And it happens again

Koka er en kopp kaffe, hamta ett glas vatten, dra ut telefonsladden, checka att spisen ar avstangd, att katten har mat i skalen, rensa alla dina tankar, satt dig riktigt bekvamt, med en kudde i famnen, rumpan i stolen och luta dig tillbaka. For nu ska jag namligen fa tummen ut ur roven och skriva annu ett inlagg. Och det blir nog inte ett kort sadant, for nu var det riktigt langesedan jag satt har och klurade med alla ord i huvudet som jag bara vill fa ned i apparaten. Det kanns kul, jag har langtat. Jag alskar att skriva, informera er om mina handelser och tankar och bara fa rensa skallen pa ett naturligt och vettigt satt. Nu kor vi.

Den 26 september, alltsa for 12 dagar sedan, lamnade jag Dunedin, den glada studentstaden som jag bott i i over 2 och en halv manad. Det var mycket kanslor inblandade, jag madde trots allt riktigt bra dar i slutet av tiden och da skulle jag plotsligt bara flytta. Bodde i en underbar familj den sista veckan som jag kom riktigt nara, skolan borjade flyta pa lite mer och det skulle bli forjavla ledsamt att saga adjo och lamna alla kompisar som jag faktiskt har fatt. Det sociala livet har gatt som smort, jag har knappt behovt kampa och det ar jag riktigt tacksam och forvanad over att det kan ga sa latt. Jag har lyckats skapa manga, speciella, unika betydelsefulla relationsband som jag absolut kommer att halla aktiva. Da snackar jag inte bara om Caz, sjalvklart ar han prioritet nummer 1 och ligger hogst upp pa topplistan, men bakom honom finns ett gang asiater som verkligen lyckats ge mig oforglomliga intryck. Jag kanner redan att jag har varit med om sa mycket, lart mig sa mycket, vunnit sa mycket och sett sa mycket under den har tiden. Intrycken far inte plats ibland, da man under vissa perioder bara matas och matas men inte riktigt hinner smalta allt.

Angies familj fick mig att inse att familjen ar grunden till allt pa ett utbytesar. Har man en trygg bas kan man sedan glida runt som en bekymmerlos kung pa roda mattan. Vi gjorde mycket grejer ihop, jag fick traffa familjens vanner, se pa rugbymatch med slakten, aka pa utflykter och allmant bara chilla. Jag kommer definitivt halsa pa dem i framtiden, forhoppningsvis kan jag dra en trip dit pa mitt sommarlov som ager rum om tva manader. Kortet nedan ar pa flygplatsen, precis innan jag fick ett final call i hogtalarna "We're still missing one passenger to Christchurch, Julia Riordan". Vi vek oss av skratt men jag tyckte det kandes riktigt perfekt att kunna glida in i flygplanet lika fort som man gasade upp i luften.

I Christchurch fick jag sitta och vanta i ca 3 timmar innan det var dags mota alla andra utbytesstudenter som ar i Nya Zeeland med STS. gruppen bestod av ca 45 personer + ledare, ett glatt randomgang med utspridda nationaliteter. Majoriteten var nog tyskar, finnar och svennebor. Resan bara gled pa, dagarna blev allt farre och gruppen blev bara mer och mer sammansvetsad. Har nedan foljer en presentation av mina aktiviteter:

Whale Watching: I Kaikoura, ett mysigt stalle men tyvarr var vadret skitigt storre delen av sydoresan. En bat tog oss ut till oppna havet, i jakt efter stora bjassar som flyter runt i vattnet, hoppar upp en gang och som sedan simmar ivag. Alltsa hade det varit betydligt mycket mer aktion om nagan passagerare ramlade i vattnet, tyvarr fanns det ingen frivillig. Det var coolt i alla fall, svart att begripa att det finns sadana varelser i havet, tank att stota pa en sadan mitt i en harmonisk simtur. Help.

Helicopter flight: Upp till Franz Josef Glacier dar vi fick ga ut ur helikoptern och skutta runt i snon. Det var vackert, konstigt att det finns en helt annan varld dar uppe i bergen. Har uppe spelades vissa scener fran Sagan om Ringen in. Aven forsta gangen jag flog helikopter.

Bungy jump: FETT!!! Nu i efterhand kanns det helt ofattbart. Men med ett proof pack evidence i handen, inehallande film och bilder sa far jag det bekraftat for mig sjalv att det faktiskt ar sant. Ska forsoka lagga upp det pa internet sa ni kan avundas och skanka mig en gnutta respekt. Det var helt obeskrivligt fantastiskt. Forst ville jag hoppa Nevis, 134 m frifall, men pa grund av kaosvader i Queenstown sa blev mycket aktiviteter installda. Min bungy borjade med en gondola trip upp till berget med en utsikt over hela Queenstown, 400 m upp. Att se folk hoppa fran stallningen innan det var dags for min tur var bara for mycket, adrenalinet svammade over. Bungyn jag hoppade heter The Ledge, en bungy dar man sitter fast i midjan istallet for fotterna. Det betyder alltsa att man kan hoppa precis hur man vill, jag korde pa att bara kuta ut. Frifallet ar 37 m men utsikten ar somsagt 400 m. Darfor var det galet laskigt att titta ned just efter hoppet, da man sitter dar och dinglar i luften i vantan pa att fa bli uppdragen. Jag trodde att jag skulle do. Men det gick sa otroligt snabbt och nu sitter jag har och tanker tillbaka pa ogonblicket och ar stoltare an nagansin.

Skydiving: Forst blev det installt och det var en stor besvikelse eftersom det var verkligen nagat som jag ville gora. Men sista dagen pa resan akte vi forbi Queenstown igen och det var en stralande dag, inte ett moln pa himlen. Tre och tre akte man upp med ett miniflygplan i luften. Bara det var labbigt. Vid en hojd pa 1200 ft var det dags att hoppa, jag var skakis men det var GRYMT! Bungy gar sa otroligt fort men skydiving ar en storre upplevlse som man riktigt hinner njuta av. Fast bungy gor man helt sjalv medan man i skydiving sitter fast i en fallskarmshoppare och aven har en kameraman framfor sig. Precis innan man ska flyga ut ur planet sitter man typ och svavar i luften med fotterna utanfor planet, i vantan pa att ledaren hoppar. Man har liksom inget val. 40 SEKUNDER FRIFALL. Defenitivt basta upplevelsen nagansin. Sedan falls skarmen ut, da flyger man runt, gor lopar och tittar pa Nya Zeelands spektakulara landskap. Sicken utsikt.

Vi reste alltsa runt storre delen av Sydon och bodde pa olika stallen nastan varje dag. Den finaste platsen vi besokte var utan tvekan Milford Sound, dar vi bodde pa en bat omringad av den obeskrivligt vackra naturen. Vattenfall, delfiner som simmar forbi, snotoppade berg och grona trad, som en sagovarld fast verklighet.

Jag och min svenska Jullebulle redo for battur

Nu i efterhand mar jag precis som man gor efter att ha festivalat. Sliten, deprimerad, sjuk och obalanserad. Att ha vistats bland sa manga manniskor under en lang period och sedan bara komma hem och omringas av tystnaden och tomheten. Man brukar ofta kanna, jahapp, vad har jag for liv nu? Och den fragan ar vekligen passande nu, da jag sitter i mitt nya hus, med min nya vardfamilj i min nya stad Wellington, fullkomligt ovetande av hur min kommande framtid kommer att se ut. Skrammande kansla men mest skon och avslappnande. Bara fa lata allt komma som det kommer, och jag har en riktigt lovande kansla inom mig.

I forr gar motte min skolkoordinator och min jamariga brasilianska vardsyster Larissa upp mig pa flygplatsen for att ta mig till mitt nya hem. Mina vardforaldrar ar i U.K nu och kommer hem om c 10 dagar. Det ar skumt att vara har utan dem, men tills dess tar Sutin hand om mig, min 30 ariga vardsyster fran Thailand. Min vardmammar ar namligen thai. Forstar ni hur utsokt mat jag kommer att fa serverad har? Sutin sager att hon ar dalig pa mat jamfort med hennnes mamma, och hittills har det varit helt underbart gott. Huset ar valdigt hemtrevligt, lugn atmosfar och jag alskar mitt rum. Jag tror inte det kommer uppsta nagra som helst problem med att bo har. Det bior aven en 22 arig chinesisk tjej har och nasta vecka kommer annu nagan ny.

Nu ar det dags att knyta ihop sacken. Nasta vecka kan jag borja anvanda min barbara dator, och jag lovar att borja skriva lite mer regelbundet igen. Hoppas allt star fint till med Sverige!

Chiao fran er Jullebulle!