvudansvarig, en japansk brakmiddag väntar nämligen. Han lagar asgod mat, men allt på samma gång eftersom han nu förbereder kycklig, lax, tofu, misosoppa och massa andra specialiteter, galet. Han kan det där med att maxa och det är ju trots allt fredagskväll.

Att vara ledig från skolan är helt underbart. Idag har solen skinit och därför tog jag en härlig promenad till universitet vid eftermiddagssnåret. Idag har jag lekt Mozart på pianot igen och mötte därefter upp Caz som slutade skolan i samband med att jag var färdig. Ibland kan jag faktiskt irritera mig på honom men det är nog sådant som faller sig naturligt så här efter en månads intensivt umgänge. Till exempel, när man ska försöka bestämma en mötesplats med Caz i telefonen så är hans stamreplik "Yeah, yeah!" (med jätte entusiastisk röst). Sanningen är att han egentligen inte fattar ett skit och det blir ju extra tydligt när han aldrig dyker upp + 5 samtal innan man äntligen ses. Även i live konversationer uppstår det frustrerande moment, då jag till exempel försöker framföra något viktigt eller då Caz försöker uttrycka sig men jag står där som ett frågetecken. Det är inte helt lätt. Men jag älskar honom och idag fick han ännu ett paket från hemlandet. Det betyder att det blir lilla julafton i huset, jag fick japanska chips och choklad.

Ikväll har jag och Nick hälsat på två vuxna "flummos" och det var härligt att även få uppleva lite av den spirituella vardagen i NZ. Han visade till exempel sitt hemmagjorda thé och sa något i stil med "You never know what you drink in this house!". Kände mig lite rädd då jag satt med en kaffekopp i handen. Förövrigt väldigt trevliga människor och vi kom på besök just för att Nick och jag ska börja i en kör som han är med i. Situationen blev lite jobbig i rummet då jag fick kämpa för att inte brista ut i skratt då han skulle bevisa sin inte allt för vackra tenorstämma. Han hade även en norsk vänninna som jag fick prata med i luren, vi bestämde att hon skulle bjuda hem mig på en fika någon gång. Hon tillhör väl den lite äldre generationen eftersom hon sa att hon hade en baby, men aldrig fel att få lite skandinaviska vibbar.

Två bra grejer att veta när man besöker ett Kiwihus är:

-Att man aldrig behöver ta av sig skorna. Alla verkar chilla runt med skor på hela dagarna långa.
-Kaffet suger röven. Eller, det smakar inte kaffe i alla fall. Så är det koffeinkicken man är ute efter så är det nog lika bra att beställa en dubbel espresso med detsamma.

Imorgon ska jag på fest, det känns lite spännande faktiskt.

Kvälls incident

Ops. Råkade just göra en kvällstabbe så här innan läggdags. Jag har nämligen fått låna en liten thékanna och locket hade råkat kana ner i själva behållaren. Flitigt försökte jag fiska upp locket igen men det resulterade till att jag råkade spräcka kannans glas/plast på uppvägen. Nu sitter jag här i min säng och stirrar på den trasiga thékannan, säkert förvarad i mitt rum. Jag känner mig lite obekväm i situationen och behöver lite tips och råd från er läsare.

Vad ska jag göra?!?!?!?!?! Här lyder alternativen:

1. Gömma den i mitt rum och ställa fram den igen den dagen jag åker här ifrån. Kan fungera bra som en avskedspresent, eller i alla fall som ett fint litet minne av mig.

X. Vara ärlig och gå ut med den till köket imorgon. Utsätta mig för en lite pinsam situation. Kanske erbjuda pengar till en ny...

2. Vänta tills den dagen då min värdmamma frågar efter den. Antingen kan jag ha slängt den i soporna tills dess och ba "Oh, I haven't seen it for a while" eller så kan jag ta fram den från mitt gömställe som en liten surprise och klämma ur mig ett "Ops, sorry".

Annat förslag?

Helg i sikte

Jag ber till Gud att mitt lokalsinne kommer att förbättras med åldern, det här är inte helt ok. Idag irrade jag runt i ca en halvtimme bland universitetsgatorna för att hitta till ett övningsrum som jag hade bokat tid i. Stället är placerat mitt emot biblioteket och där har jag ju varit flera gånger vid det här laget. Därför såg jag det inte som en svår match att hitta dit, men det hela blev en så kallad upptäcktsfärd. Lite flashbacks från min andra dag här i NZ då jag gick vilse som bara den i det mörka regnvädret. Med en sen ankomst dök jag i alla fall upp på rätt ställe idag och det var riktigt härligt att få plinka lite på pianotangenterna igen. Dock tycker jag att 20 dollar för en timme är långt ifrån ett överkomligt pris.

Sedan väntade japanskmiddag med tre trevliga japaner, självklart var Caz en av dem. Idag fick jag smaka på något nytt, nämligen japansk glass, baserad på grönt thé typ, refreshing! Shit vad mycket min vistelse har kretsat kring Japan hittills, det kunde jag inte tro innan jag kom hit. Men ganska kul är det att stå och flina åt alla galna asiater som kokar nudlar dag in och dag ut under matrasterna.

Imorgon är det "Teachers only day" och det betyder att jag har helgen framför mig redan nu, UUUH så härligt.

*En irriterad tjej*

Snart förvandlas nog hela jag till en kyckling så som fågelvaran missbrukas i detta underbart inspirerande Kiwihus. Skulle gissa på att jag äter det ca fem gånger i veckan. Seriöst, det är lite utöver det vanliga va? Och om uttrycket "man blir vad man äter" stämmer så befinner jag mig definitivt nära riskzonen. Tack och hej, jag älskar er alla, ni vet vilka ni är.

Idag fick jag tillbaka mina nytvättade kläder. Det var tyvärr deprimerande eftersom min värdmamma inte verkar veta att det finns något som heter tvättmedel eller sköljmedel i detta industrialiserade samhälle. Jag borde kanske upplysa henne om dessa moderniteter.
Sorgligt nog tror jag att den ekonomiska frågan är ett avgörande faktum även i detta sammanhang, man kan alltid spara på stålarna vet ni.

Dock skulle jag personligen värdera hygienen framför en TV apparat som inte gör någonting annat än att suga åt sig pengar, så bra program verkar det finnas här. Plus att TVn står på minst fem h varje kväll, varav 1-2 h där kvinnan inte ens tittar. Men i alla fall, för att återgå till kläddilemmat så hängs tvätten upp i samma rum som köket. Riktigt osmart drag eftersom det resulterar till att de nytvättade kläderna doftar mat, ännu en bieffekt. Min slutsats är att det är lika bra att skippa hela tvättprocessen. Men helst utav allt skulle jag vilja sköta den själv, men det får jag inte eftersom tvättmaskinen och DESSUTOM köket är min mammas "private things". Gött att man är en del av familjen.

Julias trötthetsdag

Regnet drypte ner över sovrumsfönstret och huvudvärken dunkade till sådär markant som en högtalare bara kan göra i en gammal skruttvolvo. Detta resulterade till att Julia nöjt kröp tillbaka till sitt kära duntäckebo och somnade flitigt om igen, väl medveten om att tourism and travel klassen skulle klara sig problemfritt utan hennes sällskap. Även hennes andra frånvaro från skolan, då hon förra veckan var busig och gick hem en timme tidigare eftersom hon helt och hållet fått äggrapportens inlämningsdatum om bakfoten. Men, en timme senare imorse vaknade hon till igen eftersom hon dumt nog hade ställt om alarmet så att inte en hel dag skulle gå till spillo. Så kämpigt slet hon sig upp och pyste iväg till skolan i det dystra och inte allt för tilltalande regnvädret.

Huvudvärken ligger fortfarande kvar och spökar och därför återstår det bara en grej på mitt annars så fullspäckade dagsschema, nämligen chilla i mitt lilla näste resten av dagen. Känns ändå rättså överkomligt. Egentligen hade jag tänkt att vara med på en tennisträning idag, men tyvärr känns det inte allt för lockande nu när jag vet hur galet det är i den hallen och hur skumt underlag det är. Dessutom har jag svinigt ont i min fot, känns typ som en sträckning eller något.

Kreativiteten i skolan är ett faktum i sig och det ämnet som siktar högst måste ändå vara Childcare. Ni har alla hört om min äggperiod som gick av stapeln förra veckan. Jag är riktigt imponerad över de elever som faktiskt lyckades ta denna allt för komiska uppgiften på fullaste allvar, då jag under förra veckans raster skådade många stressade "mammis" som gick omkring med deras snuttiplutti baby i famnen. Det var ganska kul att ljuga ihop en rapport om hur jag växt som människa av den här uppgiften osv. Jag körde mer på "lämna kvar äggen i skåpet stilen i hopp om att de ruttnar bort". Jag kommer nog bli en perfekt mamma när jag blir stor.
Vi har även fått intervjua småbarnsföräldrar, fått besök av bebisar, då vi vid första tillfället skulle träna på att leka med dem och vid andra tillfället tvätta deras små röda babystjärtar och även bada dem. Idag fick vi laga babysnacks som vi sedan fick kalasa loss på, kul ämne som Sverige borde införa i sitt kursutbud.

Dagens I-landsproblem

Jag är lite avundsjuk på folk som har blogg.se faktiskt, det känns lite mer hippt. Men blogspot har ingen reklam och det är faktiskt ett plus i kanten, hatar irriterande grejer som ploppar upp här och var. Men, jag saknar funktionen besökarstatistik, förstår inte hur svårt det kan vara för en hemsida att glömma bort att fixa till något sådant. Det är ändå sådan information man vill veta så här efter en månads bloggande som världserfaren skribent. Nu när man inte har så stor koll på hur många regelbundna titt in man får per dag så kan man ju heller inte peppa upp sig själv till att sätta upp ribban på högre nivåer. Därför skaffade jag ett så kallat konto på "Site Meter", en sida som tydligen ska hålla koll på ens egen hemsidas besökare, utmärkt tänkte jag. Det verkar dock faila totalt eftersom det står att jag har noll besökare när jag faktiskt VET att folk har läst min blogg idag. Sugigt. Så nu förstår ni hur dåligt jag mår, att det alltid är just jag som ska behöva finna mig i alla dessa problem.

Värmland

Idag är det en månad sedan jag lämnade mitt hus, min lägenhet, familj, mina vänner, Arvika och självaste Sverige för att ta tåget till Stockholm, bege mig ut i världen och bosätta mig i Nya Zeeland. Det är skummish. Men jag har börjat inse att jag faktiskt stått på egna ben ett tag nu och att det var längesedan som jag gled runt på Arvikas trygga gator (gata), bland alla igenkända ansikten som knallar runt i den gazzande Värmlandssolen. Det var tider det. Så ofta som jag klagat på att bo i lilla hålan och bara velat dunsta där ifrån så älskar jag trots allt Arvika. Det är lättare att säga det så här på distans.

I Dunedin finns det faktiskt lite smågrejer som påminner mig om Arvika och det är framförallt raggarbilar som kör förbi lite då och då. Självklart är de inte i närheten av Arvikas nivå, ack så mycket de har kvar att lära. Träskor, Sydstadsflagga, en kanonkula upprullad i käften som rinner ner härligt mellan tänderna, nedsänkta däck, VOLVO feat epatraktor, sprängande bashögtalare med Eddie Meduzas vackra stämma, gasen i bötten, hjulbent gångstil, uppvevade bilfönster så att man lättvindigt kan slänga ur sig vilka jävla kommentarer som helst till alla ”vackre töser” som går förbi och allmänt ta över stan. Här är det mer "undz undz oj vad högt vi har på kanske måste sänka" och ett litet avgasmoln som dyker upp efter en cool tvärsväng.

Från NZ till något annat

Bryter bloggens tema lite för att hedra min moder. Jag tycker att det här kortet är så kul eftersom fotografen, närmare bestämt jag, har lyckats fånga den där chilla looken som bara mamma kan få till vid speciella tillfällen. I Mexico finns det inga bekymmer, inte heller några regler om hur mycket jordnötter man får/bör äta. Mamma är ett levande exempel. Avslappnade stilen med jordnötsspår lite här och var, välkomna till Mexico.

Support i helvetet

Jag har kommit i fund med att Dunedin är en perfekt stad att bo i om man är här för att studera på universitet. Mycket folk som är här i samma syfte, studentboenden, lagomt stor stad, härlig stämning och bra partyliv, exemplariskt. Men att bli placerad här som high school utbytesstudent så här innan 18 års åldern tror jag inte är en höjdare. Kanske är det just därför som STS tagit extra illa upp om att jag klagat på staden osv, för det är säkert inget fel med den i sig.

Idag har jag haft en mycket bra dag och det har givit mig styrka till att klara av den här obehagliga och kämpiga situationen som jag faktiskt befinner mig i för tillfället. Det är svårt att förklara hur jag har det, men att bo i ett otroligt klaustrofobiskt och fult hus, i ett litet rum som luktar mögel, med en hysterisk, överspänd och obehaglig kvinna som tror att hon är fullkomligt normal och "down to earth" och som dessutom ska föreställa min värdmamma under ett år, en man som jobbar sent varje kväll och att kämpa sig upp varje vardagsmorgon till en skola som känns sjukt oinspirerande är riktgt tärande för en ny emigrerad tjej.

Därför är det extra uppskattat att träffa människor som verkligen förstår, bryr sig och som finns nära tillhands. Frida, den svenska tjejen som jag tidigare nämnt och Katia som jag träffade på sporthallen, 19 år båda två, är precis sådant sällskap. Otroligt omtänksamma och gulliga mot mig, gav mig upplyftande kommentarer om hur stark och mogen jag är och har tydligt framfört att de finns här för mig och vill ta hand om mig tills jag flyttar. Helt medvetna om hur psykiskt/fysiskt krävande det faktikst är för mig och det fick dom det ännu mer klart för sig efter en liten visit i "mitt" hus. Skräckslagna reaktioner, husets atmosfär är som en runda i Hotel Gastern. Det är så skönt att höra av utomstående att det jag upplever faktiskt är ren sanning. Skulle så bra mycket hellre vilja sova i deras skruttiga lilla vardagsrum nu än att bo här resten av tiden.

Hemma är vi så bortskämda med närhet, eller, det känns fel att använda ordet borstkämd i det här sammanhanget, för närhet är trots allt ett starkt behov för människans existens. Men jag ska säga er, att efter tre veckor med två "klapp om axeln wannabe kramar" var det himmelskt att få ta emot två värmande idag.

Skype party

Vaknade tidigt i vetskap om att min kära vänn Linn fyller 19 år idag. Jag är ju inte den som bangar födelsedagsfirande i första taget så jag såg detta som ett ypperligt tillfälle att ta till akt. Underbar start på dagen att se en skymt av er vänner kan jag lova, ni alla såg härligt rödmosiga ut, kanske både på grund av allt solstekande och andra inverkanden som sätter sprätt i kroppen. Skype är otroligt uppskattat, däremot sög det till lite i mina partynerver. Kanske dags att se vad NZ har att erbjuda angående festkvällar,det verkar ju vara något som många ungdomar sysselsätter sig med här under helgerna. Jag känner mig dock inte så lockad efter att ha hört rapporter från utbytesstudentcruet. Hoppas i alla fall att ni får en actionfylld kväll där hemma och att ni håller bryggan osäkert. Att någon plumfsar i vattnet vore inte helt fel att höra om efteråt.

Det är söndag morgon och solen skiner ute, alltid ett gott tecken för dagen!

Älskade Japan

Caz är tillbaka i huset och det har resulterat till en härlig lördag. Som en souvenir från Christchurch av en gullig kille fick jag en skiva, "Four tet-everything ecstatic". Har tyvärr inte kunnat lyssna igenom albumet eftersom min dator inte verkar vilja ta emot grejer från cd-enheten. Skumt och irriterande eftersom jag heller inte kan se på filmer. Något krux är det. Four tet är i alla fall en härlig DJ och ett gött musiktips som kan lyfta upp stämningen så här inför en lördagskväll i Sverige.

Jag tycker att det är kallt i Nya Zeeland, men folk verkar uppenbarligen ha delade meningar angående detta. Vissa tjejer går till exempel med ballerinaskor till skolan. Andra med skolunifromskjol utan strumpbyxor eller pojkar med shorts. Förra veckan gick jag, iklädd vinterjacka och mössa, huttrande förbi en kille som chillade stadigt med flip-flop, t-shirt och shorts på gatan. Hårding är min kommentar till det.

Idag har jag umgåtts med Caz. Vi tog en promenad till stan, fikade, såg på bio eftersom det är filmfestival här i Dunedin och åt asgod japansk middag. Jag älskar sushi. Det känns även extra underhållande att äta det i japanskt sällskap. Caz säger att jag är ganska bra på att äta med pinnar. Japan är ett land som jag verkligen skulle vilja åka till någon gång i mitt liv. Kulturen fascinerar mig.

Den tjejen som så småningom griper taget om Caz blir inte bara lyckligt lottad med en framtid fylld av härligt umgänge, utan även en pojkvän som bär ett hjärta av guld.

Reda i oredan

Fredagskvällen börjar sakta men säkerligen lida mot sitt slut. Den har spenderats i mitt rum med få undantag då jag till exempel smugit ut till toaletten eller gått ut till köket för att göra mackor. Nödsituationer alltså. Jag har lärt mig att det inte är värt att utsätta mig själv för riskabla moment i onödan. Att kliva in i min värdmammas revir gör man bara inte sådär. Men idag resulterade trots allt incidenten till något gott och det är ju alltid härligt. Hon fick syn på mina ögon och det avslöjade en del om hur jag mådde. Därmed fick jag ur mig att jag inte kommer att vara kvar här i Dunedin så länge till och alltså inte stanna kvar i deras sällskap. Sådana saker är alltid jobbiga att få ur sig, känsliga puckar, men det var nog lika bra att få det överstökat så dom också hänger med i svängarna. Inga mer dramatiska missförstånd mellan mig, min kontakperson och familjen tack.

Min värdmamma är trots allt en klass för sig, en hysterisk men samtidigt komisk kvinna. Hon har alltid ett starkt behov av att få bekräftelse, det gör det hela lite stelare i situationer som dessa. Kommentarer som "Yeah, but it´s nothing wrong with us, right?! You like staying with us, don´t you? We are nice people." Ja ni förstår ju själva, det finns inte så mycket annat att göra än att bita ihop och bjuda på lite lögner vid sådana lägen. Halva sanningen är i alla fall ute, resten bjuder jag på.

Matförgiftning

Jag tycker inte att det är helt moraliskt korrekt av min värdmamma att lura i mig billigt kött på pizza vid det här laget, det räcker med att maten är skabbig. Visst, jag är inte en trogen vegetarian eftersom jag äter det jag tycker är gott typ, men jag har mycket väl framfört att jag inte föredrar kött. Speciellt inte i en familj där man äter värdelös fryspizza, värd en halv dollar och som även legat och grott i frysen i typ fem år. Så nu mår jag pyton tack vare det, skulle vilja spy upp skiten.

Dessutom är det otroligt deprimerande att vara hemma utan Caz som nu är ute på äventyr i Christchurch. Jag skulle ju egentligen ha följt med, men det gick inte hem hos STS. Underbar start på mitt utbytesår.

Hopp om framtiden

Min engelska vikarie gillar att analysera kring mig, idag såg jag tydligen väldigt uttråkad och arg ut och han började därför fråga frågor om hur jag tycker det är att vara här. Gött att sanninen representerar min utstrålning. Han är rätt skön och jag drog därför till med ärliga svar.

Så här efter tre veckor spenderade i Dunedin känns livet verkligen inget vidare. Skolan är otroligt oinspirerande och varje morgon funderar jag på att stanna hemma, men varför skulle jag göra det när jag bor i ett "hus" som jag mår dåligt av att vara i. Om jag skulle stanna kvar här skulle det kännas som att jag slösar bort ett år av studier på något fullkomligt ovärt. Även ett år utan möjligheter som jag vill få uppleva. Därför ska jag byta program och antagligen flytta till Wellington inom en snar framtid. Ingenting är bokat än, jag borde därför inte skylta med det för mycket, men bara vetskapen av att jag är på väg någon annanstans gör mig lite balanserad. Jag kommer inom en snar framtid att få en lista på skolor med bra musik/sport inriktningar, sedan får jag välja bland dessa. Värdfamilj fås genom skolan. Ni förstår nog inte vilken lättnad det här känns som, men en knipig tid nu innan.

Fick även idag sjunga Sveriges nationalsång inför engelska klassen som ville höra mina sång skills. Att jag går musikestet tolkar dom som något riktigt stort, innebörden är typ lika stor som att vara kändis/rockstjärna. Det är riktigt kul att bjuda till lite eftersom folk blir förvånade av att man vågar öppna käften. Men jag kan säga er att har man tagit sig till NZ så känns faktiskt sådana saker numera som baggisar. COOL_TJEJ_91 (min lunarstorm)

Idag fick jag en rastafari kompis, han går i min musikklass. Han är en stor (fet) maori kille, verkar skön! Han skriver ett arbete om Nya Zeeländsk reggae så då flikade jag in lite med att låta honom lyssna på Kultiration och Kapten Röd. "Swedish reggae, ye rastaman", ni skulle sett honom. Positivt överaskad både över musiken och mig, svensk vanlig tjej som lyssnade på sådant, det kunde han inte tro. Jag förklarade att man inte måste gå runt med tre tjocka dredds och Jamaica flaggan på t-shirten för att gilla musiken.

Sportis

7 raka sett irad eller hur var det? Idag har i alla fall jag och Caz spelat pingis, jag måste faktiskt säga att jag är lite imponerad över mina egna skills. Japaner är ju ändå rätt grymma men mot mig hade han ingen chans. För övrigt var sporthallen den skummaste arenan jag någonsin sett, inte så positivt menat. Galet, ingen struktur, folk överallt och massa olika planer i samma rum med olika sporter. Efter mina lättsamma segrar väntade det underbaraste jag gjort på länge, nämligen en lång varmdusch utan någon irriterande fem minuters regel i ett iskallt badrum.

Efteråt frågade jag mig själv vart tennisbanorna var eftersom jag skulle kolla på en träning, en flopp var det när jag fick reda på att jag stod på en. Det är typ gröna (as distraherande) plastmattor över hela sportcentret, så studsen är otroligt annorlunda och obehaglig. Julia, coachen (rätt skönt namn ändå) ville se mig slå lite bollar, det gick skit i början men det tar nog ett tag att vänja sig vid ett helt nytt underlag. Det var bra stämning i alla fall och positivt var att jag pratade med en 19 årig tjej som pluggar på universitet och som bor tillsammans med en svensk jänta i samma ålder, ser man på. Så vi bestämde att vi ska ses inom de närmaste dagarna.

Idag i skolan ploppade min engelska vikarielärare ur sig att det finns många porrstjärnor i Sverige. Precis innan så sa han att jag såg så allvarlig och fundersam ut, så som en ice-breaker tänkte jag då bjuda till lite med att nämna mina kändis mellan namn "Lola Gigi", därmed blev det liv i klassrummet. "Where did you get those namnes from? Oh, your parents watched a lot of porn!" Hahaha.

Snabba puckar

Kaikorais skolkör suger hårt, det är något som jag fått bekräftat för mig själv idag. Taktkänslan och samklangen är begrepp som defenetivt försvunnit någonstans på vägen. Kanske är jag extra kritisk just för att jag är van att sjunga tillsammans med Sveriges skönaste skola (man måste våga dra till rejält ibland) och det är fan inte dåligt. En annan del av Klässbol, gör mig riktigt stolt detta år. Ni vet vart vi siktar. Turné i Nya Zeeland kan jag lätt styra upp, ska bara fixa lite kontaker först.

När jag väl sitter här och analyserar lite kring skolan så kan jag lika gärna påpeka att det är otroligt kul med killar som försöker vara lite chilla i skoluniformen. Det jag vill säga med det är att häng + knallgröna kalsonger tillsammans med byxornas design/passform inte är en helt ok kombo. Jag går inte runt och kollar in rövar men ibland går det ju bara inte att låta bli. Dessutom gissar jag på att 95 procent av alla tjejer har en svart, sumo dunjacka, vilket för mig gör det rätt svårt att memorera vem som är vem. Och juste hehe, har idag skådat världens roligaste frilla. Jag fick verkligen hålla ett fast grepp om stolen för att inte springa upp och rycka tag i håret för att se om detta var en bluff eller faktiskt möjligt. Ett smygkort måste verkligen införas.

Igår fick jag prata svenska på engelska lektionen, sitter nu i efterhand och ångrar att jag inte drog till med roligare grejer. "Fan vad fula alla är, snälla ryck upp er och ta en titt i Veckorevyn", istället blev det mer "vackert väder och här sitter jag". Det kommer väl fler chanser hoppas jag, det är härligt att vara en självgod människa.

Imorse crusade en raggarbrud förbi mig, det gav mig en härlig Arvika känsla som jag bevarat tätt intill mig hela dagen, tack för det, Bazzz hunter in my heart <3

Moshimoshi

Idag fyller min älsklings bror Jahmi år.

Det firar jag med en flaksa Whiskey och lite piller på rummet, det får mig att känna mig på G.

Jag älskar dig och saknar dig innerligt!

Mexico skulle heller inte sitta helt fel just nu eftersom solbrännan från sommaren 09 sakta men säkert säger tack och hej för iår.

Caz gjorde min dag förut (men herregud, har Julia bara en kompis?) då han fick "träffa" min familj på skype och bjöd till med en japansk sång till födelsedagsbarnet.

Han kan det där med underhållning.

Annars har det väll funnits bättre tider i mitt liv.

Njut av sommarvädret Sverige.

Njut av att du överhuvudtaget är svensk för fan, jag lovar, det är du värd.

Kanske klyschigt men sant

Jag trodde verkligen inte att det här skulle vara lätt eller problemlöst, jag har ju trots allt tagit ett steg ut i något som jag aldrig varit i närheten av att göra tidigare. Att åka till andra sidan jorklotet med noll koll över vad framtiden har att erbjuda är en rätt underlig grej att ge sig in på, så där på egna ben. Men jag trodde heller inte att jag skulle behöva genomgå en sådan start som jag gjort eller känna som jag gör nu. Det är otroligt tomt och tyvärr ser jag fler könstigheter än möjligheter med att bo här i den här staden som jag blivit placerad i. (värmländsk visdom kan man bara inte få nog av).

Försök att verkligen tänka er in i den här positionen, inte bokstavligt talat utan bildligt. I skolan känner jag mig precis som den som hellre mår gött, står och röker i ett hörn, behåller stilen, låter barnen sköta sitt, tittar upp mot solen och frågar vad världen har att erbjuda, sneglar lite då och då på barnen och frågar mig själv "varför står jag här i lekparken och förgiftar barnen medan världen står framför mig?", ÄN den som glider med i strömmen och tänker "Gud, vad roligt vi har det". Att börja i en ny skola och träffa helt nya människor är något som jag tidigare tänkt som upplyftande och spännande, numera är det mer "Men oj, ska jag gå om högstadiet?"

Lättare blir det inte av att jag saknar mina vänner enormt. Jag är inte van vid att vara så här mycket själv. Det är på sätt och vis väldigt härligt, men mer skumt än avkopplande skulle jag nog vilja påstå. Idag var till och med en sådan dag där jag tittade igenom "budordskorten" som jag fick av Céline, därav föll några tårar ner från min kind. Ni är ju helt underbara Sverige!