Ge mig en bil och körkort också

Jag saknar att köra bil. Att övningsköra. Att göra Värmlandsvägarna osäkra, igen. Jag saknar att få gråta efter ett intensivt övningskörningspass för att äntligen få släppa på den oerhörda pressen som man under den senaste timmen har tvingats bära på. Att känna hur tårarna dryper ned längs kinden och att få smaka på de salta dropparna. Att få släppa de där jävligt höga kraven och ansvaren som uppstår när man försöker sitta stadigt och tillbaka lutad i förarsätet med foten placerad på gaspedalen.

Jag saknar att få snegla på en utav mina föräldrar som sitter i framsätet, tätt intill mig, minst lika konsentrerad och sammanbiten som jag är. Att sitta och klura på vad den andra personen tänker på, om den är otrygg, spänd eller kanske till och med fullkomligt avslappnad som jag för det mesta tippar på. Att handskas med konflikterna och missförstånden som dyker upp. Att få skrika av sig irritationerna som skapas. Känna på hur onaturligt och läskigt det känns med ombytta roller. Att det helt plötsligt inte finns någon som helst kontroll längre, ingen som helst garanti. Att känna tillit.

Jag saknar den mäktiga känslan av att köra i 90 kilometer i timmen på en stor motorväg. Av att höra motorn bullra och se hur gasmolnen pruttas ut från avgasröret. Den mäktiga känslan av att känna hur självförtroendet växer för varje gång en felfri biltur passerar. Att få höra fina komplimanger efteråt som får leendet att blossa upp och stoltheten att värma inombords. Att känna att man behärskar bilen mer och mer för varje gång man sitter i den. Se utvecklingen. Att hela tiden ta nya steg. Hålla ögonen öppna trots att man helst utav allt skulle vilja blunda hårt när man ska fatta modet och köra om en bil. Att kämpa utan att kanske få några resultat på ett tag. Att vilja vara proffs och världsvan men inse att man är så långt ifrån. Att kanske till och med känna att man hatar sig själv.

Jag saknar att vilja ge upp men att ändå fortsätta eftersom viljan och gnistan är så stark. Att ha körkort i sikte. Att känna den där rushen och kicken. Att kötta järnet och helt enkelt tute å köre.

När jag kommer hem blir det till att plugga teori och satsa. Jag är taggad och redo att ta nya tag efter ett sådant långt uppehåll. Det är nämligen strikt förbjudet för mig att köra här i Nya Zeeland och lika bra är väl det eftersom det är vänstertrafik här. Min hjärna kommer därmed att vara lite smått rubbad och upp och ned vänd när jag kommer hem. Inpräntade mönster som måste suddas ut igen för att inte vara en fara för hela Sveriges trafik. Jag hoppas att mina tappra päron och blivande körlärare är lika laddade som jag är.

Förövrigt har jag unnat mig själv en helt ledig dag idag. Är man sjuk så är man och för att bli frisk så är det lugna puckar som gäller. Föressten, är det tragiskt att äta choklad trots att man inte kan njuta utav smaken? Choklad är trots allt som en medicin. Vet dock inte om det är lika bull shit som att en cigarett efter maten gör susen för matsmältningen. En lugn fredagskväll som denna kom Steph på sent besök för första gången. Vi är trots allt nästan grannar. Det är coolt att man kan få nya vänner så fort, finns det en connection så finns det bara möjligheter. Nu ska jag med min snoriga näsa njuta av att få sova och vakna upp till helg. Imorgon ska jag på Zoo.