Music Festival

Strålande dag, utomhustemperaturen nådde hela 19 grader. Det kändes helt otroligt eftersom kyla verkligen är ett ord som jag har förknippat med Dunedin hittills. Men idag var jag bara tvungen att svida om till sandaler och kortärmat efter jag kom hem från min plågsamma promenad från skolan iklädd mörka kläder. Så jeeeeevle gött som vi skulle uttrycka det hela i Värmland!

Som vilken tisdag som helst hade jag bara en lektion på schemat idag, musica. Det är en riktigt bekväm lektion eftersom jag oftast får knalla iväg till ett övningsrum och spendera tiden med ett kärt piano. Det är något som jag verkligen saknar, att bara kunna sätta mig och plinka precis när jag känner för det. Det är ett behov som inte riktigt finns i min vardag längre. Och där deppade jag ihop. ---> Skämt och sido.

Idag har jag varit med och deltagit på Otago Secondary Schools Music Festival , en förställning med kör, stråk- och blåsorkester, olika band och sånggrupper från alla Dunedins high schools. Alla skolkörer hade slagits ihop till en, och det var där, mitt i drösen på läktaren som jag satt. Det kändes precis som att jag var med i en gammaldags film när jag tittade mig omkring bland alla skoluniformsungdomar. Tänk att för varje dag släpa på sig skjorta, slips, kavaj, rutig långkjol och uppdragna strumpor, bara för att gå till skolan, lite väl enformigt och stiff. Det var underhållning att se så många olika skoluniformer på samma gång, min skola har definitivt en mer överkomlig outfit än andras eftersom det är cardigan som gäller.

Tre timmar var alldeles för långt eftersom jag förtillfället präglas av sömnbrist. Men en cappuccino med en extra shot espresso innan konserten höll mig i alla fall lite på hugget. En shot eller två av andra slag hade nog bara gjort ännu mer susen. I alla fall, bakom mig satt en totalt tondöv tjej, nästan fascinerande att höra sådana som sjunger på för fulla muggar utan att pricka en enda liten ton. Katastrofalt. Kvällens höjdpunkter måste ändå ha varit killgänget från Kings High School som sjöng My Girl med vackra smöriga stämmor, knäppta fingrar och passande moves, ni vet så där typiskt Backstreet boys charmigt som får varenda liten tjej i tårar, och en assäker trummis som brakade loss med det fetaste solot jag hört på länge. Det var intressant att få en inblick av stadens kulurella förmågor / wannabes, men det var inte alltid en härlig hörsel, inte syn heller för den delen. Skönhetsnivån bland kiwiungdomarna har fortfarande inte visat några större framsteg, hur landets framtida generation kommer att se ut borde vara ett mer oroväckande moment.