Familjeläget och sommarfestival

Mitt bloggande har inte varit så värst imponerande på sistone, det kan jag då medge. Det känns nästan lite som att jag har kommit av mig på den fronten, tappat stinget, kanske till och med tappat talangen? Ibland känns det så, då det finns så mycket man vill skriva om men som heller inte känns nödvändigt. Men den här bloggen är lika mycket till för mig själv som för er så kanske ska jag låta mitt ego få träda fram ännu mer och bare skrive som jag känner fört som en värmlänning skulle sägét.

Förvarning: Det blir ett långt inlägg idag.

Familjen har vidgat sig. Storleken är den största möjliga eftersom alla rum är upptagna för stunden. FULLT HUS. Vi är sammanlagt nio personer som bor under samma tak, eller rättare sagt, nio familjemedlemmar. Sedan kan man diskutera hur stark familjekänslan är i och med att jag mer känner mig som en inneboende än ett ”barn” som har fått nya föräldrar. När jag är hemma om kvällarna så blir det häng på rummet efter middagen eftersom det inte finns så mycket annat att göra. Alla håller sig i sina egna rum och vad jag saknar är att känna en starkare familjesamhörighet, så som det till exempel var den sista veckan i Dunedin då jag fick kliva in i en riktig familj. Nu lever jag istället i rena rama mixen som känns lite mer som ett kollektiv. Jag saknar att få mer frågor om vad jag gör, hur allt flyter på och hur jag mår. På ett sätt är det skönt att ha det så lättsamt och avslappnat, men ibland känns det bara som att min värdfamilj skulle kunna lära känna mig så mycket bättre om de bara lade ned sig lite mer. Jag vill liksom inte komma och bara babbla på om allt mellan himmel och jord utan att få frågor om det för det vore ju ganska galet.

Samtidigt passar det mig utmärkt att ha så mycket utrymme och ensamtid. Jag känner ingen press av att jag måste tillbringa tid i hemmet och därför är jag inte hemma så värst mycket nuförtiden. Det sociala livet rullar på imponerande bra och jag är trots allt här för att uppleva så mycket som möjligt och det gör man bäst genom att ta vara på tiden. Självklart spenderar jag många vardagskvällar här hemma men blir det för ofta så skulle jag nog känna mig uttråkad. Huvudsaken är att jag trivs och det gör jag utan tvivel i min värdfamilj. Det är alltid en härlig och lättsam stämning i hemmet, alla har sin charm, jag älskar att bo ihop med asiater, maten är i mormorklass men med en annan karaktär, vi skämtar och allmänt fungerar bra ihop. Jag känner mig trygg, hemmastadd och välkommen samtidigt som jag får mycket frihet och egen tid. Jag klagar inte på mitt värdhem men delar bara med mig av hur jag känner. Alla värdfamiljer har nog sina positiva och negativa sidor.

Igår anlände ännu en student till huset. Hon är tjugoett år, kommer från Japan, är här för att studera engelska och bor vägg i vägg med mig nu. Så, för att klargöra det hela så har jag hela fem värdsystrar. 1. Marlene som jag tveklöst kommit närmast och som jag är jätteglad att ha i hemmet. Vi hänger, pratar och spenderar tid med varandra och hon känns redan som en värdsyster. 2. Linda från China som är ganska svår att kommunicera med. 3. Amanda från China som bott här i ca 6 år. 4. Sutin, som bor här tillsammans med sin pojkvän och som är den enda riktiga dottern i familjen. 5. Nykomlingen, Misato, lätt att komma ihåg eftersom jag tänker på Miso soppa. Jao, rätt skaplig mix ändå?

Trots antalet är det långt ifrån trångt eller fullt ös i huset. Det är lugnt och fridfullt och det beror nog på att den äldre generationen arbetar, går och lägger sig tidigt och för att vi håller oss för oss själva. Det känns coolt att bo tillsammans med en sådan här mix av människor. Det är lärorikt, spännande och exotiskt. Inte kunde jag tro att allt som har med Asien att göra skulle bli vardag för mig här i NZ. Jao, mina ögon är inte desamma längre och min diet består inprincip av Asien food.

Helgen var super. I lördags var det festival time eftersom Homegrown gick av stapeln. Det var strålande väder och fest för hela slanten. Festivalområdet var nere vid hamnen och det var uppsatta partytält med stora scener. Alla band var Nya Zeeländska och för min del blev det tre konserter, två sköna, svinbra reggae band som jag tidigare sett och sedan ett grymt avslut med ett band vid namn Kora som lyckades att få hela publiken i tans. Sällskapet var perfekt och jag är så glad att jag har fått fler vänner som jag nu bara kommer att umgås mer och mer med. Det blev en girlsday med Miriam som jag varje dag får skjuss av till skolan (lyx med personlig transport), en ny polare vid namn Steph som är helskön, samma gamla vanliga Alice med flera. Suverän dag som avrundades några timmar in på midnatt. Helgen avslutades igår med bio ihop med Alice och Steph. Vi såg filmen Nine, en annorlunda rulle med en helhög babes som skådisar. Snacka om maxad line-up alltså! Den fick mig på bra humör och filmens motto får nog bli: Be Italian, live the days as it would be your last! Det är en perfekt människa det!
Jag och Stephanie. Bäst var när en helgalen fight bröt loss i publiken precis där vi stod, då det blev bitch slapps, hårdragning och hela köret, då Stephanie ställde sig mitt i med inlevelse och sjöng Don't worry, about a thing, cause every little thing... som spelades i bakgrunden. Vad är en reggaespelning utan en Bobban cover egentligen?


Mitt mål för framtiden är: Fler inlägg - kortare inlägg.