Sociala livet

Självfötroendet svänger verkligen som en berg och dalbana nuförtiden och det är något som jag inte riktigt är van vid. Jag menar, i Arvika har jag alla mina underbara kompisar, världens bästa familj att luta mig tillbaka hos, en perry skola och fritidsaktiviteter som ständigt rullar på. Jag pratar svenska och kan uttrycka mig hur som helst, chillar runt längs gatorna, hälsar på var och annan och riktigt andas in den hemtrevliga känslan fylld av trygghet. Det värsta som kan hända är typ att få fuck you fingret av Porr Sven, att cykla förbi någon läbbig turk i mörkret på väg till Dottevik (Arvikas ghetto), att rykten sprids fort som vinden eller att en raggare skriker något patetiskt från dunka plåt bilen i brist på annat. Världen är så liten i Arvika. Man känner stadens vibb, oftast lite för bra och därför vill folk där ifrån, komma bort från den inskränkta, patetiska men ack så mysiga hålan. Det var precis det jag ville, på djupet. Jag har hört så många "herregud vad jag är trött på Arvika och vad jag vill bort här ifrån" i mitt liv och jag undrar egentligen hur många som verkligen menar det, som förstår innebörden. Det är så lätt att slinka ut orden.

Men sedan, på distans, så uppskattar man verkligen Arvika på ett annat sätt, precis som jag gör nu. Världen har aldrig varit så stor som den är nu. Mitt hem, min familj, mina vänner och Arvika känns oändligt långt borta. Då menar jag oändligt. Samtidigt befinner jag mig i ett nytt liv som jag inte har mycket pli på än. Det vill säga, jag lever i en mellanperiod. Vart är hem och vart är jag? Vem är du, vem är jag, levande charader. Lite den. Ni har egentligen ingen aning om hur min vardag ser ut, självklart får ni en inblick av den här på bloggen, men jag upplever så otroligt mycket som är omöjligt att sätta ned i ord. Till exempel allt folk jag har runt omkring mig, hur allt ser ut eller sådant som bara cirkulerar i huvudet. Tänk er själva hur många tankar, reflektioner och funderingar ni skapar var dag, trots att ni befinner er på samma plats, kanske på jobbet, skolan eller hemmet. Och jag befinner mig i ett helt nytt universum.

Tillbaks till självförtroende grejen. Igår kände jag mig på topp, sociala framgångar, tog många egna intiativ och kände bara hur stolt jag var över mig själv. Medan jag idag inte alls känner mig lika på hugget längre. Jag har gett mig fan på att jag ska skaffa Nya Zeeländska vänner här i Wellington. Men jag kan lova er att det inte är helt lätt, det kommer krävas tid och en hel del ansträngning. Nya Zeeländska ungdomar är riktigt speciella. Många utav dem verkar riktigt sköna och roliga men viker inte ögat för mig som internationell, ny elev i första taget. När jag väl försöker flika in med något så svarar de riktigt trevligt, men sedan är man borta ut konversationen igen. Det är verkligen så rätt ofta, man får inte mycket credd.

Nu låter det som att jag är ett mobboffer. Men jag är ganska övertygad om att utseende och personlighet inte har så mycket med den här saken att göra, utan det här är bara stilen de har. Dryga, ego och oförstående. En tjej i min Film & TV klass sa att jag kunde komma på fest hos henne på Hallowen när jag frågade vad som händer, men sedan fick jag liksom inte mer information än så, jag vet inte ens vad hon heter. Men det är liksom inte "You wanna come to the party this weekend, you should?" osv. Jag önskar att jag kunde skicka ett gäng till Sverige bara för att få dem att riktigt förstå hur det känns. Däremot tror jag att vi i Sverige skulle vara aningen mer exhalterade av att få nya studenter.

Det svåra just nu är att jag har fem olika ämnen, alltså fem olika klasser. Det är inte som i Sverige där man har en huvudklass, utan här är det väldigt utsrpitt och att det är en stor skola gör det ännu lite svårare. Jag börjar prata med allt fler personer och jag känner att jag är lite på gång i vissa fronter. Det gäller att vara pang på här, typ "I'm here to get real kiwifriends and not to hang out with all the internationals all the time, but it's so difficult because it's like you don't try to speak with anyone that you don't know". Det fick jag sagt till några kiwitjejer igår i min Outdoor klass, då jag satte mig och pratade med dem under hela lektionen medan resternade spelade amerikansk fotball. Och det var riktigt lovande, jag tror att sådant kan ge resultat.

Just nu känns det lite ensamt och drygt, funderar på att köpa mig en pumpa, skära ut den, sätta den på huvudet och gå ut och kasta ägg på folks dörrar för att liva upp det lite. Happy Hallowen!

Min slutfras är att sociala livet går framåt fast det ibland känns som att det går bakåt.