Studenttiderna för vissa

Tårar i halsgropen och känslor i mängder. Att min klass skulle ta studenten utan mig var något som jag visste att jag skulle behöva leva med för att få åka iväg till Nya Zeeland. Något som jag visste skulle kännas oerhört tomt, tungt och orättvist. Därför var just denna vetskap en av de största anledningarna till att överväga att kanske stanna hemma istället. Det var trots allt inget lätt val det där med att åka iväg till andra sidan jorden eller inte. Men så blev det.

Jag har liksom haft det i bakhuvudet, att min årskull i Sverige har kämpat sig igenom sitt absolut sista skolår här i livet, men samtidigt har jag nog inbillat mig att livet i Sverige bara har pausats. En önskan som långt ifrån är sanningen. Att min klass skulle gå ur utan mig är något som jag inte har kunnat förstå fören nu. Att åtta vackra ungdomar faktiskt har stått med studentmössorna på och andats in friheten och sommarluften utan mig skrikandes i ett hörn av lycka är något som jag inte riktigt kan inse. Vissa saker går bara inte att ta in när man hör allt på distans. Moment som dessa.

Så, att det känns lite jobbigt, det måste jag säga. Att veta att jag har gått miste om något stort med en sådan fin skara människor. Men samtidigt finns det ingen som helst ånger, ångest eller panik över att jag valde att åka iväg. Sådana tankar existerar inte i mitt huvud och har heller aldrig kommit upp inom mig under resans gång. Självklart får jag uppleva tuffa perioder, men kanske är det under dessa som jag får lära mig allra mest. För det här var så rätt för mig och tack vare det har mitt liv berikats oerhört mycket under sådan kort tid.

Lycka och kärlek till er ES3MU på Freekschool. Ett år fick jag i alla fall uppleva tillsammans med er. Nu står världen öppen för er med överasskningar, erbjudanden och möjligheter. Ta vara på dom och följ era drömmar! Läsarfråga: Finn ett fel i bilden.