1:a Wellington High skolveckan avklarad. En stor skola innehallande ca 950 elever, year 9 till 13, vilket motsvarar Sveriges 9:an, 1:an, 2:an och 3:an. Flera olika byggnader och fem levels = Julia virrar runt som en bortkommen bonneflicka som annars ar van vid att mocka grisarna, strosa, fisa och meditera runt i Friskolans gymnasium i lilla Arvika, i Tinghusets flashiga lokaler. Jag som till och med gick vilse en gang. Nu sitter ni hemma, kliar er i huvudet, flinar, skakar huvudet fram och tillbaka och tanker "Hur ar detta egentligen mojligt?"Jo, jag skulle namligen hitta trappan som man kan ta upp till lokalerna fran kallaren, men vips sa gick jag visst at fel hall och rakade tappa bort mig helt totalt. Tappert forsok.
Nya skolan ar valdigt annorlunda jamfort med Kaikorai College i Dunedin, helt annan High School feeling nu, men langt ifran den som vi upplever i Sverige. Wellington High ar en liberal skola utan skoluniform, slappy eftersom der ar NZ "alla elever ska ha samma varde och inte jamfora sig med varandra, darfor ska flickorna ha pa sig extremt fula och oandligt langa kjolar varje dag i skolan" vi snackar om. Wellington Highs revolt har givit resultat, skolan bestar av en randomblandning av lite halvt emo kidz, "Hej, jag ar udda" stilen, skatare, esteter, maorisar (YO), nerds, hard rock people och tyvarr ett STORT antal internationella elever.
NZ ar ett land fullproppat av internationella elever och det var inte jag medveten om foren jag kom hit. Varfor jag ser detta som en nackdel ar for att nyfikenheten och oppenheten hos de Nya Zeelandska eleverna ar langt ifran imponerande. Den sociala kompetensen ar ett orovackande moment pa vissa fronter. Sjalvklart visar vissa lite intresse och sociala formagor, men i det stora hela ar de internationella eleverna klart mycket mer kommunikationsvilliga. Jag menar, i Sverige bombarderas utbytesstudenterna av fragor och vi granskar dem upp och ned som om de vore ufon, just for att det ar sa intressant och uppiggande med nya nationaliteter och individer i klassrummet. Men har ar det vardagsmat. Manga kiwisar orkar inte engagera sig i utbyteseleverna langre och det betyder att det ar ganska segregerat mellan kiwisarna och de internationella eleverna, darfor ar det komplicerat att skaffa kiwi friends. Sjalvklart ska jag forsoka sa gott jag kan och heller inte dra alla kiwisar over en kamm, men jag tycker faktiskt att det har ar ett ganska stort och orovackande problem. Jag ar ju har for att uppleva det riktiga Nya Zeelandska ungdomslivet.
Och vet ni vad? Onsdag nasta vecka ska jag genomfora mitt forsta riktiga performance har i NZ. Skolan anordnar namligen en music evening och jag ska visst sjunga Magiskt men tragiskt, ni vet sjalvaste GBG hitten, Hakan Hellstrom. Ela goa puckar. Fullsatt publik i skolans stora aula. Som back up har jag en italienare och en brasilianare med varsinn gura i handen. Jag lovar, detta var verkligen inte mitt intiativ. Det borjade med att min nerd music teacher ville att jag skulle spela och sjunga forsta lektionen och vips sa pluppade den laten upp i huvudet. Och sedan ville han att de andra skulle kompa till och vips sa pluppade denna brillianta ide upp i gubbens huvud. Jag var skeptisk, efter en vecka i skolan sa ska man visst kliva upp och sjunga solo. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in pa, men, fett blir det. Heh.
Idag joinade jag volleyball teamet i skolan. Det var sassongspramiar, bra timing. Traningspasset var under lunchtimmen och sedan vantade match, pang pa alltsa, inte en massa trams med traning har inte. Riktigt kul sport, speciellt nar man inte behover anstranga sig for att platsa i teamet. Min insats var trots allt skaplig och jag kammade hem en del pinnar med mina kanonsurvar i 1:a settet. Vi forlorade bagge matcherna med ynka marginaler.
Efter allt detta som jag skrivit later det nog som att jag ar valdigt uppiggad och mar super, men sanningen ar att jag haft en utomordentligt tuff vecka eftersom jag lider av hemlangtan och kanner att jag redan varit med om sa mycket under perioden som varit. Just nu kanner jag att 11 manader ar en alldeles for lang tid och att jag faktikst inte vill vara borta sa lange.Det ar frustrerande att kanna som jag gor men samtidigt kan jag inte hejda det. Jag ska ta en bit i taget och se hur det utvecklar sig, men stark hemlangtan ar fan inte latt att hantera. Och det ar inte bara hemlangtan, ibland kanner jag bara att jag fatt nog av just den har erfarenheten, som high school student. Det visar sig!
Nu ska jag krypa in i min underbart komfortabla sang och njuta av sovmorgon. Helg. Imorgon blir det att utforska Wellington pa egen fot tror jag. Jag hoppas ni tog er igenom allt, jag hatar att inte kunna skriva med alla de svenska vokalerna.
Hare nice svennar!
Nya skolan ar valdigt annorlunda jamfort med Kaikorai College i Dunedin, helt annan High School feeling nu, men langt ifran den som vi upplever i Sverige. Wellington High ar en liberal skola utan skoluniform, slappy eftersom der ar NZ "alla elever ska ha samma varde och inte jamfora sig med varandra, darfor ska flickorna ha pa sig extremt fula och oandligt langa kjolar varje dag i skolan" vi snackar om. Wellington Highs revolt har givit resultat, skolan bestar av en randomblandning av lite halvt emo kidz, "Hej, jag ar udda" stilen, skatare, esteter, maorisar (YO), nerds, hard rock people och tyvarr ett STORT antal internationella elever.
NZ ar ett land fullproppat av internationella elever och det var inte jag medveten om foren jag kom hit. Varfor jag ser detta som en nackdel ar for att nyfikenheten och oppenheten hos de Nya Zeelandska eleverna ar langt ifran imponerande. Den sociala kompetensen ar ett orovackande moment pa vissa fronter. Sjalvklart visar vissa lite intresse och sociala formagor, men i det stora hela ar de internationella eleverna klart mycket mer kommunikationsvilliga. Jag menar, i Sverige bombarderas utbytesstudenterna av fragor och vi granskar dem upp och ned som om de vore ufon, just for att det ar sa intressant och uppiggande med nya nationaliteter och individer i klassrummet. Men har ar det vardagsmat. Manga kiwisar orkar inte engagera sig i utbyteseleverna langre och det betyder att det ar ganska segregerat mellan kiwisarna och de internationella eleverna, darfor ar det komplicerat att skaffa kiwi friends. Sjalvklart ska jag forsoka sa gott jag kan och heller inte dra alla kiwisar over en kamm, men jag tycker faktiskt att det har ar ett ganska stort och orovackande problem. Jag ar ju har for att uppleva det riktiga Nya Zeelandska ungdomslivet.
Och vet ni vad? Onsdag nasta vecka ska jag genomfora mitt forsta riktiga performance har i NZ. Skolan anordnar namligen en music evening och jag ska visst sjunga Magiskt men tragiskt, ni vet sjalvaste GBG hitten, Hakan Hellstrom. Ela goa puckar. Fullsatt publik i skolans stora aula. Som back up har jag en italienare och en brasilianare med varsinn gura i handen. Jag lovar, detta var verkligen inte mitt intiativ. Det borjade med att min nerd music teacher ville att jag skulle spela och sjunga forsta lektionen och vips sa pluppade den laten upp i huvudet. Och sedan ville han att de andra skulle kompa till och vips sa pluppade denna brillianta ide upp i gubbens huvud. Jag var skeptisk, efter en vecka i skolan sa ska man visst kliva upp och sjunga solo. Jag vet inte riktigt vad jag har gett mig in pa, men, fett blir det. Heh.
Idag joinade jag volleyball teamet i skolan. Det var sassongspramiar, bra timing. Traningspasset var under lunchtimmen och sedan vantade match, pang pa alltsa, inte en massa trams med traning har inte. Riktigt kul sport, speciellt nar man inte behover anstranga sig for att platsa i teamet. Min insats var trots allt skaplig och jag kammade hem en del pinnar med mina kanonsurvar i 1:a settet. Vi forlorade bagge matcherna med ynka marginaler.
Efter allt detta som jag skrivit later det nog som att jag ar valdigt uppiggad och mar super, men sanningen ar att jag haft en utomordentligt tuff vecka eftersom jag lider av hemlangtan och kanner att jag redan varit med om sa mycket under perioden som varit. Just nu kanner jag att 11 manader ar en alldeles for lang tid och att jag faktikst inte vill vara borta sa lange.Det ar frustrerande att kanna som jag gor men samtidigt kan jag inte hejda det. Jag ska ta en bit i taget och se hur det utvecklar sig, men stark hemlangtan ar fan inte latt att hantera. Och det ar inte bara hemlangtan, ibland kanner jag bara att jag fatt nog av just den har erfarenheten, som high school student. Det visar sig!
Nu ska jag krypa in i min underbart komfortabla sang och njuta av sovmorgon. Helg. Imorgon blir det att utforska Wellington pa egen fot tror jag. Jag hoppas ni tog er igenom allt, jag hatar att inte kunna skriva med alla de svenska vokalerna.
Hare nice svennar!
Hej Julia, förstår att du hamnat i lite back-lash nu, inte så konstigt. Och nu säger jag säkert nåt jättejobbigt men jag tror hemlängtan också är en del av din tid i NZ, se det som en ny fas, var snäll mot dig själv o njut samtidigt av det nya. Mig brukar det hjälpa att tänkta: ta en dag i taget. Stor kram till dig! Love Sushma
SvaraRaderajulia, i natt sov jag med två täcken, då tänkte jag på dig! jag tror iaf att allt kommer bli svinkul när allt kommer igång. men du vet väl att i vår familj säger vi " det som inte dödar det härdar" / graaaaama
SvaraRadera