Dumpling party

En lördag fullspäckad med socialt och mångkulturellt umgänge har just passerat. Jag och Caz tog tag i dagen redan vid morgonkivtsen då vi promenerade i det klara solskensvädret för att besöka stadens lördagsmarknad. Den består av en härlig folksamling med glada gatumusiker i alla åldrar och folk som säljer fresh things. När jag stod där, njutandes av stämningen och tittade mig omkring så inträffade plötsligt ett sådant där magiskt ögonblick igen, jag hörde svenska röster vid min sida. Och där stod ett jättemysigt par med två småbarn som nyligen flyttat till Dunedin. När man är så långt hemifrån är det verkligen rena drömmen att träffa på svenskt givmilt folk. De bor i centrala city så jag lovade att höra av mig om jag känner för att komma förbi på en liten visit någon gång.

Idag har jag varit med om två middagstillställningar, magen har fått sig en redig dos om man säger så. Den första omgången ägde rum under lunchtid då Sam från Korea bjöd gänget på restaurangbuffé, riktigt satsat. Observera japanen som sitter bredvid mig, hans underbett är gigantiskt och likaså gluggarna mellan tänderna. Inte nog med det så läspar han och pratar engelska med exakt samma uttal som japanska, det är nödvändigt att samla ihop fokuseringen för att klara av ett samtal med honom utan att bryta ut i skratt. Speciellt när man är en fnittrig liten tjej som jag, fnizz. Pauser funkar också som en metod. Förövrigt jättetrevliga människor.

Sedan var det dags för rond två, "dumplingparty". När jag klev in i Sanaes värdfamiljs hus och bemötte två underbara värdföräldrar spreds genast en varm välkomnande hemmakänsla inom mig. Det var precis det där jag också kom hit till Nya Zeeland för att delvis få uppleva, att känna samhörighet och glädje tillsammans med en familj i en ny kultur och miljö. Jag ville inte åka hem. Jag och Caz levde i heaven för ett tag och njöt av varje litet ögonblick. Det fick mig att förstå ännu mer hur deprimerande, olämplig och oacceptabel mitt hem och min familjesituation är. Jag spenderar så mycket av min tid som möjligt utanför husets och värdföräldrarnas gränser för jag pallar inte att leva under dessa förhållanden längre. Varje dag när jag kommer hem från skolan önskar jag innerligt att ingen är hemma, och om så är fallet så sprids ett underbart lugn inom mig. Jag är rädd för att kliva ut ur mitt rum när jag hör röster utanför och undviker det därför så mycket som möjligt. Absolut inte för att vara jävlig, utan för att agera som vilken annan människa som helst som vill värna om sin egen hälsa och inte ständigt påfresta sig själv och bli utsatt för obehagliga småsituationer. Och det är inte bara jag, Caz ska flytta och alla talar om till oss att det här är inte en normal kiwifamilj, det är inte det här vi har betalat pengar för att få uppleva. Sorgligt nog ligger nog hela min första familjeupplevelse i grunden till alla de problem som hittills uppstått. Det var härligt att ikväll få en inblick av en stabil familj, alla är alltså inte freaks i detta land.

Här ser ni kvällens de-stress hang. Nya Zealand, Korea, Malaysia, Japan och yours truly som reprsenterar Sverige, en härlig kulturmix i ett och samma hus. Alla kämpade hårt i köket och efter att flitigt ha tillverkat 1 dumpling kände jag att snitsen bara kom naturligt, ett område som jag behärskade mycket bra. Socialt utmattad och med min avundsjuka på Sanaes perfekta familj ska jag bita ihop och ta natta. De hade till och med ett piano. Hur fan kan en värdfamilj säga i sin profil att de har en keyboard i huset när det är en liten barnsynt, ni vet en sådan man kan köpa på leksaksaffären. Är det inte lite väl skrattretande?