Hemkommen från French Pass

Då var det dags igen. Här sitter jag i sängen med laptopen i famnen i ett nystädat rum. Det var välbehövligt ska jag säga er. Tidigare låg min packning från veckans tripp utspridd över hela rummet och bildade små berg här och där. Inte en vacker syn. Men nu är jag back on track och känner mig hemmastadd igen.

Vi hade det supermysigt i French Pass, verkligen. Tillsammans med vår kära internationella huvudledare Julia (fint namn va) var vi en grupp på ca 20 pers som åkte iväg för att få njuta av att vara ute i det vilda. Vi bodde på en skola placerad precis framför havet, lagade våra egna lunch och middagar, slappade, strosade omkring, paddlade kajak, åkte ut med båt, gazzade i ashärligt väder på bryggan, badade i havet, spelade musik, bollekar och allmänt bara umgicks och mådde bra. Sådant där borde man göra oftare, bara åka ut i det vilda med härliga människor för att uppnå riktig relaxhet. Det är verkligen en speciell känsla att komma bort ifrån allt och ha tre hela dagar tillsammans med en grupp människor utan en massa planer. Man hinner liksom riktigt landa med båda fötterna på marken och bara andas in naturen, stunden man lever i och livet i sig. En vecka fylld med mycket skratt, värme och lugn! Och hur ofta händer det egentligen att man blir solbränd i mitten av november?

Efter en lång resedag med bilfärd och färja hem till Wellington på fredag väntade The Wailers. Trots tröttheten och groggikänslan från färjan var det fett! Det finns inget annat band än just The Wailers som kan stå där på scenen och representera Bob Marley och Jamaica med sådan stolthet, ära och feeling som dem kan. Och då känns det så äkta. Självklart är det skumt att se en wannabe Bob Marley stå och sjunga alla sånger, för det är omöjligt att ersätta en sådan plats. Och bandmedlemmarna var långt ifrån originalet. Men det var riktigt kul att stå där i publiken bland en stor publik bestående av en massa maorias, stora rastamans (bjässar) som var hur höga som helst och såg ut att befinna sig i extas, in the paradise och sjunga med i låt efter låt. Och mitt i allt så sa en av mina kompisar ba "Julia, it's a girl from Sweden here". Det är himla coolt med alla dessa sammanträffanden här i Nya Zeeland alltså. Man vet aldrig vad som kommer att hända och det gör livet så spännande och underbart. Jag var i alla fall och fikade med henne idag och det är supergött att få bre på lite svenska då och då och få känna Sverige känslan och att världen inte är så stor ändå!

I det stora hela mår jag jättebra och allting flyter på. Jag tänker på er i Sverige ofta med mycket kärlek, saknad och lycka. Men jag trivs så himla bra med att vara här och med att leva ett helt nytt liv. För så är det verkligen nu, jag har ett liv i Sverige och ett här. Det är en riktigt mäktig känsla. Obeskrivlig. För jag drömmer inte, utan just nu är faktiskt Wellington mitt hem. Att se mig själv gå upp för parkgatan i lilla Arvika existerar bara inte i min hjärna längre. Otroligt avlägset. Orsaken till det är nog att jag har varit borta i över fyra månader nu. Herrejösses.

Ikväll har jag varit med Alice, vi såg på Twilight som en uppladdning till morgondagen, för då ska vi se New Moon. Tihihi, som vilken töntig och övertaggad tjej som helst så känner jag mig mycket förväntansfull. Nu är det läggdags!