Det kommer och går

Jag har lämnat så många vackra människor bakom mig för att nu i skrivande stund kunna få sitta där jag sitter. Det är snart åtta månader sedan jag såg er alla för sista gången innan det var dags för mig att släppa på tyglarna och ge mig ut i den stora världen. Då jag lämnade allt som jag visste om och satte mig på ett flygplan med riktning mot andra sidan jordklotet. Den dagen kommer förmodligen alltid att förbli den största dagen i mitt liv. Ibland förvånas jag över att jag faktiskt gjorde det, att jag faktiskt är här. Att jag står på egna ben och att jag klarar av det. Det har inte varit helt lätt och det visste jag innan att det inte skulle vara. Men inte på vilket sätt. Mardrömsstarten i Dunedin. Värdfamiljen, den oerhörda kylan, depression och vuxna människor som behandlade mig så fruktansvärt dåligt. Då jag inte kunde stanna kvar men verkligen inte ville åka hem. Minnen, känslor och dagar som jag ibland slås av, blir påmind av. Som är en del av mig och min erfarenhet. Och som jag klarade mig ur.
Flytten till Wellington. En redig dos av hemlängtan, en dos som i mina ögon var ohanterlig. Paniken av att vara världsdelar, länder och hav från Sverige. Påfrestningen av att behöva börja allt från början igen. Komma helt ny till en skola, känna hur det är att se alla gäng runtomkring en men att inte tillhöra någon utav dem. Att känna sig som en tönt och fundera på vad man gör fel. Första veckorna på Wellington High var kämpiga. Det kändes omöjligt att få Nya Zeeländska vänner, en känsla som följde med i flera månader trots att jag försökte så mycket, trots att jag inte gav upp. Sedan, bara för några veckor sedan så läppte det. All energi, allt tålamod, mod och alla initiativ gav resultat. Nu är jag helt plötsligt en utav dem, faktiskt. Jag kan inte beskriva med ord hur underbar den känslan är! Jag är så stolt över mig själv att jag lyckades och att jag befinner mig i min sits.
Kanske är det just därför som jag under de senaste veckorna har tänkt mycket på att jag om fyra månader ska åka hem. En tanke som har fått mig att känna mig så stressad. Jag befinner mig i ett äventyr som har förändrat hela mitt liv, hela mig. Ett äventyr som är så speciellt just för mig och som sakta men säkert måste gå mot sitt slut. Som jag älskar så oerhört mycket. Aldrig någonsin kommer jag att få uppleva något liknande. Jag har bildat ett liv här som fortfarande kan utvecklas så mycket mer och som jag aldrig vill lämna. Som jag aldrig vill ska sluta. För det här är mitt hem nu. Samtidigt vet jag att livet är fullt av överasskningar och att stora äventyr också måste få sitt avslut någon gång trots att det känns onaturligt. Jag är rädd för den dagen då det är dags för mig att säga adjö. Oerhört. Det kommer att vara en sådan stor omställning och ett sådant stort tomrum. Men jag förstår också att jag har så mycket att se fram emot. Att så mycket annat väntar på mig och att det inte är slutet av mitt liv bara för att jag åker hem, trots att det känns så.

Idag fyller en utav mina allra bästa vänner tjugo år. Céline Van Baalen. Jag lärde känna henne på friskolan (freak-skolan) och jag kände direkt att hon var en sådan människa som jag ville umgås med. Som jag ville skulle bli en del utav mitt liv. Och det blev hon, en fantastiskt värdefull del. Jag pratar inte ofta med mina vänner där hemma men genom att ha haft så lite kontakt så har jag haft tid till att sjunka ned här och fokusera på nuet. Och det kan jag göra för att jag vet att ni fortfarande finns lika nära mig som förut och också för att ni finns i mina tankar jämt och ständigt. Att ha sådana kompisar är en ära! Ha en underbar vår som vuxen Céline och i Juli förenas vi igen. Sommar 2010 står med öppna händer och jag kan inte vänta tills jag står med mina armar runtomkring dig igen för att kunna titta in i dina ögon och säga att jag älskar dig!