Magic ocean

Inatt drabbades jag av sömnsvårigheter och det kan till viss del bero på att jag upptäckte något mycket störande. Hittills har jag legat ihopkrupen som en ensam stackars boll natt efter natt, men nu kände jag att det var dags att bryta detta ensidiga mönster, vidga vyerna, få pusselbitarna på plats och återgå till mina vanliga rutiner igen. Så, som en gammal ihopskrövlad kärring försökte jag räta ut min position och lägga mig raklång. Men då dök ett hinder upp, sängkarmen.

Jag ska köra vidare lite på sovämnet, min nattutstyrsel var trots allt ett aktuellt ämne för mig ett tag, ni vet då jag kämpade mig igenom iskalla nätter med 5+ duntäcken, underställ, osv. osv. Det gick liksom överstyr, det var ohållbart. Under mina mest deprimerande stunder här i Dunedin, då min kontaktperson till exempel utlovade en ny värdfamilj men svek mig rätt upp och ned, då han istället började prata en massa goja om att jag var en opassande utbyteselev, inte försökte, bara klagade, inte hade nog starka argument till att få flytta (att berätta om min värdmammas värdelösa beetende och hur psykiskt dåligt jag mår på grund av henne räckte alltså inte. Min fråga är, byter bara STS familjer i krisfall då värdföräldrarna typ misshandlar sina tackars inneboende, eller vart går gränsen?), och som dessutom avslutade det hela med att sprida ut ett skitigt, kränkande och inkorrekt rykte om mig till hela STS organisationen, där han förfinade hela min "boendesrapport" med att dra bort hela storyn om hur dåligt jag mår på grund av min familjesituation och bara lyfta fram mina klagomål.

Och på det hotade de mig med att bli hemskickad om jag inte lugnade ned mig lite. STS får mig att vilja spy så hårt på dem, de har agerat så oprofessionellt och fått mig att må på botten. Dit jag vill komma, det där med sovämnet, det kommer nu. Jag har inte tappat tråden helt, jag lovar, men som ni hör finns det lite små frustrationer inom mig. För att lätta upp hela situationen så fick jag ett riktigt oljeelement i mitt rum som jag nu får skruva på bött när jag känner för det. Som en perfekt kompensation så att säga, då var alla nöjda och glada. Nu har jag alltså trappat ned på täckhögen och jag kan nog påstå att min rumstemperatur är ganska normal. Så, för några dagar sedan skippade jag till och med mjukisbyxorna som är en del av min pyjamas nowadays. Men det var inte värt det, det kändes verkligen helknasigt, typ som att man glömt att sätta på sig simkläder innan man ska gå in i badhuset. Plus att man slipper frysa ihjäl när man vaknar på morgonen eftersom jag inte har på elementet hela nätterna, jag vill inte få elräkningen uppstoppad framför näsan igen.

Idag efter skolan åkte jag, Kaj och Jannika (tyskar) och Juliana (brasilianare) till stranden och njöt av sista solen på det mest underbara sättet man bara kan göra. Havet kan nog få vilken människa som helst att känna sig som världens lyckligaste. Säger godnatt med de här uppfriskande bilderna.

Titta vad jag fann på stranden, jag kände att det var ett tecken, gjort för just mig.