Vänstertrafiken gör mig verkligen till ett nervvrak, det känns som att man kör mitt i vägen och att man ska krocka i vilken sekund som helst. Men jag är vid liv, hittills. Idag har jag alltså genomfört min första heldag här i Dunedin eftersom jag sov bort halva igår, så en rätt intressant dag har just lidit mot sitt slut. Vaknade runt halv 11, åt lite frukost med mina värdföräldrar för att sedan åka på en liten biltrip till ett annat hus som dom funderar på att köpa. Mitt i min ankomst har de alltså bestämt sig för att flytta, men det blir nog soft och huset ligger i samma område. Sen körde vi runt lite så att jag kunde få ett litet intryck av staden som jag faktikst ska spendera ett år av mitt liv i. Det verkar riktigt nice, fina gröna berg, hav, stora bergs-villaomården, alltså väldigt annorlunda från vad jag är van vid. Arvika är ju ändå rätt exotiskt liksom. Riktigt spektakulära utsikter är det här, vilka förmodligen kommer bli ännu grymmare under våren som smyger sig på om ca 4 veckor.
Senare på eftermiddagen började Robin och Sonja jobba så då chillade jag lite och gick sedan ut på en egen upptäcksfärd, vilket inte var en så bra idé. Mitt lokalsinne är nämligen inte så bra. Rent ut sagt suger det! Men men, värdsvan som jag är så lämnade jag huset för att gå ner till Dunedins centrum, vilket tar ca 20 minuter. Dit hittade jag faktiskt ganska bra men det var på hemvägen som det brast. Jag stannade inte nere i stan, utan vände direkt för jag kände att min tidsuppfattning inte var på topp, jag hade ju trots allt sagt till Sonja att jag skulle komma hem runt halv 5.
Men min hemresa blev en väldig upptäcksfärd, oj oj. Det började med att jag gick upp för den aslånga backen som jag just hade gått ner för. Jag kände mig chill och stabil på bena, men när jag kom upp för backen och tittade mig omkring så fattade jag ingenting. Började känna mig lite nervös men försökte ändå inte tveka utan fortsatte på samma väg.
Blev bara ännu mer lost, dessutom utan mobiltelefon eftersom jag inte hunnit fixat den än. Det började regna och paniken blossade upp lite, kände mig lite misslyckad, jag trodde verkligen jag hade läget under kontroll. Allt slutade med att jag stoppade en bil, frågade främlingen vart Swanson street var och fick då skjuss hem på köpet. Sådan lättnad! (Han hade faktikst två döttrar i bilen så det kändes inte direkt som han planerade att kidnappa mig). Jag kom faktiskt hem före Sonja och jag sumrerade min promenad så här: "Well, I got a little bit lost on my walk, but I asked for help and everything went ok". Tyckte inte det där med skjussen var värd att påpeka eftersom hon tidigare idag sa att jag inte skulle gå in i en främlingshus eller nått sånt om jag gick vilse, utan till polisstationen. Som om jag hade koll på vart den låg. Så, stabil utforskning alltså!
Kvällen här hemma har varit riktigt trevlig. Jag har nu fått mitt rum och packat upp allting från resväskorna. Nu när det är gjort slår det mig verkligen att jag faktiskt ska stanna här i ett år, lite svårt att fatta. Sen har jag och Sonja, min hostmamma chillat. Vi handlade och pimplade lite rödvin för att fira min ankomst, så där sprack det där med att vara nykterist i ett år. Gött att dom är laid back :) Vi pratade mycket, shit vilken bred dialket hon har, ritkigt svårt att förstå ibland eftersom hon har en tendens att prata i turbo, trots att man säger till. Men jag kommer nog in i det.
Blev sen middag och sedan suttit och pratat mycket, skönt att börja lära känna dem man ska bo med. Tycker dom verkar som väldigt förståndiga och förstående värdföräldrar, så detta ska nog gå bra.
Caz livar verkligen upp dagen för mig, alltså han är så sjukt rolig. Tror att det har ganska mycket att göra med att han är Japan, haha. Förut när jag chillade lite med honom i hans rum så bara brast jag i skratt när han försökte förklara något. Kände mig så otroligt taskig men det gick liksom inte att hejda det, kombinationen av att han är japan, pratar engelska och att han har en blyg men rolig personlighet är fan topprankad, underhållning på hög nivå. Alltså har ni någon japan i erat område, lär känna den! Föressten bjöd jag honom på Arvika thé förut, han tyckte det var asgott. Bara det är humor, en japan dricker Arvika thé.
Nu ska jag inviga min säng i mitt rum. Det är förjävla kallt. Har på mig sockar, mjukisbyxor, fliströja och tre täcken runt om mig. Jag frossar idag också. Jag längtar tills det blir vår, gäller att stå ut, jag är stark :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar