Jag är en svensk biatch och jag gillert

Jag har upptäckt det störande momentet att varje gång min dator dör och jag sätter den på laddning så försvinner internetanslutningen, det är liksom antingen eller som gäller. Men jag skulle nog påstå att detta inte ens är ett nämnvärt bekymmer om jag nu ska reflektera kring de senaste dagarna som just passerat. Det har varit ett HELVETE.

Min kontaktp. sade till mig att han inte heller tyckte att min värdfamilj lät särskilt passande och att ett byte därför var nödvändigt. Att jag däremot klagar på skolan och staden i sig tycker han är enormt bitchigt eftersom jag bara bott här i två veckor. Med honom ska jag ju kunna prata om allt som jag känner utan att känna mig hånad, krävande, bortskämd och även bli skrattad upp i ansiktet. Men icke.

Nästa dag fick jag ett sjukt okänsligt samtal på mobilen eftersom han behövde en dag till att försöka kolla runt efter ny placering till mig. Men då började han prata blajja om att min situation bara var en kulturchock (som jag hört 100 gr vid det här laget) och att frysa kommer jag göra vart jag än hamnar, håll ut två veckor, snart är det vår. Den meningen fick mig nästan att skratta.

En felrapport om min situation har skickats till Sveriges STS kontor, eftersom min kontaktp. har tonat ner familjesituationen REJÄLT och typ bara skrivit om att jag klagar på skolan, staden, att jag fryser och att jag även råkade kläcka ur mig en jävligt klantig sak, (ops fast ändå LOL på samma gång är min reflektion) nämligen ”att Dunedin inte är någon kulturstad”. Det gav dem ännu ett dåligt intryck eftersom jag BARA klagar, hittar fel med allt, är otroligt bortskämd och bla bla ta er i rava typ. Orkar inte ens skriva om samtalet jag hade med STS huvudperson här i Nya Zeeland imorse, det var förjävligt.

Nuläget: Jag och mina värdföräldrar hade ett kvällssamtal igår om hur jag mått på sistone, att jag inte bara varit deppig över skolan utan även chockad över familjesituationen. Det var riktigt skönt att säga. Nu är vi mer på samma nivå, de vet vad jag gått igenom och nu ligger jag här i min säng med ett bra element som tröst. Jag ska försöka lämna min start bakom mig och bara blicka framåt! Peppa, peppa och peppa liksom.

Min eftermiddag: SOFT. Fikat med Caz och hans vän Alex (Sydkorean), sjukt roligt sällskap! Konversationerna blir obeskrivligt roliga, jag som svensk tjej med två asiater sittandes med varsinna minidatorer som översätter varje litet skillat ord jag säger (noobies). Sydkoreanes uttal och vocabulary är ett annat faktum.

Alla vet nog vid det här laget att jag älskar Caz, men liksom, det går inte att få nog. Igår när jag var som mest miserabel (nere på stan, vilsen, gråtandes och skräckinjagad, utan plånbok och pengar/batteri på mobilen, hittar dock några mynt i fickan och en telefonkiosk), ja ni hör, allmänt vilsen själv. Då kommer min hero ner på stan för att ta hand om mig. Han bjöd mig på middag IGEN och även refill kort, (det är over the edge jag vet), men killen vill inte ta emot pengar. Han är fan helt otrolig. Han bara ger och ger.