Hemfärd

Lämnar Nya Zeeland inatt. Det går inte att begripa. Jag vet inte vad jag ger mig in på, har samtidigt inget val. Det är så skrämmande, att lämna något så stort och betydelsefullt som jag så gärna skulle vilja utforska ännu lite mer. Något som jag nu lever i.

6.45 måndag morgon. Då flyger ett flygplan upp i himlen för att lämna landet och i där sitter jag för att påbörja min långa resa hem till Värmland. 18.20 tisdag kväll, då landar jag på hemmaplan. Karlstad flygplats here we go. En plats som befinner sig långt bortom mina tankar.

Solen skiner i Wellington och jag lämnar landet jag har bott i i ett år med stor saknad, kärlek och värme. Snart kommer även den här dagen att ha passerat och då kommer mitt år som utbytesstudent på Nya Zeeland vara över.

Så mycket att säga

Veckorna går så fort här i Nya Zeeland, måndag till fredag bara susar förbi. Det har jag lärt mig vid det här laget. Men det jag alltid har kunnat trösta mig med är att det alltid väntar en fet helg och ännu en vecka därpå. Det tar liksom aldrig slut så jag har inte behövt deppa trots att tiden bara har tickat. Men nu är inte fallet så. Min allra sista vecka i Nya Zeeland, Wellington, Miramar, min värdfamilj, olika polares hus och min skola Wellington high står framför mig att uppleva. En sista helg. Sedan befinner jag mig inte här längre för då har det faktiskt tagit slut. SLUT.

Jag andas fortfarande in den Nya Zeeländska luften. Jag känner hur ångesten bubblar upp inom mig och hur andetagen kämpar sig fram och dämpar det en aning. Ena sekunden kväver ångesten mig, under den andra lyckas jag kämpa emot.

Det är fantastiskt vad mycket kärlek man får ta emot nu på slutet. Precis som det var i Sverige sista tiden innan jag plötsligt befann mig på ett tåg som sakta rullade ut ur Arvikas tågstation för att föra mig bort från de djupa Värmlandsskogarna. Allt var precis på topp innan det momentet. Det var nästan som att jag inte kunde begripa varför jag valde att slita mig iväg från så oerhört betydelsefulla människor. Från ett sådant vackert liv som jag levde. Det kändes så fel, jag kunde liksom inte förstå vad jag höll på med. Försökte jag straffa mig själv eller vad var vitsen? Det är lätt att tänka så men självklart visste jag innerst inne att så var inte fallet. Jag var en livsnjutare bortskämd på vackraste tänkbara sällskapet redo att låta min nyfikenhet få expoldera ute i världen.

Separationsångesten så här en vecka inpå hemfärd är stark. Det är en känsla så stark och gripande, så svår att hantera. Ohanterlig. En grym känsla som jag måste få låta fram. Hade jag hållt den inom mig skulle mig hjärta sakta börja tynas bort.

Jag älskar Sverige. Jag älskar er där hemma, jag hoppas att ni fortfarande förstår det. För det gör ont inom mig när jag känner att vissa börjar tvivla på det. Att jag har glömt bort, dragit ett streck över det förflutna och sådana saker. Det gör det svårare för mig att dela med mig av hur underbart livet är här i Nya Zeeland och hur mycket jag älskar det. Hur starkt jag känner att jag tillhör här. Jag är chockad över mig själv, hur pass bra jag har smält in i ett helt nytt liv som nu är mitt riktiga. Sverige känns så oerhört långt borta. Bortom mina tankar och föreställningar. Att ha ett liv parallellt med ett annat är nog det sjukaste man kan tänka sig.

Tankar övergår nu till helgens bravader.

Torsdag: Stor avskedsmiddag på skolan för alla de internationella elever som så snart måste åka hem. Det bjöds på allt mellan curry curry maträtter till guacamole, uppträdande då jag och min älskade syster Marlene sjöng och spelade två låtar inför folksamlingen, ett fint tal av vår rektor som delade ut diplom och då jag fick mottaga ett certificate for excellence in school (!?!?! vet ni hur slapp och oseriös jag är i skolan här) för att ha haft stark närvaro, ha utvecklats språkmässigt och tagit för mig av det som skolan har haft att erbjuda. Efter den sorgliga men fina middagen blev det utgång till ett skitcoolt Artgallery för att efter midnatt dra mig till James där vi under natten satt bänkade framför tvn (däckade i sofforna)för att se det sugiga Nya Zeeländska landslaget gå miste om sin plats i VM. Blev sedan några timmars sömn ihop med mina tre pöjker, inklämd mellan James och en fisande Chirag och Luc på golvet. Helt underbart att ha så sköna polare. Trots denna partytorsdag tog vi oss till skolan för låta sista dagen av ännu en skolvecka go bye.

Fredag. Då var jag HEMMA. En kväll med finfina Edit som sällskap då vi satt och myste, fes under täcket, lät oss underhållas av Mia och Klara och låg sked i min 90 cm breda säng.

Lördag. Storferre med gänget samlat! Skitkul!



Ikväll Söndag. Jag gick till Edit för att laga middag. Genom våra kontaker hade Edit en sillburk hemma på bänken och hade vi inte huggt in på den hade den nu legat å ruttnat i något hörn. Man behöver nämligen inte gå miste om traditioner bara för att man befinner sig på andra sidan jorden, här blev det midsommarmat. Sill, potäter, sås, toast, lax och sallad. Hemmabakade kanelbullar a la Edit på var grädden på moset. UH SÅ LYCKAT. Jag älskar dig min svenne.

Jag måste verkligen sova nu. Riktigt långt inlägg, hade mycket i bollen. Resväskan är framplockad. Snart ses vi!

vintermys

Så skön dag igår. Det är vinter i Nya Zeeland men inte betyder det att man behöver deppa för det inte. Det är skillnad på vinter och vinter.

Och där satt vi och tittade på den vackra solnedgången med en utsikt över stadens vackra hamn tills mörkret togs vid.

Oj

Livet är så sjukt konstigt. Det som nu är min vardag kommer snart att vara det som existerar, eller snarare existerade på andra sidan jordklotet. De människor som jag nu dagligen umgås med kommer då att vara dom som jag tvingas att sakna. Ett helt nytt kapitel väntar på mig. En drastisk förändring står bakom knuten och den behöver jag vara mentalt förberedd på. För om två veckor står jag där på flygplatsen, kliver in i ett flygplan med tusen tankar i huvudet och känner hur jag plötsligt lyfter den marken som jag under ett år har levt på. Ofattbart. Det är galet vad man kan göra här i livet.

Flygresan kommer att vara en konstig mellanperiod mellan mina två liv. Två dygn då jag kan tänka på vad jag egentligen har varit med om, kanske smälta in en liten bit av det och förbereda mig på det som komma skall. Två dygn av förvirran och känslorus. Smärta och glädje. Jag befinner mig då mittemellan. Jag kan inte förstå, att det är så nära. Att dagarna bara passerar. Att jag om fjorton dagar har resväskan ihoppackad.

Och nu rinner tårarna ned från mina kinder. Jag kan inget annat än att låta dem få forsa ned.

Studenttiderna för vissa

Tårar i halsgropen och känslor i mängder. Att min klass skulle ta studenten utan mig var något som jag visste att jag skulle behöva leva med för att få åka iväg till Nya Zeeland. Något som jag visste skulle kännas oerhört tomt, tungt och orättvist. Därför var just denna vetskap en av de största anledningarna till att överväga att kanske stanna hemma istället. Det var trots allt inget lätt val det där med att åka iväg till andra sidan jorden eller inte. Men så blev det.

Jag har liksom haft det i bakhuvudet, att min årskull i Sverige har kämpat sig igenom sitt absolut sista skolår här i livet, men samtidigt har jag nog inbillat mig att livet i Sverige bara har pausats. En önskan som långt ifrån är sanningen. Att min klass skulle gå ur utan mig är något som jag inte har kunnat förstå fören nu. Att åtta vackra ungdomar faktiskt har stått med studentmössorna på och andats in friheten och sommarluften utan mig skrikandes i ett hörn av lycka är något som jag inte riktigt kan inse. Vissa saker går bara inte att ta in när man hör allt på distans. Moment som dessa.

Så, att det känns lite jobbigt, det måste jag säga. Att veta att jag har gått miste om något stort med en sådan fin skara människor. Men samtidigt finns det ingen som helst ånger, ångest eller panik över att jag valde att åka iväg. Sådana tankar existerar inte i mitt huvud och har heller aldrig kommit upp inom mig under resans gång. Självklart får jag uppleva tuffa perioder, men kanske är det under dessa som jag får lära mig allra mest. För det här var så rätt för mig och tack vare det har mitt liv berikats oerhört mycket under sådan kort tid.

Lycka och kärlek till er ES3MU på Freekschool. Ett år fick jag i alla fall uppleva tillsammans med er. Nu står världen öppen för er med överasskningar, erbjudanden och möjligheter. Ta vara på dom och följ era drömmar! Läsarfråga: Finn ett fel i bilden.

Häng i skolan

Jag vaknar upp varje morgon och ser fram emot dagen som väntar på mig just för att jag vet att jag kommer att få träffa så många människor som gör mig så lycklig. Häng med polare hela dagarna och inte ett minsta press i skolarbete, vad mer kan man begära?

Att virka och sticka: en hobbie som snarare har blivit min passion här i livet. Jag är galen, jag bara älskar det. Det känns precis som att jag har hittat det där som jag vill göra här i livet. Garn och en virknål har alltid en trogen plats i väskan och tas upp stup i kvarten nuförtiden. Det fungerar som terapi för mig. Låt tankarna få virra runt, knytas ihop i garnet, gå lös och låt kreativiteten få flöda vart du än är. I skolan, under lunchbreaket, på bussen och i väntan på något. Det är underbart! Att också se hur man inspirerar andra eftersom detta nu har blivit en populär hobbie runt mina kretsar.

Här får ni se lite av mycket annat som jag har gjort. Rastafärgerna har blivit ett hett tema och på bilden nedan ser ni Luc, hans sexiga gangsterpose och handvärmare under gårdagens Outdoor education lektion.
Jacob och hans fingersocka. Han fick nämligen uppleva en mycket smärtsam olycka då han under en slöjdlektion fick skåda sin egen fingerspets flyga iväg efter ett felsteg med sågen. Fy fan. Därav har han fått smeknamnet Stumpy.
Chirag i headband.

Edit och jag som representerar Sverige i skolan. De enda internationella i vår Outdoor klass.
Jag och Alice under design lektionen idag då vi försöker oss på screen printing.
Orion i rasthallen där alla står och chillar innan och efter skolstart var dag.Ja, då har ni fått se en smula av hur livet på Wellington high kan se ut. Fett är det.

Middag så det räcker å blir över

Lite pics från förra helgen kan inte göra någon skada!

James, jag och Sara
Jag, V-pan, Jacob och Sara
Cool Kidz
Chirag och Megan i hörnet
Roxanne hittar även till kameran

Runt ett då alla vänner lämnade Danas hus så fick jag mig en kaffekopp i handen, kvällen var nämligen inte slut. Dana hade två gratisbiljetter till The Upbeats och valde då att ta med sig sin svenne Jullan på ännu ett äventyr. Det blev dans med klackarna i taket till klockan fem på natten då det bjöds på fet drum and bass music. Tack för en lyckad kväll Dana, jag älskar dig!
Idag styrde jag och Edit upp något riktigt lyckat, vi bjöd nämligen på en svensk middag hemma hos Edits värdfamilj. Vi hade ingen aning om vad vi skulle hitta på först och pressen kändes hög eftersom vi hade bjudit hem vänner och allt och pratat om hur gott det skulle bli. På något sätt fick vi ihop det, det vart en utsökt middag framdukad på bordet efter stor shopping på Pack'n'save (typ motsvarigheten till Lidl), spring till bussen skrattandes med kassar flängandes överallt med en kissblåsa som höll på att sprängas och därefter rolig matlagning. Hasselbackspotatis, köttbullar, avocadosås och sallad. Som grädden på moset marrängswisch till efterätt. Vad mer kan man begära?! Kiwikidsen fick sig en ordentlig smakupplevelse och ingen snack om saken om att det är några fel på mina och Edits matlagningsskills. Perfekta husfruar kommer vi att bli eftersom vi redan är! Marrängswischen vart en succé!

Imorgon är sista skoldagen av den här veckan eftersom det är long weekend, ledig både på fredag och måndag. Jag känner på mig att det kommer att bli en bra sådan då jag imorgon drar upp sisådär en timme utanför Wellington för att chilla och umgås med vänner i Barneys sommarhus under en natt och då det sedan återstår tre dagar att fylla ut. Make the most of it, det försöker jag verkligen!