Hemresan klappad

Det finns inget annat som kan få mig att må så bra som musik kan få mig att göra. Förutom kärlek såklart. Att få uppleva den där kicken som man så ofta saknar eller väntar på är verkligen underbart. Det har blivit mycket musik på sistone. I tisdags sjöng jag en duett tillsammans med min värdsyster Marlene, en vacker Ben Harper låt, med en gitarrist och violin som hjälp, inför musikklassen då vi hade våra första framträdanden. Att sjunga och stå inför en grupp människor som riktigt njuter av det man förmedlar, gungar med och stänger ögona är en enorm känsla. Idag blev det ett solo framträdande, en svensk hit, somliga går med trasiga skor, med en gura i handen. Jag har alltid älskat att sjunga men har nog varit lite blyg med att visa det utåt. Men under det senaste halvåret har mitt självförtroende och också min lust vuxit så mycket mer, vilket jag är så tacksam över och kommer att ta med mig i fortsättningen. Jag ser verkligen fram emot att spela mer musik här i Wellington och att lära känna människor på det viset. I skolan har jag ett ämne som kallas för Music Performance, och ja, det är precis vad det låter som. Det finns vissa riktigt begåvade personer i klassen och jag tror att det kommer att bli ett otroligt roligt och givande ämne för resten utav min skoltid här i Nya Zeeland. Det är jag glad för!

Skolveckan har gått fort som bara attan och imorgon är det redan fredag. Tiden går verkligen så fruktansvärt fort. Idag fick jag höra att det är mindre än tjugoen veckor kvar tills det är dags för mig att lämna landet och återgå till det vanliga livet i Sverige. Det låter så lite och det gör mig skräckslagen. Först hade jag tänkt att komma hem till studenten för att träffa alla mina nära och kära, njuta av sommarvärmen och ha ett fullt sommarlov framför mig. En fin tid att komma hem till. Men sedan, för några dagar sedan ångrade jag mig. Jag vill stanna ända in på slutet. Ta vara på hela den här chansen. Inte stå och titta på folk som springer ut skolan när jag vet att jag istället kunde ha befunnit mig i Nya Zeeland. För snart är jag hemma igen. Mitt resedatum är den femte Juli. Om lite mindre än fem månader, det låter genast lite mer att säga det i månader istället för veckor. Vi kör på den istället, för just nu vill jag bara vara här, här och här. Inte för att livet är perfekt här nu, utan för att jag har så mycket mer att upptäcka, så många mer personer som jag vill och har börjat att lära känna och för att det till och med är svårt att skriva på svenska eftersom orden i mitt huvud numera cirkulerar i engelska.