Dr. Julia talar ut

Att ha en japansk vän är verkligen unikt, något som jag aldrig tänkt på att jag skulle kunna få här i livet. Inte på det här stadiet i alla fall, ni vet när man känner sig 100 procent avslappnad i ett sällskap. När man känner sig trygg i varje ögonblick och kan prata om allt man känner för. Men, det bästa med och även grunden till en avkopplad vänskap är nog att låta tysta stunder få träda in i bilden, utan att stressa upp sig på att man borde säga något för att det inte borde vara tyst och för att just den tysta stunden kanske känns onaturlig, obekväm eller stel. Jag har tänkt på att det faktiskt är precis tvärtom, för om man alltid försöker komma på något att säga så kommer det inte av sig själv och då är man inte avslappnad. Förlåt för ordrabbel, men jag hoppas ni förstår poängen.

Och, om ni inte gör det så kan jag säga att jag grubblar och rynkar pannan över detta just för
att det är något som verkligen skiljer sig mellan olika kulturer. Japaner, enligt min synvinkel och de intryck jag fått, är speciellt lugna sällskapsmänniskor och det inspireras man mycket av. Vi i Sverige borde lära oss att koppla av lite mer, det skulle inte skada. Men, jag är nog extra lyckligt lottad eftersom jag just råkar bo i samma hus som en av de mest underbara människorna jag någonsin träffat. I en värdelös värdfamilj boendes i ett värdelöst hus (perfect match) så har jag alltså lyckats lära känna en vän som jag kommer bevara hela mitt liv. Det vill säga, ibland har man verkligen tur i oturen.

Den här söndagen har varit trött och slapp, skön. Chilla, softa, pudersnö. Sovmorgon och sedan promenad till bibblan, avnjöt lite Mia och Klara klipp eftersom internetkopplingen är väsentligt mycket snabbare där. Humorn är ultimat, kände mig dock djupt besviken då alla avsnitt verkar vara borta från internet. För att fira till lite extra drog jag och Caz till med en tvåtimmarsfika innan hemfärd. Excellento! Jag satt och kämpade i mig chokladkaka medan jag flinade och tjötade om att många utbytesstudenter tydligen går upp i vikt, hehehehehehehe, älskar kombon.


Vi hade i alla fall en mycket bra pratstund. Eftersom vi bor under samma ostabila tak så har vi många gemensamma tankar, det är bra gött att få rensa ur sin hjärnan lite. Caz planerar också att flytta när jag drar härifrån. Det där med att säga till en familj att man inte ska bo hos dem längre är en riktig pers, och jag är specialist. Genom att förfina varje litet ord och dölja hela sanningen så överlever man den otroligt pinsamma situationen. Men, skulle man dra till med "You're the worst woman I've ever met, your food really sucks and so does your personality. You live in a "shitty" house, which really match you perfec, so you should keep doing that!", ja, då kanske man är lite illa ute. Men raka puckar är ändå alltid det ultimata, något att tänka på i fortsättningen. Här skådar ni i alla fall en lite bekymrad Caz eftersom han tänker på hur de kommer att reagera när även han ska packa ihop sina grejer och dra.

Föressten, börjar ni sakna mig lite?

Nehepp.