Havets under och skolkväll

Idag har den sista riktiga skoldagen för år 2009 passerat. Herregud vilken pers det har varit, prov, läxor, tidiga mornar och stränga lärare. Skämt och sido, månaden som jag tillbringat på Wellington High har antaglien varit den slappaste skoltiden i hela mitt liv. Alla skoldagar börjar 10.20 och de flesta timmarna har nog spenderats åt att glo på filmer som District 9 och Harry Potter och även jammat lite på musiklektionerna. Eftersom det är den sista månaden på skolåret så har inte lärarna mycket mer att komma med. Nästa vecka skriver kiwisarna stora exams och det är dem alla laddar upp batterierna för nu. Ni vet, sådana dära tretimmars prov som bara måste gå bra. Jag är glad att jag är en internationell elev och åker till French Pass, en underbar plats på toppen av Sydön där vi nästa vecka ska tillbringa fem härliga friluftsdagar.

Efter skolan väntade playan; dags att hoppa upp på surfningsbrädan igen! Tyvärr var det inte så lätt som jag får det att låta. Det var blåsigt ute och havet var verkligen wild and crazy, stora starka vågor är ingen höjdare när man ska försöka lära sig surfa. Plus att vi var fem pers så det blev ingen personlig coaching av min lärare idag. Han är i alla fall mycket generös och hjälpsam eftersom vi får låna all utrusting helt gratis samt ringa honom när vi vill under sommarlovet när vi känner för att glida runt i vågorna. Jag hade i alla fall askul idag och efteråt tog jag av mig våtdräkten för att ta första riktiga doppet i havet! Ganska kallt men en underbar känsla. Havets magi är ett under.

Mina killar Roberto från Chile och Bernado som ni tidigare bekantat er med. Hans våtdräkt hade ett stort hål mellan bena, hehehehe det såg kul, paketet hängde liksom ut lite.




Kvällen tillbringades i skolans aula där en stor och viktig avslutningskväll hölls. Massvis med priser delades ut, somliga riktigt stora och andra inte så värst anmärkningsbara, rektorn höll tal för att säga adjö till Year 13 som nu lämnar skolan, ett fåtal uppträdanden ägde rum och aulan var fullsatt av familjer och elever. En riktig skol-feelings-kväll så att säga. Imorgon återstår ännu en aulasamling med alla elever i Year 12 och sedan väntar friheten.

Familjesnack

Hej hej alla glada människor!

Troligtivs första gången jag inleder ett inlägg med en välkomstfras och därför kan det väl inte vara något annat än på tiden. Jag tycker det är superkul att ni som följer min blogg följer den och att jag kan skicka er en lättvindig hälsning och uppdatering när jag vill. Datorvärlden håller oss tillsammans. Länge leve Internet.

Jag kom ihåg då jag och min familj skulle hyra film ihop i Florida. Det rådde olika viljor i butiken vilket är fullkomligt normalt när ett gemensamt beslut måste tas. Mamma och pappa hade en stark intuition av att vi skulle hyra filmen Once medan jag och Jahmi bah "nej, snälla, inte en till flum film, vi vill se något bra." Ni vet lite känslan av att sitta taggad i fredagssoffan för att njuta av en filmkväll men så får man plötsligt reda på att alla filmerna är hyrda från Arvikabiblioteket. Åh nej. En sådan period hade jag i alla fall, då det var B och shameful att hyra film därifrån, men nu har jag växt ifrån det, jag lovar. Hur som helst, det är inte helt lätt att sätta stopp för en tonårings starka vilja och därför fick inte mamma och pappa sitt filmförslag igenom denna gång. Senare fick jag höra att Once är hur bra som helst och det kan jag verkligen hålla med om nu, då jag slog på rullen igårkväll för att njuta hela vägen igenom. Musiken är himla stämningsfull och jag vill inget annat än att spela låtarna om och om igen.

Två dagar i skolan återstår innan det är dags för mig att ta sommarlov i över två och en halv månad. Och det kommer bli ett underbart sådant. Jag har halva november och hela december på mig att hänga på playan, lära känna folk, umgås med kompisar, bättra på surfnings skillsen, kanske gå en seglingskurs, fira jul i ny familj och allmänt njuta av att leva, vilket jag i och för sig gör hela tiden. Sedan, den 26 december flyger jag upp till Auckland för att slänga mig upp i mamma och pappas famn. Vi gör en fyra dagars roadtrip ihop ned till Wellington för att hälsa på min värdfamilj innan vi beger oss ut på en maxad Sydöresa då vi ska slira runt i campervan och besöka massvis av underbara platser under januari månad. Min lycka och tacksamhet av att få träffa mina föräldrar igen är oändlig. Det här kommer bli grymt.

Mycket snack om familjen men det får helt enkelt bli dagens tema eftersom jag inte är färdig ännu. Jag vill även säga till min pappa att jag älskar dig trots att jag glömde bort farsdag. Men lite överseende tack, vi har inte sådana tramsigheter här i Nya Zeeland. Här är det one love all the time.

Ena hjärnhalvan säger "Julia gåt ut och ta en promenad trots det ruggiga vindregnet" medan den andra halvan säger "Äh, koka dig en kopp varmchoklad, läs en bok, se på en film och kryp ner i täcket". Jobbigt att vara schizo. Jag följer nog familjetemat och ringer mamma och pappa istället, det var trots allt två veckor sedan jag pratade svenska.

On the go

Min dator har verkligen börjat balla ur, fullständigt. Och eftersom den ballar ur mer och mer för varje dag som går så sitter jag här med en orolig känsla av att detta inte kommer att sluta alls bra. Explosion? Bombnedslag av virus? Helt kaputt? Nu är min kära dator segare än någonsin och det har även givit effekt på internetanslutningen som annars brukar vara så effektiv. Jag tror att min dator behöver en ordentlig uppfräschning, nu är det inte en raggardusch jag pratar om utan en redig en. Men varför detta känns lite extra tungt är för att jag + teknik aldrig varit någon riktig hit. Jag är även lite orolig över mina resterade elektroniska prylar som jag tagit med mig hit. Mobilen lever sitt egna lilla liv, dock vet jag att ett inköp av en ny är nödvändigt, så det står definitivt på inköpslistan. Kameran kan trycka in massa randomknappar av sig själv och förra veckan kunde jag inte sätta på min Ipod. Jag hoppas att detta bara är tillfälligt, annars kommer detta leda till en katastrof. Vad vore livet utan elektronikens under liksom?

Bortsett från dessa i-landsproblem så mår jag riktigt bra! Det var längesedan jag skrev blogg och det beror på att allting rullar på galant och att det är en fantastisk känsla att vara utbytesstudent. Att ständigt se hur allting utvecklar sig, växa och se nya saker i livet. Här nedan följer en lite resumé av vad som hänt under den senaste tiden.

I torsdags var det bonfire evening, då det bjöds på en ca 15 minuters fyrverkerishow över Wellingtons hamn. Alltså, stor folksamling för att skåda något riktigt vackert, speciellt från Mount Victorias topp där jag stod. Fantastiskt!

I fredags stod picknick med alla de andra internationella eleverna på skolschemat. Och det var verkligen inte ett fåtal, herregud, jag blev helt överaskad över hur många det faktiskt är. Kan nog bero på att de flesta asiaterna i skolan bildar sitt egna lilla team och att man helt enkelt inte ser hur många de faktiskt är. Myrstack! Vi befann oss i en underbar park där många riddare, hjältar, monster, orcher och hobbitar har krigat loss, Rivendell floden har väl alla hört talats om? Det passade utmärkt med en hel utedag eftersom vädret var helt underbart. Jag kan nu officiellt säga att den Nya Zeeländska sommaren har slagit in. Herregud vad härligt det känns efter den troligtvis mest kämpiga vintern som någonsin existerat i mitt liv. Känns som att jag nu har fått en inblick av hur det känns att vara en utekatt eller en isbjörn, husisoleringarna här är verkligen ett faktum i sig.

Fredagskvällen tillbringades på en superbra reggaespelning då det var dags för The Black Seeds att intaga scenen. Där innan ett svängigt förband som jag tyckte var minst lika bra och sedan en grym beatboxare. Det måste ju ändå vara bland det coolaste som finns. Hur kan man liksom hålla en beat samtidigt som man typ sjunger? Inte nog med det så var han en karaktär i sig, han skulle lätt ha kunnat fått en roll som orch i Sagan om ringen utan att ha behövt klä ut sig. Tänk att ha ett sådant naturlig karisma.

Igår blev det ännu en trevlig utflykt tillsammans med familjen. Det är så mysigt att vi gör saker ihop och att känna att värdfamiljen verkligen engagerar sig. Vi vandrade upp för ett berg, lite utav en bushwalk för att sedan luncha i strålande väder med magnifik utsikt. När vi kom hem städade jag mitt rum som var otroligt sunk och sedan låg jag och Larissa ute i solen och stekte ett bra tag i bara bikini. Det blev sedan en utekväll med Larissa och Danilo, jag och brasilianerna det vill säga. Dans för hela slanten! Skitkul.

Jag vaknade hur tidigt som helst imorse och jag kunde bara inte somna om. Ska göra ett nytt försök nu med detsamma. Kika in imorgon igen, för då får ni se bilder på en flygande, galen Julia. Det är Skydiving jag pratar om!

Sociala livet

Självfötroendet svänger verkligen som en berg och dalbana nuförtiden och det är något som jag inte riktigt är van vid. Jag menar, i Arvika har jag alla mina underbara kompisar, världens bästa familj att luta mig tillbaka hos, en perry skola och fritidsaktiviteter som ständigt rullar på. Jag pratar svenska och kan uttrycka mig hur som helst, chillar runt längs gatorna, hälsar på var och annan och riktigt andas in den hemtrevliga känslan fylld av trygghet. Det värsta som kan hända är typ att få fuck you fingret av Porr Sven, att cykla förbi någon läbbig turk i mörkret på väg till Dottevik (Arvikas ghetto), att rykten sprids fort som vinden eller att en raggare skriker något patetiskt från dunka plåt bilen i brist på annat. Världen är så liten i Arvika. Man känner stadens vibb, oftast lite för bra och därför vill folk där ifrån, komma bort från den inskränkta, patetiska men ack så mysiga hålan. Det var precis det jag ville, på djupet. Jag har hört så många "herregud vad jag är trött på Arvika och vad jag vill bort här ifrån" i mitt liv och jag undrar egentligen hur många som verkligen menar det, som förstår innebörden. Det är så lätt att slinka ut orden.

Men sedan, på distans, så uppskattar man verkligen Arvika på ett annat sätt, precis som jag gör nu. Världen har aldrig varit så stor som den är nu. Mitt hem, min familj, mina vänner och Arvika känns oändligt långt borta. Då menar jag oändligt. Samtidigt befinner jag mig i ett nytt liv som jag inte har mycket pli på än. Det vill säga, jag lever i en mellanperiod. Vart är hem och vart är jag? Vem är du, vem är jag, levande charader. Lite den. Ni har egentligen ingen aning om hur min vardag ser ut, självklart får ni en inblick av den här på bloggen, men jag upplever så otroligt mycket som är omöjligt att sätta ned i ord. Till exempel allt folk jag har runt omkring mig, hur allt ser ut eller sådant som bara cirkulerar i huvudet. Tänk er själva hur många tankar, reflektioner och funderingar ni skapar var dag, trots att ni befinner er på samma plats, kanske på jobbet, skolan eller hemmet. Och jag befinner mig i ett helt nytt universum.

Tillbaks till självförtroende grejen. Igår kände jag mig på topp, sociala framgångar, tog många egna intiativ och kände bara hur stolt jag var över mig själv. Medan jag idag inte alls känner mig lika på hugget längre. Jag har gett mig fan på att jag ska skaffa Nya Zeeländska vänner här i Wellington. Men jag kan lova er att det inte är helt lätt, det kommer krävas tid och en hel del ansträngning. Nya Zeeländska ungdomar är riktigt speciella. Många utav dem verkar riktigt sköna och roliga men viker inte ögat för mig som internationell, ny elev i första taget. När jag väl försöker flika in med något så svarar de riktigt trevligt, men sedan är man borta ut konversationen igen. Det är verkligen så rätt ofta, man får inte mycket credd.

Nu låter det som att jag är ett mobboffer. Men jag är ganska övertygad om att utseende och personlighet inte har så mycket med den här saken att göra, utan det här är bara stilen de har. Dryga, ego och oförstående. En tjej i min Film & TV klass sa att jag kunde komma på fest hos henne på Hallowen när jag frågade vad som händer, men sedan fick jag liksom inte mer information än så, jag vet inte ens vad hon heter. Men det är liksom inte "You wanna come to the party this weekend, you should?" osv. Jag önskar att jag kunde skicka ett gäng till Sverige bara för att få dem att riktigt förstå hur det känns. Däremot tror jag att vi i Sverige skulle vara aningen mer exhalterade av att få nya studenter.

Det svåra just nu är att jag har fem olika ämnen, alltså fem olika klasser. Det är inte som i Sverige där man har en huvudklass, utan här är det väldigt utsrpitt och att det är en stor skola gör det ännu lite svårare. Jag börjar prata med allt fler personer och jag känner att jag är lite på gång i vissa fronter. Det gäller att vara pang på här, typ "I'm here to get real kiwifriends and not to hang out with all the internationals all the time, but it's so difficult because it's like you don't try to speak with anyone that you don't know". Det fick jag sagt till några kiwitjejer igår i min Outdoor klass, då jag satte mig och pratade med dem under hela lektionen medan resternade spelade amerikansk fotball. Och det var riktigt lovande, jag tror att sådant kan ge resultat.

Just nu känns det lite ensamt och drygt, funderar på att köpa mig en pumpa, skära ut den, sätta den på huvudet och gå ut och kasta ägg på folks dörrar för att liva upp det lite. Happy Hallowen!

Min slutfras är att sociala livet går framåt fast det ibland känns som att det går bakåt.

Week-end med japanen

Kaz har sorgligt nog åkt tillbaka till Dunedin. Det blev en kort visit men ack så givande och underbar. Att tillbringa sin födelsedag tillsammans med någon man tycker om på djupet var välbehövligt och riktigt uppfriskande. Det kändes ungefär som att ta en pause från allt, ni vet nya människor, intryck och allt det där. Så härligt att bara få kunna luta sig tillbaka lite. Kaz= levande present, plus att jag fick en snygg t-shirt och bjuden på middag av honom. Vår vänskap är verkligen något unikt och jag kan nog påstå att han är det mest intressanta relationsbandet jag har. Sorry mina älskade värmlandstjejer, ni har blivit kickade. Skojar, ni vet hur mycket jag älskar er <3

Igår fick jag ta ledigt från skolan, inga som helst problem. Vi spenderade förmiddagen på Te Papa, Nya Zeelands nationalmuseum och bilder från det ser ni ovan. Det passade utmärkt eftersom vädret var riktigt ruggigt. När det blåser i Wellington så BLÅSER det verkligen. Den här staden är som en ständigt pågående tornado som tar vilopauser då och då. Och vid sådana dagar och då solen är framme så är det max perry. Vi strosade runt i affärer och jag köpte två cd-skivor, Fat Freddy's drop som är härligt svängig Nya Zeeländsk reggae och som spelar här i Wellington i helgen men som tyvärr är fullbokat, och MGMT som just nu går på repeat i lurarna. Jag köpte mig även en finkavaj, ett ganska vågat köp måste jag ändå påstå men det känns kul att ha något lite extra, utöver det vanliga. Och det är väl det man ska lägga födelsedagspengar på?

I måndags anlände det en ny person i huset, en sextonårig Linda från China. Bara så ni vet, asiater skaffar sig nya namn när de kommer hit till NZ så att det ska bli lite simplare för oss med "normala namn" att komma ihåg. Ännu en ny värdsyster alltså. Något anmärkningsbart med henne är att hon inte tycker om ris. Hör och häpna, en chines som inte äter typ nationalrätten? Jag trodde China och ris hade samma koppling som en moder och dotter har.

B-day!

Då har sjuttonåringen plötsligt blivit arton. Sex, drugs and rock'n roll. Det är nu livet börjar. Inga könstigheter, bare möjligheter. Inga om och men, bara köra på. SWEET AS är nog det lämpligaste ordet i detta sammanhang eftersom det är den näst vanligaste frasen här i Nya Zeeland. Awsome är raknad som etta. Ett land med en härlig inställning det vill säga. Det känns helskumt, jag är inget vår/sommarbarn heller, jag är född i Oktober, det ska vara regnigt, mulet, röda höstlöv som faller ned från träden och en krypande ångestkänsla av att vintern är på G. Nu istället har det varit värsta fina dagen och jag sitter här med rödare fejja än vanligtvis. Herregud, jag hänger inte riktigt med i svängarna!

Jag har haft en härlig dag, absolut inte värsta brakfirandet och maxade födelsedagsstämningen, men bra och fin har den varit och det är huvudsaken. Jag mötte Kaz i stan som hade checkat in på lyxhotellet, han unnar sig själv han. Jag bemöttes av en nyvaken japan när jag knackade på rumsdörren. Juste, det är dags att reda ut det här nu. Caz = Kaz. Jag har alltid kört på Caz för jag tycker det är lite mer feeling men hans riktiga namn är Kazfumi så den korrekta stavningen är Kaz. Det är viktigt att få detta utredat förstår ni, jag vill inte att det ska bli några missförstånd här.

Det blev en heldag på stan och en härlig promenad längs Wellingtons vackra hamn med glass, fin utsikt och efterlängtat/välbehövt sällskap. Sedan tog vi bussen hem för en födelsedagsmiddag med värdfamiljen. Brakmåltid, bubbelvin och tårta, hela kittet blev det. Trevligt att bli lite uppvaktad, men som sagt, skumt kändes det.

Detta blev inte dagens slut, utan jag och Kaz bärde oss sedan av mot tha city igen för att gå på musikalen Mamma Mia! Den breda Nya Zeeländska dialekten och de snabba replikerna här och där gjorde det ganska svårt att hänga med i svängarna och därför var det inte värsta hitten. Kaz metod var att ta lite tupplurar då och då. Jag föredrar definitivt filmen framför musikalen. Men alltså, Abba, jag har glömt bort hur taggad man blir av den musiken. Låt på låt gjorde mig bara mer och mer på hugget, sittandes i publiken.

Artonårsposen, håll i hatten.

Wellington

Planen för den här kvällen var att sitta och garva åt älskade Mia och Klara som mamma och pappa skickade med i paketet från Sverige, men jag tror att något måste ha gått snett i DVD bränningen för det kom inte upp någon bild, enbart ljud. Det var en besvikelse eftersom jag var sugen på att se något lättsamt och ta del av underbar humor, men istället blev det en seriös rulle, I am Sam. Riktigt gripande och kärleksfull historia som fick mina tårar att gå lös. Så, det dög som kompensation.

Idag på förmiddagen fick jag en guidetur runt Wellington av min värdpappa, Rogga. Härligt att få lite proportioner och koll på läget. Och vilken fin stad jag bor i! Det här är Mirarmar, det är här jag bor. Det tar 20 minuter att åka buss in till city. Alltså, det betyder inte att jag bor i bushen, utan det betyder att Wellintgon är stort. Det är inte Hungvik eller Vikene till Arvika vi pratar om, countryside till "byhålan", nu är det större bullar. Miramar är ett samhälle med tät kollektivtrafik, matbutik, restauranger med mera. Så placeringen känns inte alls pjåkig.

Och här bakom knuten ligger Wellington City. Så korten ovan är alltså en bildserie från mitt hus till City, kul va? Nu vet inte exakt mitt läge.

Och här är det som gömmer sig bakom knuten. Shit, vilken professionell fotograf jag känner mig som, en massa vinklar och olika fotoplatser. Här ser ni min värdsyster Larissa och jag. Och båten vi befinner oss på är inte vilken båt som helst ska jag säga er. På denna har nämligen en gigantisk gorilla och en liten flicka befunnit sig på. Ni vet mycket väl vilken film jag pratar om, självaste King Kong. Självklart var båten lite mer upp pimpad än vad den är nu. Asnära mitt hus. Och Peter Jackson bor i min neighborhod, så sannolikheten att man ser honom strosa runt på en gata under sommarmånaderna är ganska stor.

Roger var brandman en gång i tiden och tog oss till hans gamla arbetsplats. Jorå, jag och Larissa räddade mångas liv idag.

I know you want me.

Det är labor weekend och det betyder att jag är ledig på måndag. Nu har det passerat midnatt, därmed kan jag säga att jag fyller arton år imorgon. Hoppsan sa! Och då kommer bästa vännen i NZ till Wellington. Gissa vem det är.