A house doesn't make a home

Efter hela tolv dagars uppehåll är jag äntligen tillbaka för att sätta tankar i ord. Jag har saknat att få skriva till er om hur jag har det, vad jag gör om dagarna, hur livet är i allmänhet, vad jag känner och tycker, om vad som kretsar inom mig och om vad jag har på hjärtat. Mycket har hänt sedan sist och jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Det finns så mycket jag får vara med om i mitt liv här på andra sidan som jag önskar att ni kunde få ta del av och se med era egna ögon, i rörlig bild, på riktigt, inte bara genom bilder och ord. Det önskar jag verkligen ibland.

Det som för mig är det största med att vara helt själv i en annan del av världen är att man skapar en egen värld, ett eget liv som man inte delar med någon annan människa. En värld som är verklig. Att man är så ensam i ens resa, ens enorma, fantastiska upplevelse. Att man bär den känslan inom sig hela tiden. En känsla så varm och underbar som en virvlande oändlig halsduk längs nacken som man aldrig tar av. Året här i Nya Zeeland är mitt år, min livs resa. Ibland känns det som att det hela bara är en dröm som sakta men säkert börjar närma sig mot sitt slut. Ibland sitter jag till och med och tänker på hur mycket jag saknar Nya Zeeland och hur gärna jag hade velat vara där nu, nästan panikslaget och ångestfyllt. Sedan minuten senare kommer jag på mig själv. Herregud Julia, jag är ju fortfarande här, vad fan håller jag på med? Kanske tänker jag så för att jag tänker mig in i situationen av att vara hemma igen. Jag vet att det kommer att sluta och att jag en dag kommer att sitta i Sverige och tänka precis så. Det vet jag att jag kommer att göra. Jag kommer att sakna Nya Zeeland så fruktansvärt mycket. Landet som jag nu tillbringar ett helt år utav mitt liv i. För det är ingen dröm att jag är här, det är det finaste. Allt är på riktigt.

Det är en enormt stor känsla att inte resa tillsammans med en vän och att inte bo ihop med ens föräldrar. Ingen medmänniska från mitt liv i Sverige är med mig här. Inte kroppsligt. Men i hjärtat såklart, hela tiden. Där strömmar det av kärlek dag efter dag till er.

Därför känner jag mig ofta ganska rädd för att komma hem. För att ingen kan förstå exakt vad jag har varit med om, hur stort det har varit och vem jag har varit. Det är bara jag som vet det, jag som går och bär på det, bara jag som har varenda litet ögonblick inom mig av allt som jag har gått igenom här. Man kan nog säga att det är min egna hemlighet. Den största jag någonsin har haft, oändligt mycket större än alla skvallerhemlisar jag har hållt här i livet. Helheten finns bara inom mig och du som läser det här får smaka en liten bit. Och som tur är finns helheten där, inom mig. I mitt blod, i mina regelbundna hjärtslag och i min kloka skalle. Som ett inristat avtryck i hjärtat.

Jag har lärt mig att ett hus inte gör ett hem. Nu är mitt hem inom mig. Föralltid.