Låt det bara få slå in

En söndag har passerat och Lola är en ängel. Då tänker ni genast, vem fan är Lola? Det är inte mitt mellannamn jag syftar på, utan här snackar jag kvinnan som ansvarar över värdfamiljer på skolan. Och då snackar jag en underbart förstående och ansvarstagande sådan. Och henne har jag träffat idag. Givande. Imorgon ska hon ringa till min kontaktperson och förklara min sits, det här är kris. Sanaes värdföräldrar som jag har pratat om har släktingar här i området, och de har sagt att jag kan få bo hos dem den sista tiden. Jag vågar inte expoldera av lycka, men hennes slutfras lät lovande och självsäker. "Don't worry, I will take care of this. On Tuesday you're leaving that house, I will sort this out." Vet ni vad det betyder? Att det här kan bli min sista natt här på Swanson Street, galna gatan som jag också har hört att den kallas. För imorgon har Caz dinnerparty och efter det tänkte jag sova över hos en vän. Men nu är jag fortfarande här och vill inte släppa loss fören det är klart.

Och det är ett risigt läge vi pratar om, förskräckligt att pallra sig hem till ett hus som man bara inte vill gå in i. Men man är så illa tvungen. Tre dagar irad har jag och Caz varit borta hela dagarna, inte värt att vara hemma och äta middag, för riskabelt moment, man vet aldrig vad som kommer att hända.

Mer info kommer inom kort, förhoppningsvis positiva. Imorgon blir det bära eller brista. Jag känner mig mer spänd och nervös än aldrig någonsin, klumpen i magen gror. Inte en stabil känsla att vara rädd för sitt boende. Godnatt.