Värmland

Idag är det en månad sedan jag lämnade mitt hus, min lägenhet, familj, mina vänner, Arvika och självaste Sverige för att ta tåget till Stockholm, bege mig ut i världen och bosätta mig i Nya Zeeland. Det är skummish. Men jag har börjat inse att jag faktiskt stått på egna ben ett tag nu och att det var längesedan som jag gled runt på Arvikas trygga gator (gata), bland alla igenkända ansikten som knallar runt i den gazzande Värmlandssolen. Det var tider det. Så ofta som jag klagat på att bo i lilla hålan och bara velat dunsta där ifrån så älskar jag trots allt Arvika. Det är lättare att säga det så här på distans.

I Dunedin finns det faktiskt lite smågrejer som påminner mig om Arvika och det är framförallt raggarbilar som kör förbi lite då och då. Självklart är de inte i närheten av Arvikas nivå, ack så mycket de har kvar att lära. Träskor, Sydstadsflagga, en kanonkula upprullad i käften som rinner ner härligt mellan tänderna, nedsänkta däck, VOLVO feat epatraktor, sprängande bashögtalare med Eddie Meduzas vackra stämma, gasen i bötten, hjulbent gångstil, uppvevade bilfönster så att man lättvindigt kan slänga ur sig vilka jävla kommentarer som helst till alla ”vackre töser” som går förbi och allmänt ta över stan. Här är det mer "undz undz oj vad högt vi har på kanske måste sänka" och ett litet avgasmoln som dyker upp efter en cool tvärsväng.