Lillördag

När jag säger till folk att jag ska flytta till Wellington är responsen oftast "Oh, it's a very cool and nice city, you will love it, but, it's very windy." Igår fick jag höra en liten historia om just det busiga vädret. En vacker dag cyklade en tant runt på Wellingtons gator. Rätt som det var blåste kjolen upp och det flaxande tyget formade lättvindigt en cirkel. Tanten blev skräckslagen eftersom hon snabbt insåg att hon inte längre befann sig på marken, hon hade nämligen svävat upp som en yr ballong i luften. Bilden av en galen, skrikande kärring som pluppar upp i mitt huvud är hysteriskt rolig, men om det hela är sant eller inte kan alltid diskuteras.

Lillördagskvällen firades idag med middag på Korean House tillsammans med tio asiater, jag börjar känna mig som en i mängden vid det här laget. Koreansk mat är inte något jag brukar äta och som kanske inte heller riktigt faller mig in i smaken, speciell taste, men samtidigt god. Servitrisen greppade inte riktigt min beställning och en kvart efter alla andra fick jag tallriken på bordet, dock fel maträtt. Snäll flicka som jag är bjussade jag på det. För övrigt askul att lära alla att säga "Mätt som en plätt!".

Igår fick jag lära mig att folk inte kramar om varandra i Japan, så länge man inte har ett äktenskap/förhållande. Det ligger inte i deras kultur. Till exempel, när Caz stod på flygplatsen för att vinka av sin familj innan resan till Nya Zeeland skakade de enbart hand med varandra som adjö. Fysisk kontakt inom japanska familjer förekommer i stort sätt aldrig och inte heller mellan kompisar. Tjejer som möts på stan kramar inte om varandra och skulle en tjej krama en kille, eller tvärtom, skulle stämningen bli otroligt dämpad. Reaktionen från motparten skulle typ bli "vad fan gör du!". Det hela förklarar varför Caz stod stel som en pinne och såg svimfärdig ut när jag kramade honom en gång. Caz sade att han tycker om kramar men är så ovan vid sådan vardaglig närkontakt och öppenhet. Intressant diskussion.