French Pass

Hemkommen från den troligtvis bästa klassresan jag någonsin har varit på. Fem dagar av enbart glädje, lycka och ro i Nya Zeelands vackra landskap tillsammans med en bunt underbara människor, vad mer kan man begära? Trots att jag har varit borta i snart tio månader är känslan av att vara så långt hemifrån lika mäktig. Lika främmande men samtidigt bekant. Jag är så otroligt van vid att vara här nu men samtidigt är det så svårt att begripa att mitt liv har förändrats så drastiskt på sådan kort tid.

I söndags tidigt på morgonen fördes vi över till toppen av Sydön för att därefter bila i tre timmar till en mycket speciell och fridfull plats, French Pass. Där finns en gammal skola omringad av mäktiga berg placerad precis vid havet där ingen trafik eller hysteri syns till. Jag har varit där en gång tidigare, i somras (er vinter) då alla kiwisar hade exams och då de internationella eleverna blev erbjudna att åka iväg och glassa lite extra i solen. Det var underbart att få åka dit nu igen, återuppleva en sådan upplevelse som man annars bara får uppleva en gång i sitt liv. Nu tillsammans med min Outdoor Education klass med några av mina närmaste vänner och då fler nya värdefulla relationsband knöts.

Riktigt CAMP liv var vad det var. Ligga huller om buller på högar av madrasser bland grejer överallt, busa och sloss, lyssna på musik och chilla sig igenom dagarna med en massa skratt och övertrötthet efter alldeles för lite sömn. Strukturen försvann redan efter första dagen då grejer låg överallt och den fräscha lukten förvandlades till unkenhet. Det blev badning, kajaktur bland vilda sälar och Dounut efter en motorbåt då Edit skulle visa vad hon gick för gällande motorbåtar och var nära på att döda oss alla. Gasen i botten, jag höll på att drunkna där bak i Donuten medan folket i båten gjorde sig redo att hoppa i vattnet. För det mesta blev det att softa på den stora bryggan i höstsolen som fortfarande värmde..En natt spenderades på en ö då uppgiften var att bygga sitt eget shelter i skogen och överleva en natt i bushen. Det blev storbrasa och häng på stranden i en sovsäck för att titta upp på den skinande fullmånen och de svävande molnen som ständigt rör sig men som man ej kan röra. Baked beans exploderade i brasan och en vildsvin kom tydligen på besök under natten, ja det var en randomnatt, speciellt att vakna upp under den här presseningen som fick bli sovplatsen istället för min egna lilla håla. på den här vackra ön. Känns skumt att vara hemma igen efter att konstant ha haft människor runt om sig, en sådan där tomhet som man tvingas acceptera då något fint plötsligt tar slut. Jag har haft en underbar semestervecka mitt i skolterminen och som tur är kan man bevara vackra minnen i sitt hjärta.

KLASSRESA

Drar på OUTDOOR CAMP om några timmar. Fyra timmars sömn och sedan väntar färjan över till Sydön på mig och min sportiga partyklass. Kommer hem på fredag igen. KOMMER BLI FETT!
OCH. Studera bilden noggrant. Igår gjorde jag något GALET som jag ALDRIG i hela mitt liv kommer att ångra. När jag är en gammal kärring kommer jag sitta där och snegla på min arm med ett stort leende och tänka tillbaka på året då jag levde livet på andra sidan jorden. Godnatt!

Tummen ur

Är pinsamt dålig på att uppdatera här på bloggen nuförtiden. Vet inte riktigt vad det är som har hänt, halvskrivna inlägg slängs i utkast, jag deppar ihop för att det inte känns som att jag kan skriva längre och en ond cirkel har därav skapats. Det är väl så, har man väl kommit av sig är det svårt att hitta tillbaka igen. Jag lever i alla fall och det är väl ändå huvudsaken? Livet på andra sidan jorklotet på en ö belägen i sydvästra Stilla havet fortsätter, äventyret har ännu inte tagit slut och ingen dag är sig lik. Påsklovet bara rusade förbi och skolan har dragit igång. Om två och en halv månad är jag hemma igen och då kommer ni kunna få fråga och höra hur mycket som helst, så tänker jag. Nu är jag full som en kastrull (i magen) eftersom vi ikväll hade brakmiddag. Min värdmammas ena dotter som numera bor i grannlandet Aussie har varit på besök och beger sig hemåt imorgon igen. Asiatisk mat serveras i stort sätt varje dag och det hetaste skämtet i värdfamiljen måste väl ändå vara att jag kommer att komma hem med tjing tjong ögon.

Possumtröjan som jag tidigare har skrytit om har nu rödvinsfläckar på sig. SÅ KUL VAR DET. Inte är det mitt fel. Snäll och givmild som alltid lånade jaeg ut min finaste, varmaste och dyraste tröja till min lillsyrra Marlene då vi under förra helgen var på en miniferre ihop. Hon stod och chillade och en dum kiwi råkade gå in i hennes axel och gissa vad han hade i handen? Ja skuldbelägger ingen men där har vi historian. Fyfan för det. Någon som har några heta tips för att få bort fläckar? KEMTVÄTT är näst på tur i alla fall.

Svennen i mig börjar ruttna bort

Många evakuerade efter vulkanutbrott på Island. Medan jag läste om de feta stora läskiga molnen som sprider sig och lägger sig som ett svart tak över Europa rynkade jag pannan och tänkte ett tag för mig själv, vad fan är Island? Vulkanutbrott på en ö men sig vart då? Sedan fick jag en snilleblixt. Juste, jag tänkte på engelska, där har vi det. Så icke svenne kan jag nu medge att jag har blivit! Så länge jag fortfarande kan ta mitt flyg hem den femte Juli och att ni håller er friska och krya är jag nöjd. Skulle kanske dock tacka ja till att stanna lite längre om jag fick. Men what's aaap med Europa egentligen? Jorden gör uppror.
Lovet är förbi och helgen är här. Ett lov som har gått i turbofart, två veckor har bara glidit förbi. Men herregud vad bra jag har haft det och vad bra jag har det. Jag bare mår å mår och njuter av att jag lärt känna så underbara människor som jag nu kan spendera hela dagarna långa ihop med. Nicole, Steph och jag som ni ser på bilden gjorde stan osäker i förrgår och imorgon händer det igen! Europa ihop mer er blir i framtiden.

Dags att svida om till party outfitten nu. På återseende!

Ett litet rus av hemlängtan

Just nu har jag hemlängtan. En känsla som besöker mitt varma pulserande blod och sprider sig genom cirkulationen ut till kroppens ändar. En känsla jag andas in, som finns i luften, nu i mina lungor. En känsla som smyger sig på när den vill och griper ett hårt tag om mitt hjärta.Ibland slår det mig bara. Att det emellan dig och mig finns länder, hav och världsdelar.

Ikväll ska jag på BADASS BONFIRE. Namnet säger allt och jag är laddad. Havsbruset kallar på mig och med min varma possumtröja och underbara egenstickade sjal som ni ser på bilden kommer jag nog att hålla mig uppvärmd hela natten lång.

Tjejkväll och ferre

Hade bästa tjejkvällen i torsdags. Hemma hos Danas mormor, det är där det händer jao! Dana husvaktar ibland och då är huset vårt. Dana, Roxanne, Alice, svenne Edit och svenne jag trollade bort kvällen genom kortspel, skvaller, musik, allsång, foto session, dans och en massa skratt och tjohej. Jag lärde ut Funky Chicken, telefondansen och även Klia gud i arslet för er som känner er bekanta med dessa partymoves och Edit visade vad Kiruna går för vad det gäller The ice drill dance och The Christmas tree dance. Sverige har många partydängor att bjuda på kan jag lova, det finns mycket i förrådet att plocka fram. Vi alla visade vart skåpet skulle stå och höll i gång tills timmarna passerade midnatt och då det inte fanns något annat än läggdags kvar som gällde. En mycket lyckad kväll, en sådan som man verkligen borde styra upp oftare här i livet. Ni vet ju själva, förfester med bara tjejerna är ändå det ultimata, tjejtrams, fnitter, känsloprat, tårar och en massa stölligheter, ja, det är väl så det brukar se ut? Oslagbart. Man vill liksom aldrig lämna huset, man vill bara vara i den atmosfären hela natten lång. Okej, vi går om femton minuter, eller nej, halvtimme säger vi, OKEJ då, en timme! Och när det väl är dags springer alla runt i panik och ba, vart är min ena sko, min mobil är borta, men vad ska jag ha på mig nu då, mascara någon! Jag bara älskart, jag väntar på er mina kära Arvikajäntor.

Alice och Dana på bottenAlice, Edit och Roxanne kör hårtIgår blev det ännu en partynight ihop med min Dana. Man lever bara en gång och livet är en enda stor fest vet ni. Artonårsfekke i garaget blev, mingel framför utomhusbrasan blev och jag hade en fett grymmish kvällish. Det är alltid lite extra kul att vara den enda utlänningen ibland, att liksom få vara den enda som snackar med brytning, att vara den enda som får besvara roliga frågor och att få representera utlandet på egen hand. Det är nog då jag får uppleva kiwikulturen fullt ut. Många utbytesstudenter hänger med varandra just för att det är tryggt, för att tilliten finns där och för att man går igenom samma sak. På så sätt är det så lätt att gömma sig, gå den lätta vägen. Och gör man det går man miste om en fantastisk upplevelse och känsla. Känslan av att tillhöra en ny kultur istället för att stå bredvid och aldrig riktigt satsa för att ta ett stort stadigt kliv in i den.

Jag har börjat lära henne svenska, ord såsom Ja brorsan, jävlar och fan! Som utbyte försöker hon finslipa min engelska, få bort min svennebrytning som jag ofta nuförtiden får höra är amerikansk (!) och få mig att förstå mig på hur man faktiskt talar med en kiwi accent. För det är inte helt självklart, vet ni hur omöjligt det är trots att jag bott här i nio månader?

Livet glider på. Jag älskar Nya Zeeland.

Välkommen in i drömmarnas värld

Det var påsklov precis som det är nu och jag åkte hem till Sverige för att hälsa på i några dagar. Mina päron visste inte riktigt om returresan var på fredag eller lördag men tillbaks skulle jag i alla fall till Nya Zeeland för att avsluta mitt utbytesstudentår. Hemma i Rinnefors var det grått och mörkt. Ingen varm atmosfär i huset. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag försökte få tag på kompisar som inte hade hört av sig, som visste att jag var hemma efter att ha varit borta i snart nio månader. Ingen hade egentligen tid eller lust att ses men plötsligt så befann vi oss runt ett stort middagsbord, hela gänget och jag. Drastiska förändringar kan ske i drömmar vet ni, inte litte stölligt dä! Det var hemskt. Paniken växte och växte inom mig. Inget var sig likt, ingen frågade någonting, ingen kärlek, ingenting klingade mellan oss. Det var oerhört kallt. Jag fick syn på Maya på andra sidan bordet. MAYA sa jag med en bristande röst och ögon som troligtvis hade lyst i bäckmörkret som en ficklampa. Hon bara tittade på mig och sa hej hej, cirka fem meter ifrån mig för att sedan titta bort igen och ignorera mig för resten av denna perfekta, sagolika afton.

Jag kommer ihåg att Stina tog tag i mig, kramade om mig och sade, vad är det här egentligen, vad är det som händer? Hon var lite som ängeln i dramat. Jag försökte bestämma träff med Céline och Linn men båda två var fullt upptagna hela tiden typ och jag fick inget vidare napp på kroken. Mirja satt bredvid mig och bara flinade med hennes änglalika hår och sade att det var kul att se mig igen och Agnes försökte i allmänhet få alla på partyhumör som om ingen var fel.

Jag kände mig så liten, svag, sviken, förolämpad, borttappad och misslyckad. Det hela var en misär. På andra änden av långbordet satt Dana, en av mina trogna kiwipolers som moraliskt stöd. Jag gick till henne och sade I don't want to go home again Dana, I want to stay in NZ forever! Mina ögon fylldes av tårar och hon gav mig en lång kram och fanns där för mig på riktigt.

Sedan befann vi oss plötsligt på en strand. Ett gäng Sydamerikaner misshandlade mig och förde mig ut till havet, närmare och närmare en haj som väntade på att få käka upp mig. Med sprattlande ben och högpuls vaknade jag upp. Det var en dröm. Helvete vilken jävla dramatisk natt! Ibland kan faktiskt en full natts sömn vara mer slitsam än en späckad dag uppe på bena.

Påsklov

Efter mitt nedanstående inlägg som i stort sätt består av flum känner jag att det nu är dags för fakta, till exempel ord på vad jag gör om dagarna. Jag nämde trots allt att mycket har hänt men inte ett ord om vad. Frågan är om jag hänger med i mina egna svängar? Jag ska försöka ta det hela ifrån början.

Sedan två månader tillbaka har jag deltagit i en dramaförening utanför skolan, Long Cloud Youth Theatre. Sex timmar i veckan, varje måndag och fredag lär jag mig hur man visar äkta känslor uttåt, sådana som man måste hitta inom sig själv för att sedan kunna spela teater på riktigt. Vi har gjort en djupdykning i de fyra elementen, arbetat kring actions och utifrån det jobbat med scener ur olika pjäser i smågrupper som vår pedagog delade in oss i. Jag fick äran att spela Ismene ur pjäsen Antigone tillsammans med min partner Gussie som fick gestalta Antigone, min lillasyster. Det var en scen som vi fick strukturera upp mycket på egen hand, därav krävande, utmanande, intensivt och framförallt oerhört roligt. I onsdags och torsdags efter mycket slit och extra rep framförde vi tillsammans med alla andra grupper vårt arbete inför publik. Showtime! Jag har växt så mycket genom den här tiden. Jag har övervunnit många rädslor och kastat mig själv in i nya utmaningar. Som att improvisera på ett annat språk än mitt modersmål. Stå med ett blankt huvud, tvingas öppna käften och plötsligt börja babbla på. Fascineras över att man faktiskt pratar, att det är ens egen röst som förgyller det tysta rummet med ord och sedan höra att folk till och med skrattar. Att arbeta med texter, repliker, främmande ord och övningar. Att få negativ kritik men inte ta det personligt. Att ta till sig den, arbeta med ens svagheter för att sedan få njuta av vackra komplimanger.

Pelle från Värmland var i Wellington en liten sväng. Det blev skvaller från Arvikaskogarna, kaffe och stickning, min allround hobbie som alltid har en trogen plats i väskan.

Precis som er har jag påskolv men istället för en vecka får jag löka i två. Det känns himla skönt att bara få vara och jag känner på mig att dessa två veckor bara kommer att susa förbi trots att jag inte har mer planer än att leva livet.

A house doesn't make a home

Efter hela tolv dagars uppehåll är jag äntligen tillbaka för att sätta tankar i ord. Jag har saknat att få skriva till er om hur jag har det, vad jag gör om dagarna, hur livet är i allmänhet, vad jag känner och tycker, om vad som kretsar inom mig och om vad jag har på hjärtat. Mycket har hänt sedan sist och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det finns så mycket jag får vara med om i mitt liv här på andra sidan som jag önskar att ni kunde få ta del av och se med era egna ögon, i rörlig bild, på riktigt, inte bara genom bilder och ord. Det önskar jag verkligen ibland.

Det som för mig är det största med att vara helt själv i en annan del av världen är att man skapar en egen värld, ett eget liv som man inte delar med någon annan människa. En värld som är verklig. Att man är så ensam i ens resa, ens enorma, fantastiska upplevelse. Att man bär den känslan inom sig hela tiden. En känsla så varm och underbar som en virvlande oändlig halsduk längs nacken som man aldrig tar av. Året här i Nya Zeeland är mitt år, min livs resa. Ibland känns det som att det hela bara är en dröm som sakta men säkert börjar närma sig mot sitt slut. Ibland sitter jag till och med och tänker på hur mycket jag saknar Nya Zeeland och hur gärna jag hade velat vara där nu, nästan panikslaget och ångestfyllt. Sedan minuten senare kommer jag på mig själv. Herregud Julia, jag är ju fortfarande här, vad fan håller jag på med? Kanske tänker jag så för att jag tänker mig in i situationen av att vara hemma igen. Jag vet att det kommer att sluta och att jag en dag kommer att sitta i Sverige och tänka precis så. Det vet jag att jag kommer att göra. Jag kommer att sakna Nya Zeeland så fruktansvärt mycket. Landet som jag nu tillbringar ett helt år utav mitt liv i. För det är ingen dröm att jag är här, det är det finaste. Allt är på riktigt.

Det är en enormt stor känsla att inte resa tillsammans med en vän och att inte bo ihop med ens föräldrar. Ingen medmänniska från mitt liv i Sverige är med mig här. Inte kroppsligt. Men i hjärtat såklart, hela tiden. Där strömmar det av kärlek dag efter dag till er.

Därför känner jag mig ofta ganska rädd för att komma hem. För att ingen kan förstå exakt vad jag har varit med om, hur stort det har varit och vem jag har varit. Det är bara jag som vet det, jag som går och bär på det, bara jag som har varenda litet ögonblick inom mig av allt som jag har gått igenom här. Man kan nog säga att det är min egna hemlighet. Den största jag någonsin har haft, oändligt mycket större än alla skvallerhemlisar jag har hållt här i livet. Helheten finns bara inom mig och du som läser det här får smaka en liten bit. Och som tur är finns helheten där, inom mig. I mitt blod, i mina regelbundna hjärtslag och i min kloka skalle. Som ett inristat avtryck i hjärtat.

Jag har lärt mig att ett hus inte gör ett hem. Nu är mitt hem inom mig. Föralltid.