Värdfamiljen på plats

Det känns helskumt att kunna sitta här i sängen med laptoppen i famnen, avnjuta lite Pink Floyd och ha tillgång till trådlöst internet igen. Det har jag inte haft sedan över en måndad tillbaka, då jag desperat stängde in mig själv på rummet vid varje tillfälle som jag tvingades kliva in i hemmet, bita ihop och skapa min egna lilla drömbubbla, där jag såg sol, playa och en laddad Julia iklädd bikini och party glasses med en kokosnöt i handen. Men nu behöver jag inte fantisera mig bort längre eftersom jag tror att det inte kommer att uppstå några som helst problem med min nya värdfamilj. Självklart låter inte drömmen helt fel, men med tanke på att sommarmånaderna är på inkommande så befinner jag mig nog för eller senare i just den situationen. Vet dock inte om det finns kokosnötter här, får checka läget.

Nu kan jag äntligen skriva ord som gött i bött, körv och Värmland igen, herregud vad jag har saknat det <3 Ord som omfattar hela min vardag. Och det känns fruktansvärt lyxigt att ha å, ä och ö tillbaka på tagentbordet. Men nu i början glömmer jag bort det eftersom det känns helt fel, precis som att jag fortfarande förvånas gång på gång av att bilratten är placerad på högersidan. Det vettiga jag vill säga till er är i alla fall att jag nu kan hålla min blogg lite mer aktiverad och det är alltid kul, både för er och givetvis för mig. Så kom ihåg att kika in lite oftare framöver och dränka mig med kommentarer, så lovar jag att inte göra er besvikna. Idag kom mina värdföräldrar hem och det var alltså första gången som vi sågs! Jag välkomnades med ett paket innehållande en parfym, hårklämma, ett armband och ett tobleronepack, gulligt hörreni.

Det känns riktigt härligt att äntligen ha fått träffa Roger och Soklim och att från och med nu ha vuxna människor runt omkring mig som fyller ut tomheten i det stora huset. Det har varit skumt att bo här utan dem och det har nog bidragit till att jag haft det lite extra tufft nu under min första tid i Wellington. Men det är nog aldrig lätt att komma helt ny till en främmande storstad. Det är en skräckblandad förtjusning, jag har känt mig vettskrämd samtidigt som jag varit otroligt nyfiken. Precis som man brukar säga så är det en riktigt bra erfarenhet som man växer enormt mycket av som människa, oavsett vad som händer. Men med min nya värdfamilj som grund så tror jag att jag kommer att få en kanontid. Helgen har varit väldigt nedchillad. Jag har tränat två dagar irad på ett gym som jag ska köpa månadskort på och det känns riktigt härligt att få tillbaka träningsmotivationen. Så just nu är springbandet och ipoden mina bästa vänner. Skämt och sido. Om ni har missat bungy jump filmem så ta er en titt här. Ursäkta för bonne engelskan, herregud det är generande att höra sig själv prata på film. Men bungy jumpet är huvudsaken. FETT VARE.