Att marken kan skälva.
Att världen är full av vrede som vi inte kan kontrollera.
Att det brinnande klotet ibland inte orkar hålla emot längre.
Att våra hjärtan en dag blir jord.
Saknad. Smärta. Tomrum. Ensamhet. Död.
Inristade spår som sedan inte går att suddas ut.
Bitar som hör till i livet.
Lämna för att upptäcka det som väntar därefter. Det som vi kallar för döden. Jag sluter mina ögon, blundar hårt och tänker på att vissa mister sina liv så plötsligt. Tänker på att barn svälter ihjäl. Försöker att känna långt in på djupet men känner faktiskt ingenting alls.
Det är tsunami varning i Nya Zeeland.
Där bor jag.
Där har ni mig.
Idag har jag varit ute och surfat. I min fantasi.
Jag är fortfarande sjuk. En trötthet som förlamar och lägger sig som en matta längs pannan. Som hårda stenar i nacken. Tänk att så mycket snor kan produceras på så kort tid i näsan! Jag mår bra också. En somrig vindig söndag har spenderats hos Alice då jag stickade och hon sydde. Då vi pratade och chillade. Jag blev bjuden på jättegod mat av hennes faster och farbror som hon bor hos. Så fint. Då jag fick hosta, klia mig i ögona, sitta med mjukiskläder och mussepigg strumpor på. När jag sedan gick av bussen för att knalla den lilla sträckan till min husdörr så tittade jag upp på den vackra fullmånen och tänkte att jag aldrig skulle glömma det ögonblicket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar