Sedan två månader tillbaka har jag deltagit i en dramaförening utanför skolan, Long Cloud Youth Theatre. Sex timmar i veckan, varje måndag och fredag lär jag mig hur man visar äkta känslor uttåt, sådana som man måste hitta inom sig själv för att sedan kunna spela teater på riktigt. Vi har gjort en djupdykning i de fyra elementen, arbetat kring actions och utifrån det jobbat med scener ur olika pjäser i smågrupper som vår pedagog delade in oss i. Jag fick äran att spela Ismene ur pjäsen Antigone tillsammans med min partner Gussie som fick gestalta Antigone, min lillasyster. Det var en scen som vi fick strukturera upp mycket på egen hand, därav krävande, utmanande, intensivt och framförallt oerhört roligt. I onsdags och torsdags efter mycket slit och extra rep framförde vi tillsammans med alla andra grupper vårt arbete inför publik. Showtime! Jag har växt så mycket genom den här tiden. Jag har övervunnit många rädslor och kastat mig själv in i nya utmaningar. Som att improvisera på ett annat språk än mitt modersmål. Stå med ett blankt huvud, tvingas öppna käften och plötsligt börja babbla på. Fascineras över att man faktiskt pratar, att det är ens egen röst som förgyller det tysta rummet med ord och sedan höra att folk till och med skrattar. Att arbeta med texter, repliker, främmande ord och övningar. Att få negativ kritik men inte ta det personligt. Att ta till sig den, arbeta med ens svagheter för att sedan få njuta av vackra komplimanger.
Pelle från Värmland var i Wellington en liten sväng. Det blev skvaller från Arvikaskogarna, kaffe och stickning, min allround hobbie som alltid har en trogen plats i väskan.
Precis som er har jag påskolv men istället för en vecka får jag löka i två. Det känns himla skönt att bara få vara och jag känner på mig att dessa två veckor bara kommer att susa förbi trots att jag inte har mer planer än att leva livet.
Fag
SvaraRadera