Så mycket att säga

Veckorna går så fort här i Nya Zeeland, måndag till fredag bara susar förbi. Det har jag lärt mig vid det här laget. Men det jag alltid har kunnat trösta mig med är att det alltid väntar en fet helg och ännu en vecka därpå. Det tar liksom aldrig slut så jag har inte behövt deppa trots att tiden bara har tickat. Men nu är inte fallet så. Min allra sista vecka i Nya Zeeland, Wellington, Miramar, min värdfamilj, olika polares hus och min skola Wellington high står framför mig att uppleva. En sista helg. Sedan befinner jag mig inte här längre för då har det faktiskt tagit slut. SLUT.

Jag andas fortfarande in den Nya Zeeländska luften. Jag känner hur ångesten bubblar upp inom mig och hur andetagen kämpar sig fram och dämpar det en aning. Ena sekunden kväver ångesten mig, under den andra lyckas jag kämpa emot.

Det är fantastiskt vad mycket kärlek man får ta emot nu på slutet. Precis som det var i Sverige sista tiden innan jag plötsligt befann mig på ett tåg som sakta rullade ut ur Arvikas tågstation för att föra mig bort från de djupa Värmlandsskogarna. Allt var precis på topp innan det momentet. Det var nästan som att jag inte kunde begripa varför jag valde att slita mig iväg från så oerhört betydelsefulla människor. Från ett sådant vackert liv som jag levde. Det kändes så fel, jag kunde liksom inte förstå vad jag höll på med. Försökte jag straffa mig själv eller vad var vitsen? Det är lätt att tänka så men självklart visste jag innerst inne att så var inte fallet. Jag var en livsnjutare bortskämd på vackraste tänkbara sällskapet redo att låta min nyfikenhet få expoldera ute i världen.

Separationsångesten så här en vecka inpå hemfärd är stark. Det är en känsla så stark och gripande, så svår att hantera. Ohanterlig. En grym känsla som jag måste få låta fram. Hade jag hållt den inom mig skulle mig hjärta sakta börja tynas bort.

Jag älskar Sverige. Jag älskar er där hemma, jag hoppas att ni fortfarande förstår det. För det gör ont inom mig när jag känner att vissa börjar tvivla på det. Att jag har glömt bort, dragit ett streck över det förflutna och sådana saker. Det gör det svårare för mig att dela med mig av hur underbart livet är här i Nya Zeeland och hur mycket jag älskar det. Hur starkt jag känner att jag tillhör här. Jag är chockad över mig själv, hur pass bra jag har smält in i ett helt nytt liv som nu är mitt riktiga. Sverige känns så oerhört långt borta. Bortom mina tankar och föreställningar. Att ha ett liv parallellt med ett annat är nog det sjukaste man kan tänka sig.

Tankar övergår nu till helgens bravader.

Torsdag: Stor avskedsmiddag på skolan för alla de internationella elever som så snart måste åka hem. Det bjöds på allt mellan curry curry maträtter till guacamole, uppträdande då jag och min älskade syster Marlene sjöng och spelade två låtar inför folksamlingen, ett fint tal av vår rektor som delade ut diplom och då jag fick mottaga ett certificate for excellence in school (!?!?! vet ni hur slapp och oseriös jag är i skolan här) för att ha haft stark närvaro, ha utvecklats språkmässigt och tagit för mig av det som skolan har haft att erbjuda. Efter den sorgliga men fina middagen blev det utgång till ett skitcoolt Artgallery för att efter midnatt dra mig till James där vi under natten satt bänkade framför tvn (däckade i sofforna)för att se det sugiga Nya Zeeländska landslaget gå miste om sin plats i VM. Blev sedan några timmars sömn ihop med mina tre pöjker, inklämd mellan James och en fisande Chirag och Luc på golvet. Helt underbart att ha så sköna polare. Trots denna partytorsdag tog vi oss till skolan för låta sista dagen av ännu en skolvecka go bye.

Fredag. Då var jag HEMMA. En kväll med finfina Edit som sällskap då vi satt och myste, fes under täcket, lät oss underhållas av Mia och Klara och låg sked i min 90 cm breda säng.

Lördag. Storferre med gänget samlat! Skitkul!



Ikväll Söndag. Jag gick till Edit för att laga middag. Genom våra kontaker hade Edit en sillburk hemma på bänken och hade vi inte huggt in på den hade den nu legat å ruttnat i något hörn. Man behöver nämligen inte gå miste om traditioner bara för att man befinner sig på andra sidan jorden, här blev det midsommarmat. Sill, potäter, sås, toast, lax och sallad. Hemmabakade kanelbullar a la Edit på var grädden på moset. UH SÅ LYCKAT. Jag älskar dig min svenne.

Jag måste verkligen sova nu. Riktigt långt inlägg, hade mycket i bollen. Resväskan är framplockad. Snart ses vi!