J & M, hopp om framtiden?

Jag har kommit in i en liten pysselperiod igen. Jag som en gång i tiden var pysseltjejen nummer ett som älskade att shoppa loss på Panduro. Stå och välja och vraka bland massvis av pärlor och färger. Sitta uppe i soffan och tillverka smycken tills krampen och tålamodet sade emot. Det var tider, då jag och min älskade vän Miranada hade vår egna lilla affär uppe i ladan. J & M var namnet. Jag kom ihåg invigningen, då vi klippte av den röda silkestråden till ingången som en startsignal och bjöd på hembakade brownies och hela kittet. Där fanns allt från begagnade böcker, fula teckningar, hemmasydda väskor, egen designade vykort och massvis av smycken. Och vi skrapade faktiskt ihop en hel del pengar under vissa perioder. Och jag tror på oss i framtiden, vi borde nästan satsa på en designkarriär. Det vore ballt.

Här i Wellington finns det i alla fall en pärlshop där man kan gå in och sätta sig och tillverka smycken och sedan betala för de materialen som man använt sig av. Man kan även ta med sig sina egna grejer. Bare låte kreativiteten flöde liksom. Jag, Alice och Katrine gick dit idag. Perfekt ställe att chilla på när man inte riktigt vet vad man ska göra, då man inte känner för att åka hem men inte heller för att strosa runt. Och på Cuba street, poppisgatan.

Den här veckan har Wellington High anordnat en liten aktivitetsvecka för oss internationella elever eftersom en del kiwisar fortfarande skriver exams. Soft, allt är gratis och gött att komma upp på morgonen och att ha något inplanerat för dagen. Igår stod bowling på schemat, idag ett besök på en galleria och imorgon väntar laserstrike (!!!) Senast var på Sydöresan så lite erfarenhet har jag ju nu. Mörkt rum, en massa gömställen, gevär i handen, springa runt och skjuta folk hur som helst, ba pressa in laserknappen, ta fram sin mördarinstinkt och fullkomligt leva sig in i James Bond rollen, hur kul som helst!

I helgas fick jag en ny värdsyster eller vad man nu ska kalla det. Eftersom min värdfamilj tar emot både universitets- och high school elever så blir det en väldig blandning av åldrar och det blir lite mer inneboende känsla än familjekänsla om ni förstår vad jag menar. Det är så jag upplever det. Jag känner mig hur trygg som helst här och jag trivs jättebra, men jag känner inte den där riktiga familjekänslan som jag till exempel gjorde i Angies hus, där jag bodde sista veckan i Dunedin. Där blev jag en i familjen efter dag ett. Och det var en underbart häftig känsla, att verkligen få ta del av en sådan fin familj och känna att man faktiskt tillhörde den. Att ha en 9 årig lillayster som gav söta leenden och som kröp upp i min famn i soffan och två bröder runt min ålder med helskön humor. Det var nog enligt mig en perfekt värdfamilj, en riktig kiwiupplevelse och jag är så glad att jag fick ta del av den. Och nu upplever jag något helt annat, en mångkulturell familj där nya ansikten dyker upp lite hipp som happ, där jag har mycket utrymme för mig själv och där vi samtidigt gör lite utflykter tillsammans då och då. Mycket lättsamt och trivsamt till 100 procent. Så, två helt olika värdfamiljer och då är det helt natruligt att jag jämför dem. Den nya tjejen är i alla fall från Korea, 30 år och ska stanna i några månader. Idag fick jag även reda på att en 15 årig tjej med stort musikintresse från Österrike ska flytta hit till nästa skoltermin. Spännande med ett cirkulerande hus!

Fick syn på det här kortet idag och det väckte otroliga minnen och känslor. Dagen efter min hejdå feRrE hemma i skogen. Jag med två av mina bästa vänner. Och fler av dem runt matbordet. Total lycka. Näst sista dagen innan min resa. Och förstår ni hur mycket jag saknar Godmorgon juice? Finns inget som slår det, tror att det är omöjligt att finna juice utan tillsatt socker här i fettolandet. Ge mig Godmorgon <3