Support i helvetet

Jag har kommit i fund med att Dunedin är en perfekt stad att bo i om man är här för att studera på universitet. Mycket folk som är här i samma syfte, studentboenden, lagomt stor stad, härlig stämning och bra partyliv, exemplariskt. Men att bli placerad här som high school utbytesstudent så här innan 18 års åldern tror jag inte är en höjdare. Kanske är det just därför som STS tagit extra illa upp om att jag klagat på staden osv, för det är säkert inget fel med den i sig.

Idag har jag haft en mycket bra dag och det har givit mig styrka till att klara av den här obehagliga och kämpiga situationen som jag faktiskt befinner mig i för tillfället. Det är svårt att förklara hur jag har det, men att bo i ett otroligt klaustrofobiskt och fult hus, i ett litet rum som luktar mögel, med en hysterisk, överspänd och obehaglig kvinna som tror att hon är fullkomligt normal och "down to earth" och som dessutom ska föreställa min värdmamma under ett år, en man som jobbar sent varje kväll och att kämpa sig upp varje vardagsmorgon till en skola som känns sjukt oinspirerande är riktgt tärande för en ny emigrerad tjej.

Därför är det extra uppskattat att träffa människor som verkligen förstår, bryr sig och som finns nära tillhands. Frida, den svenska tjejen som jag tidigare nämnt och Katia som jag träffade på sporthallen, 19 år båda två, är precis sådant sällskap. Otroligt omtänksamma och gulliga mot mig, gav mig upplyftande kommentarer om hur stark och mogen jag är och har tydligt framfört att de finns här för mig och vill ta hand om mig tills jag flyttar. Helt medvetna om hur psykiskt/fysiskt krävande det faktikst är för mig och det fick dom det ännu mer klart för sig efter en liten visit i "mitt" hus. Skräckslagna reaktioner, husets atmosfär är som en runda i Hotel Gastern. Det är så skönt att höra av utomstående att det jag upplever faktiskt är ren sanning. Skulle så bra mycket hellre vilja sova i deras skruttiga lilla vardagsrum nu än att bo här resten av tiden.

Hemma är vi så bortskämda med närhet, eller, det känns fel att använda ordet borstkämd i det här sammanhanget, för närhet är trots allt ett starkt behov för människans existens. Men jag ska säga er, att efter tre veckor med två "klapp om axeln wannabe kramar" var det himmelskt att få ta emot två värmande idag.