Som att vara hemma igen

Jag hade just skrivit klart ett inlägg men så visade det sig att jag inte var uppkopplad till internet och därmed försvann alltihop. Fy fan säger jag då, sådant är så frustrerande och nu är jag lite sur. Men, jag känner att det vore ett enormt nederlag både för min och eran del ifall den dagliga uppdateringen bara skulle brytas, helt utan förvarning. Så, sent in på vardagskvällen som det nu är så biter jag ihop för att bevisa för er att jag är en trogen bloggare som man alltid kan lita på. Det måste ändå vara skönt att veta va?

Det kanske låter lite klyschigt men just idag hade jag en stark känsla av att jag inom kort skulle få träffa någon med svenskt ursprung. Och VIPS när jag sitter där, bakåtlutad i en fotölj, i väntan på Caz i det mångkulturella universitetsbiblioteket som kryllar av asiater så hör jag plötsligt två personer snacka om Sverige. Var detta verkligen möjligt? Jag blev lyrisk. Det hela kändes liksom för uppgjort, som om en creepy spågumma just hade läst mina tankar och bestämt sig för att uppfylla dem. Det visade sig nämligen att en Uppsala kille satt precis bakom mig. Man vet aldrig vem som står bakom knuten och det gav mig verkligen en känsla av att världen ändå inte är så stor ibland.

Nu är examweek slut och det betyder att skolan återgår till sina vanliga rutiner imorgon. Det känns inte jobbigt för min del eftersom jag har det slappaste schemat jag någonsin haft under hela min skolgång. Dock känns det ibland lite tjatigt att i stort sätt ha samma lektioner dag efter dag. Men och andra sidan så kan man missa en lektion eller två utan att känna sig helt bortkommen när man kommer tillbaka, om man nu gör det. Det finns trots allt positiva aspekter med Kaikorai Valley Collage. Föressten, visst låter skolnamnet väldigt exotiskt och flashigt? Jag ser palmer, nya byggnader och fräscht folk framför mig. Men om så vore fallet så skulle jag nog inte ha bestämt mig för att ta mitt pick och pack flytta ifrån bonnehålan vid det här laget.

Nu säger jag godnatt till er.