onsdag 7 april 2010

Välkommen in i drömmarnas värld

Det var påsklov precis som det är nu och jag åkte hem till Sverige för att hälsa på i några dagar. Mina päron visste inte riktigt om returresan var på fredag eller lördag men tillbaks skulle jag i alla fall till Nya Zeeland för att avsluta mitt utbytesstudentår. Hemma i Rinnefors var det grått och mörkt. Ingen varm atmosfär i huset. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag försökte få tag på kompisar som inte hade hört av sig, som visste att jag var hemma efter att ha varit borta i snart nio månader. Ingen hade egentligen tid eller lust att ses men plötsligt så befann vi oss runt ett stort middagsbord, hela gänget och jag. Drastiska förändringar kan ske i drömmar vet ni, inte litte stölligt dä! Det var hemskt. Paniken växte och växte inom mig. Inget var sig likt, ingen frågade någonting, ingen kärlek, ingenting klingade mellan oss. Det var oerhört kallt. Jag fick syn på Maya på andra sidan bordet. MAYA sa jag med en bristande röst och ögon som troligtvis hade lyst i bäckmörkret som en ficklampa. Hon bara tittade på mig och sa hej hej, cirka fem meter ifrån mig för att sedan titta bort igen och ignorera mig för resten av denna perfekta, sagolika afton.

Jag kommer ihåg att Stina tog tag i mig, kramade om mig och sade, vad är det här egentligen, vad är det som händer? Hon var lite som ängeln i dramat. Jag försökte bestämma träff med Céline och Linn men båda två var fullt upptagna hela tiden typ och jag fick inget vidare napp på kroken. Mirja satt bredvid mig och bara flinade med hennes änglalika hår och sade att det var kul att se mig igen och Agnes försökte i allmänhet få alla på partyhumör som om ingen var fel.

Jag kände mig så liten, svag, sviken, förolämpad, borttappad och misslyckad. Det hela var en misär. På andra änden av långbordet satt Dana, en av mina trogna kiwipolers som moraliskt stöd. Jag gick till henne och sade I don't want to go home again Dana, I want to stay in NZ forever! Mina ögon fylldes av tårar och hon gav mig en lång kram och fanns där för mig på riktigt.

Sedan befann vi oss plötsligt på en strand. Ett gäng Sydamerikaner misshandlade mig och förde mig ut till havet, närmare och närmare en haj som väntade på att få käka upp mig. Med sprattlande ben och högpuls vaknade jag upp. Det var en dröm. Helvete vilken jävla dramatisk natt! Ibland kan faktiskt en full natts sömn vara mer slitsam än en späckad dag uppe på bena.

4 kommentarer:

  1. Usch vilken hemsk dröm :/ Så kommer det inte bli ju, vi saknar dig som tusan lilla Julia! Om mindre än tre månader ses vi :) Puss puss puss!

    SvaraRadera
  2. Stackars lilla Julia..det var allt en otäck dröm..du är så modig som vågar berättar dina innersta farhågor..bilden till den här bloggen tycker jag väldigt mycket om..kanonbild !

    SvaraRadera
  3. Ja, drömmar kan vara riktigt otäcka o långlivade. Här är det viserligen grått men det är varmt i huset o massor med kärlek som väntar på dig! Vi saknar dig o hoppas att du ringer snart.
    Pussar o kramar till dig Julia från päronen

    SvaraRadera
  4. julia! vilken dörm. kom ihåg att drömmar inte är verklighet. jag kommer stå där på perrongen, förväntansfull och fylld av kärlek. kärlek till dig min älskade vän. dagen vi ses igen känns nära nu. och det känns så rätt! älskar dig. / linn

    SvaraRadera