Rapporter

Jag har inte tappat stinget, jag lovar. Det vore en flopp att bara sluta skriva så här efter tio veckor in på resan, dessutom utan förvarning. Och det här är trots allt den ultimata informationskällan av vad som förnuvarande pågår i mitt liv. Senaste nyttet från Nya Zeeland till Sverige så att säga. Som grädden på moset matas ni av dagliga nyheter gratis, av er privata reporter, yours truly, Julia Riordan. Det ända ni behöver göra är att knäppa in hemsidan och slänga in kommentarer då och då, inte helt fel deal va?

Det finns en anledning till varför jag inte uppdaterat i samma turbofart som jag gjort tidigare, och den nämde jag i mitt förra inlägg. Jag bor nämligen inte kvar i det där hemska, klaustrofobiska, fula, deprimerande huset på Swanson Streets döda ände, med en kärringjävel/ett psykfall/stresscase/hatobjekt (med mera) som värdmamma och en tråkig/mesig/"jobba jobba jobba" värdpappa, i en otrygg/ohälsosam/ohållbar/icke toleread familjesituation, med tre katter som springer runt med bjällror i halsbandet och en hysterisk husse som kan skrika till när fan hon känner för det under dygnet. Terror. Efter ett tag får man bara nog. Att leva under sådana förhållanden är tärande, inte bara för mig, utan för vilken individ som helst. Jag satte min gräns då Caz helt plötsligt bestämde sig för att flytta ut. Om jag hade jag bott kvar där hade jag såsmåningom ruttnat bort som en äppelskrutt i papperskorgen och definitivt drabbats av allvarliga långsiktiga psykiska skador, så det känns som att jag gjorde det rätta beslutet.

Men det var förjävligt att få familjebytet genomfört. Min plan ifrån början var egentligen att bara bita ihop, hålla ut och stanna kvar i samma rötna familj tills Wellington skiftet. Fortsätta vara ute hela dagarna, sällan äta hemma, undvika dialoger, springa in på mitt rum när någon kommer hem, hålla andan och sitta knäpptyst när någon går förbi min dörr, musik tätt intill öronen, datorn som sällskap och bara sitta och filosofera och drömma mig bort till vackrare stunder. Men läget blev plötsligt akut, jag mådde så otroligt dåligt och en förändring var fruktansvärt nödvändig. Speciell med en värdmamma runt om mig som helt tappade förståndet efter att Caz hade berättat att han skulle flytta. Jag var livrädd för henne, hatade henne mer än någonsin. Och jag var tvungen att bo i huset tre dagar utan Caz. Troligtvis värsta dagarna i mitt liv. Gråtandes och förkrossad tvingades jag ta bussen hem själv om kvällarna utan att veta hur min värdmamma skulle agera. Skrika, inte säga hej, vara otrevlig? Våld kom även upp i mina tankar. Stämningen i huset var fruktansvärd.

Jag har aldrig känt support av STS. Jag tappade förtroendet för dem redan efter tio dagar då jag hade blivit lovad en ny familj men fick dagen efter höra att det jag upplevde bara var en kultur chock. Min kontakperson har svikit och kränkt mig, fått mig att må på botten, personen som innan resan lovade att finnas där för en hela tiden, vad det än gällde. Jag kände mig så utelämnad. Efter en massa övervägningar mellan STS i Sverige och Nya Zeeland beslutade de slutligen att jag fick byta familj. Torsdag morgon mitt i engelska lektionen ringde min områdesrepresentant och berättade om det obeskrivligt tacksamma beskedet. Samma kväll hämtade han upp mig kl sju, turligtvis var jag ensam hemma med två skolvänner som stöd när jag ivrigt slängde ihop min packning. När jag skulle gå ut från huset stod mina värdföräldrar i köket, kvinnan såg ut att vilja slå mig.

Bilfärden med min områdesrepresentanten var en pers. Jag hatar honom så jävla mycket och jag imponeras gång på gång av hans förskräckliga oprofessionalitet. Han sade saker som gjorde ont att höra, STS väljer fortfarande att vända allting på mig. Det blev bara för mycket när jag fick mottaga ett WARNING LETTER från STS head office precis innan jag skulle kliva in i mitt nya hem. Ni förstår nog inte vad fel och förjävligt det kändes. Mer detaljer om innehållet tar vi någon annan gång, ska inte bry mig om sådan skit nu.

Jag har haft en underbar tid tillsammans med min nya värdfamilj och jag är obeskrivligt tacksam att jag får spendera den här sista tiden i Dunedin i deras sällskap. Angie min värdmamma är syster till Mark, och det är genom den gentemannen som jag kom i kontakt med den här familjen. Resterande familjemedlemmar är: Brenna 9 år, Kellen 14, Ryan 19 och pappa Jeff. Härlig humor och jag känner mig redan som en i familjen. Att få känna sig så avslappnad, trygg och omhändertagen igen är en stor gåva för mig. Och grunden för ett bra utbytessår är trots allt familjen. Jag är här för att uppleva den Nya Zeeländska vardagen och det är inte fören nu som jag kan uppskatta den. Det känns tråkigt att lämna dem på lördag, men samtidigt väntar nya lovande äventyr på mig.


Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men nu börjar längden på det här inlägget dala. Just nu sitter jag i alla fall i Caz flat för mig själv, lyssnar på crazy jazz och ska strax gå eftersom jag ska möta upp honom och ca 15 andra personer för att avnjuta en avskedsmiddag för mig ikväll. Har träffat underbara människor här (främst asiater) och kommer sakna dem alla. Idag var det fem dagar sedan jag träffade Caz, när vi sågs tidigare idag kändes det som det var en evighet sedan. Det är utan tvekan personen jag kommer sakna mest.

Ni ser inte fel, det är jag, och jag sitter på en häst. Det här var i helgen då vi hälsade på Angies vän på landet.


Igår fick jag en privat tur runt Otago Peninsuela med Mark, han har eget företag. Det var riktigt kul. Han känns precis som en extra pappa, det är så uppskattat när man är långt hemifrån. Dessutom lärde han mig allting om Dunedins historia, har du några frågor så vet du vart du nu kan vända dig.

För att suga ut det bästa av Dunedin innan jag drar härifrån föreslog Mark att jag skulle ta en tur med Natures Wonders. Så, det gjorde jag.

Underbar natur och skitkul att slira runt i geggamoja och vatten.

Nu ska jag kila! Troligtvis blir det inga uppdateringar fören efter min Sydöresa som går av stapeln på lördag, då jag har anlänt till Wellington. Men man vet aldrig. Hare gött!