Jag trodde verkligen inte att det här skulle vara lätt eller problemlöst, jag har ju trots allt tagit ett steg ut i något som jag aldrig varit i närheten av att göra tidigare. Att åka till andra sidan jorklotet med noll koll över vad framtiden har att erbjuda är en rätt underlig grej att ge sig in på, så där på egna ben. Men jag trodde heller inte att jag skulle behöva genomgå en sådan start som jag gjort eller känna som jag gör nu. Det är otroligt tomt och tyvärr ser jag fler könstigheter än möjligheter med att bo här i den här staden som jag blivit placerad i. (värmländsk visdom kan man bara inte få nog av).
Försök att verkligen tänka er in i den här positionen, inte bokstavligt talat utan bildligt. I skolan känner jag mig precis som den som hellre mår gött, står och röker i ett hörn, behåller stilen, låter barnen sköta sitt, tittar upp mot solen och frågar vad världen har att erbjuda, sneglar lite då och då på barnen och frågar mig själv "varför står jag här i lekparken och förgiftar barnen medan världen står framför mig?", ÄN den som glider med i strömmen och tänker "Gud, vad roligt vi har det". Att börja i en ny skola och träffa helt nya människor är något som jag tidigare tänkt som upplyftande och spännande, numera är det mer "Men oj, ska jag gå om högstadiet?"
Lättare blir det inte av att jag saknar mina vänner enormt. Jag är inte van vid att vara så här mycket själv. Det är på sätt och vis väldigt härligt, men mer skumt än avkopplande skulle jag nog vilja påstå. Idag var till och med en sådan dag där jag tittade igenom "budordskorten" som jag fick av Céline, därav föll några tårar ner från min kind. Ni är ju helt underbara Sverige!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag prata me Filippa om hur din situation är därnere och hon gick igenom samma sak de två första månaderna. Hon fick kämpa som as för att byta familj sa hon och att det är kallt typ överallt vid den här tiden. Många har inte värme tydligen! så ja tror att du kommer få de bättre snart faktiskt^^..//Felle
SvaraRaderaHej Juliavännen,
SvaraRaderaäven jag känner igen massor av det du skriver från mitt år i USA förra seklet, hehe. Kände att jag var sååå mycket mognare och mer erfaren än de andra. Men med tiden fann jag faktiskt några kompisar värda namnet. Så håll ut, du har ju i alla fall Caz, bra början må jag säga.
Jag bytte familj vid jul, då fick det va nog. Först kom dom från organisationen för att skicka mig till Sverige, men när jag berättat hur det egnetligen var, blev min familj svartlistad och även den sk representanten (som hade flera studenter som skötte markservicen!!!) Men det behöver inte bli samma historia för dig, kanske.
Jag litar fullkomligt på att du klarar ut situationen. Lite vuxet tråkigt måste jag bara säga - var liiite ödmjuk över kulturskillnader. Där du är vet dom inte att det egentligen är du som har rätt, det är lätt att glömma.
Stor kram till dig! /Eva
ps vad du skräms, whiskey och piller????