Mountain hike

Fötterna värker, bena är spaghettikänsla och huvudet kollapsar. Mosig kan man nog kalla det. Dagens hike var lite av en pers men absolut en höjdare! Älskar att känna mig som en sådan där nyttig, friluftsig ungdom som tar vara på lördagen och ger sig ut i naturen på fots med sina vänner. Det finns allt för många ungdomar att se ned på i dagens samhälle, så hellre leva upp till föräldrarnas dröm än att vara en soffpotatis och suparnisse. Ibland.

Som vanligt smet jag och Caz ut tidigt från huset, redan kl 10. Sorgligt nog är det här vår sista helg tillsammans som "hostsiblings", men samtidigt vet jag att bättre tider väntar på oss båda. Jag ser det som en underbar gåva att ha fått lära känna honom, hade jag inte blivit placerad i det här huset hade vi antagligen aldrig träffats. Vi har varit så tappra och gått igenom precis samma hemskheter, men nu får det fan vara nog på galenskaperna.

Här är mina mates, fyra koreaner och två japaner, riktigt härliga människor och maxad glädjestämning mellan gruppen. Kortet är taget precis innan vi skulle påbörja vår slitsamma färd upp till Mount Cargills topp. Vacker skogsnatur och sagolika vyer. Skulle också vilja vara ett får/en ko/häst eller en lama som får skutta runt i de gröna Nya Zeeländska bergsåkrarna, suga åt sig den friska luften och underbara solen, äta gräs, skita lite här och där och vara bekymmerfri. Varvade gåkompis allt eftersom, men så långt som till japanen med det gigantiska underbettet kom jag aldrig. Absolut inte för utseendet (eller jo lite för han ser sjukt rolig ut), men mest för att han också läspar och pratar oförståelig engelska. Jag pallar inte det trycket.


Äntligen uppe på toppen, tog lite drygt tre timmar. Tyvärr väldigt dimmigt och molnigt, men då och då luckrade det upp och utsikten var underbar. Kevin är nog ändå min personliga favorit, jag skrattar bara av att titta på honom, så underhållande är han.

Kämpen i egen position

När vi slutkörda återvände till stan åt vi falafel och gick till en kyrka som Kevin tydligen brukar gå till för att träna på sin engelska. Det var ingen hit, ett band spelade och en man stod helt lyrisk och pratade om "Can everyone just feel how much God is in this room right now". Man bah "Mmm shit, tyckte jag nyss såg Jesus sväva förbi". Men förvånansvärt mycket folk och underbart kul att se så många stå med händerna i "Praise the lord" posen och sjunga med i sångerna med värsta inlevelsen. Mottot var typ; låt det flöda, det finns inga hämningar. Dagens citat kom från sydkoreanen i shorts som ni kan se ovan, då han sade "I don't have a religion, I believe in myself". Han sa även "Your face is red like fire", jag kommer nog aldrig växa ifrån det där med att blossa upp som bara den efter fysiska aktiviteter.

Trevlig lördag Sverige!