Riordans invaderar NZ

Jag har varit bortrest i 155 dagar nu. Det är = 22 veckor. 5 och en halv månad. Det betyder att halva tiden av mitt utbytesår här i Nya Zeeland nu har passerat. Jag vet inte riktigt vad ni säger, men det kallar jag galet!

Och en annan galen sak är att mina älskade päron just NU befinner sig i samma land som mig. Distansen som jag vid det här laget är så van vid är nu längre inte densamma. Det finns inga länder mellan oss, inte heller några hav. Endags roadtrip så är jag där, det är liksom på det stadiet vi ligger på nu. Ingen 48 timmars resa. Och det känns SKUMT och overkligt att tänka på att de faktiskt är här nu på samma mark men att jag inte är hos dem. Mamma och pappa anlände nämligen till Auckland, storstaden långt upp norr här på nordön, denna morgon där de hälsar på polare. Och om 10 dagar, TIO DAGAR (!!!!!!) är det dags för mig att flyga upp till dem. Senast var den 14 Juli på tågstationen i Karlstad, då det var dags att ta avsked eftersom jag skulle bege mig ut i vilda världen. Det var ett stort steg, inte bara för mig utan även för mamma och pappa som tvingades släppa ett stort tag om mig, dottern deras. Och det är inte lätt att "bli av med sina barn", men, någongång ska det ju ske och det är naturligt. Hur skulle världen se ut om man aldrg hade släppt taget om sina familjer egentligen? Då skulle man behövt bygga en jädrans massa herrgårdar för att knöka in släkten under ett och samma tak. Jag är stolt och enormt tacksam över att de lät mig ta denna chansen och att de givit mig otroligt mycket support.

Snart ses vi igen och jag kan inte förstå att det är sant!
Det här kortet är taget ute på gården i Rinnefors (bushen) dagen innan det var dags för mig att ge mig av.